Friday I’m in Love: Att ha fel kan ibland bli helt rätt
”Med det sagt: där står jag igen med dumstruten på mitt huvud.”
Jag har fått en och annan lusing genom åren, men är i grunden fortsatt en positiv karaktär. Kanske inget märkvärdigt med det, men om man ser till hur världen ser ut och hur vi människor behandlar varandra är det inte alltid alldeles självklart. Det finns många avskräckande exempel. Både i stort som i smått. Både ute i stora världen och helt nära där man minst anar det. Men visst – vi får alla våra smällar. Det är ju så livet ser ut. Och alltid har gjort. Men trots det försöker jag undvika att bli en bitter och gnällig jävel. Envist försöker jag fortsatt (med vissa undantag dock) att se till det bästa i människan. Till hennes kvaliteter och möjligheter. Inte naivt och blåögt. Men i alla fall.
Men i åtminstone ett sammanhang har jag misslyckats katastrofalt att hålla fast vid denna övertygelse. Det är ingen stor grej, men det är lika bra att krypa till korset och erkänna: jag trodde varken på Marcus Rosenberg, Behrang Safari, Anders Christiansen, Jo-Inge Berget, Isaac Kiese Thelin när de återvände till Malmö FF.
Jag vet inte vad det var som hände med mig just där och då. Plötsligt förvandlades jag till en tjurskallig skeptiker så fort ryktena började hagla om att den och den var ”på väg hem till Malmö igen”.
”Äh, han är för gammal och har inget att tillföra klubben” konstaterade jag torrt när det blev klart att Safari vände tillbaka till MFF 2016. Safari svarade med att bara för ett par veckor sedan slänga tre ligaguld rätt upp i mitt nylle. Och dessutom, som alla vet, var han Rosenbergs parhäst genom åren. Han fungerade dessutom som en suverän och sympatisk vägledare och inspiratör för de yngre spelarna i truppen och var alltid den som höll låda med sina påfund och practical jokes. Safaris betydelse kan aldrig underskattas. En sann kulturbärare med ett stort himmelsblått hjärta. Och jag är glad att jag hade fel.
Samma sak med Mackan 2014. Jag var minst sagt skeptisk. Jag tyckte inte att han hade satt några särskilda avtryck under sin tid i Malmö FF. Det var ju framgångarna med Halmstads BK som sedan ledde till hans Europaresa i klubbar som Ajax, Werder Bremen, Racing Santander och slutligen West Brom, där han för övrigt inte lyckades klämma in ett enda mål trots 28 framträdanden under ligasäsongen 2012-13. ”Vad skall han tillföra. En striker som inte kan göra några mål?” Så tänkte jag. När han lade skorna på hyllan förra säsongen stod jag där med dumstruten på huvudet. Ni vet alla varför. Under sin avslutande karriär i MFF utvecklades Rosenberg till en grandios härförare och har för evigt skrivit in sin i historieböckerna som en av de allra största i klubben. Och ännu en gång får jag konstatera: jag är glad att jag hade fel.
Och det är samma sak med AC, Berget och IKT.
Christiansen som drog till KAA Gent efter två guldsäsonger med Malmö FF, och sedan bara efter en halv säsong vände hem igen – som jag tyckte – med svansen mellan benen. ”Jahaja… Nu passar det!” Men Christiansens betydelse för Malmö FF är uppenbar. Hans blick för spelet, hans precisa passningar, hans temperament… Jag vet att vi i AC ser Sveriges bästa mittfältare… Och jag hade fel ännu en gång.
Berget lämnade för USA och New York City och jag suckade tungt när han vände tillbaka efter bara en säsong i MLS. ”Vad har han lär sig däröver egentligen? MLS? Trams!” Jag trodde ärligt talat inte att han något att komma med. Det tog ett tag för honom att komma igång, men sedan rådde inte längre några tvivel. Hans energi, kampvilja, löpstyrka… Hans uppoffrande spelstil… Än en gång blev jag hänvisad till skamvrån för att upprepa mantrat: ”Jag hade fel. Jag hade fel. Jag hade fel…”
Och slutligen IKT. Med en i ärlighetens namn inte särskilt imponerade karriär ute i Europa dök han plötsligt upp på Malmö FF:s radar. Visst kammade han hem en delad skytteligatitel med sina sexton strutar under sin tid i Waasland-Beveren säsongen 2017-18, men att blott näta tjugo gånger på åttioåtta försök under sin tid i Frankrike, Belgien och Tyskland sammantaget fick mig att virra på huvudet. Visst saknade jag en form utav target player i Malmö FF:s offensiv, men att den spelaren skulle vara Kiese Thelin? ”No way!” Men så blev det en låneaffär med Malmö FF i alla fall inför den här säsongen, och plötsligt lossnade det igen för IKT. Tretton mål på 23 matcher och just nu delad topplacering i skytteligan. Och jag vill inget annat än att han stannar kvar här i Malmö och fortsätter att trycka in mål i tid och otid. Med det sagt: där står jag igen med dumstruten på mitt huvud.
Och då har jag inte ens tagit upp Toivonen i den här genomgången…
Jag inser att jag har ett problem här. Det har alltid blivit rätt när jag har haft fel. Och det där med att se till människans möjligheter? Här har jag underkänt ett antal spelare inför deras återförening med Malmö FF, och därmed liksom vänt ryggen åt ett livs-motto som jag försöker praktisera i övrigt. Jag känner mig en aning orolig i den här diskussionen. För tänkt om jag istället skulle famna alla nyförvärv och återvändare helt utan reservationer? Lyfta dem till skyarna. Och så går det åt pipan likt förbannat. Här ville jag ju rätt, men så blev det tokigt i alla fall. Det är lurigt det där.
Så kanske lika bra att fortsätta ha fel.
Så det blir rätt till sist.
* * * * *
Dagens låt: hösten är här på allvar men varför inte pigga upp oss i mörkret med sköna Sleaford Mods och deras Mork 'n' Mindy.
