Friday I’m in love: Att vårda sina kulturbärare
De där spelarna som är uppvuxna i klubben, som får en Festis efter sommarträningen, som går hela vägen till A-laget, som peppar både spelare och supportrar, är värda mer än vad pengar kan betala. Det är när kärlek och glädje återvänder till klubben som magiska saker kan hända. Därför är dessa kulturbärare ack så viktiga.
Jag har tidigare tagit upp det här med kulturbärare, men känner att det behöver tas upp igen. Speciellt i skenet av den horribla uppfinningen “Super League”, där argumenten utåt bland annat var “för att rädda fotbollen åt supportrarna”. Yeah right! Snarare att rädda sin egen körda ekonomiska situation och kunna fortsätta en icke hållbar värvningskarusell.
I dagens allt mer kommersialiserade värld, fotbollen inte undantagen, är och förblir kulturbärarna allt viktigare. Markus Rosenberg är vår senaste och starkaste lysande stjärna på kulturbärarhimlen. Före honom kan man lyfta fram spelare som Bosse Larsson, Staffan Tapper, Roy Andersson, Krister Kristensson, Egon “Todde” Jönsson, Erik Nilsson, Jörgen Ohlsson, Behrang Safari och några till.
Ofta är det spelaren som börjar tidigt, stannar länge och spelar många matcher som kan vara en kulturbärarkandidat. Men det behövs personliga egenskaper också; utåtriktad, en ledartyp, en pådrivare och någon som får med sig andra. En naturlig ledartyp, helt enkelt.
Om vi tittar på laget och truppen idag, vem är vår kulturbärare idag? Tyvärr ser jag ingen i den nuvarande truppen som har den rollen motsvarande Markus Rosenberg. Och då tänker jag inte primärt på spelaren utan det som spelaren gör förutom att spela fotboll - att peppa och driva på andra, att leva och älska Malmö FF, föra vidare sin egen historia och kärlek till klubben, inspirera supportrar och mycket mer som är för klubbens bästa.
Tyvärr.
Men om vi blickar framåt, vem kan komma att bli det? Under förutsättning att de vill avsluta i Malmö FF, inte är skadade och håller den fotbollsmässiga nivå som behövs, finns det så klart några spelare att lyfta fram.
Den mest självklara kandidaten, och troligen den vi kommer se först, är Pontus Jansson. Han har redan alla de kvaliteter som en stor kulturbärare behöver; en bra fotbollsspelare, en ledare som kan peppa och driva på sina lagkamrater och en kille som supportrarna älskar för dessa kvaliteter. Plus att han andas och lever Malmö och Malmö FF. Ponne är 30 år gammal idag och kommer sannolikt ge proffslivet några år till. Säg att han ger det tre-fyra år till (Mackan var 32 när han återvände) så har han nog ändå ytterligare tre-fyra år kvar att spela i MFF.
Sedan har vi så klart Anel Ahmedhodzic. Han är precis på väg att starta sitt proffsäventyr och om allt går väl kommer han tillbaka om sisådär tio år, några år efter att Ponne har lagt av.
Det är glädjande att se att Malmö FF anstränger sig för att hålla kontakten med “sina” spelare som flyttar utomlands. De bjuds in att fira seriesegrar med oss, ses ibland på stadion på matcher, dyker upp som gäster i studioprogram och i andra sammanhang. Fortsätt med det, Malmö FF. Det är positivt och skapar en bild av Malmö FF som bryr sig om, tar hand om och hjälper sina spelare. Det är också en bild som ofta bekräftas av nya spelare som kommer till MFF; Antonio Colak gjorde precis det när jag fick chansen att prata med honom efter det bittra nederlaget mot Djurgården i maj.
Detta bidrar till att skapa en attraktiv bild av Malmö FF som klubb och förening. En bild som gör att attraktiva spelare vill komma till oss - och bidra till framtida framgångar.
Sarr vi! Och ge oss en seger mot Elfsborg imorgon!
Idag den 18 juni 1930 föddes Arthur Bergqvist. Han spelade vänsterhalvback (vänster mittfält) och vann guld Malmö FF två gånger, 1950-51 och 1952-53. Han spelade totalt 302 matcher för Malmö FF under åren 1950 till 1957. Han tillhörde den MFF-uppställning som är lagets mest framgångsrika genom tiderna. Under åren 1949-1951 spelade de i obruten följd 49 allsvenska matcher utan förlust. Arthur Bergqvist bildade med Åke Larsson och Åke Hansson, en av Allsvenskans stabilaste halvbackslinjer under 1950-talet.
Dagens låt är The longer the waiting (The sweeter the kiss) med Anna Ternheim och Dave Ferguson. En fantastiskt fin låt om att vänta på något. Som en riktig kulturbärare.
