Friday I’m in Love - Att leva i ett parallellsamhälle
Sedan 2018 har jag mer eller mindre bott i Stockholm. Det betyder att mitt firande av 2 SM-Guld, ett CL-gruppspel, 2 EL-gruppspel och nu senast, ett cupguld, firats i fiendeland. De senaste 4-5 åren har varit några av Malmö FF:s mest framgångsrika någonsin. Det tråkiga är att det inte märks i huvudstaden.
Det gamla talesättet “AIK vinner SM-guld i januari och Malmö i November”, behöver justeras något. “Stockholmsklubbarna vinner SM-guld 364 dagar om året och Malmö en”, känns mer kompatibelt med verkligheten. För när man befinner sig i en stad där det fullkomligt kryllar av Djurgårdare, Bajare och Gnagare, betyder inte framgång så mycket.
De flesta år känner alla dessa tre sig som favoriter inför säsongen, trots att de tillsammans lånat Lennart Johanssons pokal endast två gånger sedan 2010. “Ni kanske vann i år men nästa, då smäller det”, är ett uttryck som brukar dyka upp för första gången c:a 15-20 minuter efter vårt guldfirande, beroende på vinstmarginal. 2021 såg jag 30:e omgången med en vän som håller på AIK, då kom ropen om ett maktskifte redan på slutsignal, “Har man 500 miljoner på banken räcker det inte att vinna på målskillnad”.
Samma procedur upprepades efter årets efterlängtade cupguld. Min Hammarbyfantast till kompis (Ja jag vet, men han har andra goda egenskaper) skrev “Haha ni behövde vinna på straffar med CL-pengarna”. Jag tycker dock ändå att vi kan anse oss som både Svenska mästare och Cupmästare, i brist på motargument.
Det är tyvärr svårt att se sig själv som ett offer när man håller på MFF, även om inte alla kompisar inser ens storhet. Något som är mycket mer intressant är rivaliteten som spirat runt Tele2. När man bor i Stockholm blir tyvärr en stor del av matcherna man kan gå på Stockholm med omnejd, det betyder alltför många besök på Tele2. Det är även där jag kan se vart mina vänners tro på ett annalkande maktskifte kommer ifrån. De flesta av våra insatser där har varit ganska bleka och om det är de enda matcher man ser med Malmö, kan jag förstå att man tvekar inför mästarnas kapacitet.
Naturligt blir också de matcherna viktigare och viktigare för oss MFF:are i exil. Resultaten från Stockholmsmatcherna tenderar att hänga kvar i konversationer likt tuggummi på en blyertspenna. Huruvida vi slår Helsingborg eller Blåvitt tappar i betydelse när man knappt stöter på någon som bryr sig om det, rivaliteten med AIK och Djurgården växer när de hänger med i toppen år efter år, och vi fortsätter ha problem när vi kommer på besök.
På något sätt är det som att leva i ett parallellsamhälle. Trots att vi vinner bucklor och går till Europa är det något som fattas. I Stockholm är Djurgården mästare, de vann ju guld 2019. Hammarby vann cupen 2021, det talas det fortfarande om.
Det hade varit skönt, och därav efterfrågar jag ödmjukt inför nästa säsong, en riktigt håll käften-seger på Tele2. 5-0, helst.
Jag passar även på att rekommendera en veckans låt, efter gårdagens seger mot Diddeleng blir det Diggi loo diggi ley, av bröderna Herey. God Helg!!
