Friday I’m In Love: Den befriande galenskapen
”Detta är undergången. Detta är slutet på världen så som vi känner den.”
Det är egentligen ganska lustigt det där med hur drabbande fotbollen är. Dessa tvära kast mellan våldsam glädje och bottenlös förtvivlan. Jag förställde mig att de där känslorna på något sätt skulle avta med åren. Inte försvinna helt, givetvis. Gud förbjude! Vad vore fotbollen och supporterskapet utan närvaro och engagemang? Då mister den fullständigt sin mening. Men man blir ju äldre liksom, tänkte jag. Och kanske lite mer, ja… balanserad.
Jag tänkte att passionen skulle yttra sig på ett annat inte lika dramatiskt vis. Men behövde inte ta en förlust som en personlig förolämpning och sitta och slicka såren i ett hörn två-tre dagar innan tillvaron blev någorlunda normal igen. Man behövde inte spotta och fräsa och bete sig som ett allmänt pain-in-the-ass. Man behövde inte (som en av mina fotbollsvänner hade för vana att göra) stänga in sig i en garderob och sitta och tjura i mörkret fullständigt likgiltig inför morgondagen.
Jag tänkte på den gången då MFF förlorat en viktig match hemma på Stadion (jag minns inte exakt vilken) då jag stormade hem på min cykel och vevade runt pedalerna med en sådan kraft och frenesi som bara genuint raseri kan framkalla. Jag vräkte upp dörren när jag kom hem, rusade runt som en tok i lägenheten för att leta upp samtliga MFF-flaggor vi hade som jag sedan bröt itu och slet sönder för att därpå ta mig ut på balkongen och slänga ner hela skiten på gården. Jag hämtade mig ett glas vin, rökte oavbrutet, blängde dystert upp mot den svarta kvällshimlen och tänkte: ”Detta är undergången. Detta är slutet på världen så som vi känner den.” Det var inget stolt ögonblick, och senare insåg jag att jag betett mig som en människa med en allvarlig störning – ja, som en fullständig galenpanna. ”Herregud, du är en vuxen man, Micke”, sa jag till mig själv. ”Nu får du ta dig i kragen.”
Så jag tänkte att man nog så småningom helt naturligt skulle tagga ner en aning och kunna hantera allt det där med en större grad av jämnmod och behärskning. Och så blev det. De senaste åren har jag blivit bättre på att hantera det där. En förlust har inte varit hela världen. Jag har kunnat skratta åt eländet och istället se fram emot nästa match. Så har det varit i lång tid nu.
Men så hände något i onsdags… Högst oväntat översköljdes jag av den där våldsamma frustrationen igen. När domaren satte pipan till munnen och blåste av matchen uppe i Stockholm rusade jag ut ur lokalen där jag såg matchen, sket i att säga hej då till mina vänner, hoppade upp på min cykel och drog iväg med det där ursinnet i kroppen. Väl hemma smällde jag med dörrar, skramlade överdrivet högljutt runt i köket medan jag fixade till något att äta. Jag svor rakt ut i luften, kedjerökte och härjade åter runt som en speedad galning. Blodet kokade i mina ådror, och först efter några timmar inföll sig ett slags lugn. Runt midnatt tog jag en sista cigarett ute på altanen, och tänkte: ”Vad fan var det där? Var kom det ifrån?” Man samtidigt insåg jag, paradoxalt nog, att det kändes ganska… bra.
Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano skrev en gång att ”allmakten på matchdagen fungerar som en besvärjelse mot resten av veckans hunsade liv, sängen utan lust, jobbet utan intresse eller arbetslöshetens tomhet.” Utlevelsen kring fotbollen blir en katalysator, en slags ventil för känslor som inte annars vet var de skall ta vägen. Det är måhända primitivt och irrationellt. Men vi människor är ibland primitiva och irrationella – det ingår i detta att vara människa. Och så länge det inte drabbar någon oskyldig är det väl ganska ok.
Vad jag vill säga (i ett försök att knyta ihop säcken) är att hastigt uppblommande galenskap kan vara befriande. Det behöver inte vara så farligt. Lev ut skiten. Ta sedan ett par friska, djupa andetag. Och morgondagen ter sig åter löftesrik.
# # # # #
Veckans låt får den här gången bli Arcadian Flowers med Trummor & Orgel (som för övrigt spelar på Victoriateatern i Malmö just den här fredagskvällen).
