Friday I’m in Love: Det började vid Wavrinskys plats
Om att åka vilse, somna med näsan i en främlings armhåla och sedan omfamna en hel stad.
Man kan säga att det började vid Wavrinskys plats. Duggregn, kallt och de som stod och väntade på spårvagnen gjorde allt de kunde för att bara upplösas och liksom försvinna bort till en annan plats. Det var inte svårt att förstå varför. Det vilade just där och då något så oerhört trist och deprimerande över platsen. Allt var grått, blött och helt jävla skoningslöst. Det fanns inga färger. Det var som att befinna sig i en självmordsbenägen risig industristad i valfri öststat.
Vad i helvete är det jag har gjort, tänkte jag där jag stod och huttrade i regnet, fullständigt varse mitt eget eländiga väsen. Herregud… En hoprullad madrass under höger arm och en hastigt packad sportbag med några ombyten framför mig på trottoaren. Jag kunde se min spegelbild i väntkurens rutor, och ja… Det kändes inget vidare.
En dryg halvtimme tidigare hade jag klivit av Malmö-tåget på Göteborg C för att ta spårvagnen vidare riktning Andra Långgatan där jag skulle skriva in mig på Journalisthögskolan. Men som en förvirrad lantis klev jag givetvis på fel vagn på Drottningtorget och landade på något sätt vid just Wavrinskys plats innan jag insåg att jag var snett på det.
Ok, so what... Det löste sig. Jag skrev in mig på JH och lyckades högst slumpartat hitta ett tillfälligt boende hos en ytlig bekant från Malmö som läste vid samma institution. Jag tror vi var runt sex personer som sov huller om buller i hans lilla studentrum uppe på Masthugget den natten. Trångt som fan, men tak över huvudet. Och jag kunde fortfarande höra duggregnet som dansade där utanför innan jag föll till sömns med näsan i någon främlings armhåla.
Det var så det började denna dag i januari 1990. Min relation till Göteborg.
Och sen regnade det i princip oavbrutet.
Men saker började ta form. Steg för steg landade jag och färgerna började komma tillbaka. Jag lärde känna nya människor. På kvällarna for jag omkring längs gator och torg för att på något sätt försöka fånga staden och dess själ. Och för varje runda, och för varje besök på barer och caféer – där jag satt och rökte och smyglyssnade på samtalen som dansade runt borden – växte Göteborg i mina ögon. Och en kväll när jag satt och umgicks med en öl på då rätt så populära ”Chezzan” på Vasaplatsen, och blev erbjuden att slå mig ner hos ett sällskap vid deras bord, insåg jag: Jag trivs här… Jag trivs ta mig fan i den här jävla stan.
Tiden gick, mitt umgänge växte, jag omfamnade allt och jag kände mig… lycklig. Det faktum att det plötsligt började dyka upp såväl Änglar som GAIS:are och ÖIS:are i mitt umgänge satte bara en extra krydda på det hela. Självklart sopade vi till varandra så fort vi fick en chans, men alltid med glimten i ögat. Vi delade samma passion, sen att den pekade i olika riktningar var och är ju självklart. (För mig som himmelsblå var det inte lätt att vara kaxig i Göteborg under 90-talet: Blåvitts sex ligatitlar och dubbla avancemang till Champions League gick liksom inte att blunda för. Och Malmö FF var under samma period rejält på dekis.)
Hur som: det som var tänkt att bli en vistelse på tre år blev istället dryga sju år. Jag hann med adresser som Fridhemsgatan, Lysekilsgatan, Jungmansgatan, Ostindiegatan… Jag lirade i ett band under den svängiga Acid Jazz-epoken. Jag hängde på ställen som Soul Kitchen, Straight No Chaser, Nefertiti, svartklubbarna på Övre Husar und so weiter… Jag fick så många sköna vänner: Krille, Henke, Stickan, Gavin, Maria, Ann, Stefan, Fredrik, Stefan II, Anna och många, många fler. Jag gifte mig i Sankta Birgittas kapell. Min dotter föddes på Sahlgrenska.
Så Göteborg blev och är fortsatt en del av mig.
Men Göteborg och den i regel skönt avslappnade attityd som finns hos människorna där är en sak. IFK Göteborg är en annan. I det avseendet är jag lite mer hardcore. Inte för att jag hatar Blåvitt – det ligger inte för mig att hata. Jag tillhör snarare den skara som menar att Malmö FF behövt IFK Göteborg på samma sätt som IFK Göteborg behövt Malmö FF. Det är de här två föreningarna som drivit utvecklingen av svensk fotboll framåt. Antagonismen mellan klubbarna har varit ett välgörande bränsle i båda riktningarna, och kanske kan det bli så igen. Det är upp till IFK Göteborg. Malmö FF spelar i sin egen division i det avseendet.
Men när det drar ihop sig till match då upphör de här milda resonemangen. Då vaknar en annan sida av mig till liv. Då vet jag att jag kommer att stå på läktaren och betrakta allt som sker på plan genom ett par tjocka himmelsblå brillor. Jag kommer att vara subjektiv, oresonlig och kategorisk. (Jag vet att det där kan verka fånigt men jag väljer att betrakta läktarna som en plats just för sådana känslor. En skön katalysator, liksom.)
Därför ser jag så oerhört mycket fram emot matchen nu på söndag. Vi leder ligan och strävar efter en ny titel, och Blåvitt (som är inne i en ruggigt fin period just nu, och som säkrat kontraktet) vill väl inget annat än att sopa till våra himmelblå pågar och liksom se till att vi faller på mållinjen. Malmö FF vill i sin tur dessutom ta revansch för den bisarra och helsjuka matchen på Malmö Stadion tidigare i år. Så det kommer att smälla i närkamperna. Det kommer att hetsas på läktarna. Det kommer att skavas och gnatas. Det kommer att utdelas tjuvnyp till höger och vänster. Glåporden kommer att hagla. Och det är som det skall vara.
Så när domare Kristoffer Karlsson blåser igång matchen klockan 17:30 på Gamla Ullevi vet vi vad som väntar. Där och då kommer den himmelsblå skaran att ge allt för att visa vem som är mesta mästarna (och som kommer att vara så i lång tid framöver). Där och då kommer den himmelsblå skaran att skita ett stort stycke i IFK Göteborg och lagets plats i göteborgarnas hjärtan. Där och då är vi MALMÖ FF! Och där och då är det allt som räknas.
Efteråt kommer jag att famna Göteborg igen. Jag kommer att hälsa på hemma hos Hans och Kristina i Långedrag. Jag kommer att njuta av lata dagar ute hos Ello och Jenny på Styrsö. Jag kommer att njuta av en kall på Ölstugan i Majorna. Jag kommer att hänga med vännerna på Scootergaraget i Masthugget. Jag kommer att stå längst fram bland publiken när APA Gbg härjar loss på någon lokal scen. Jag kommer att njuta av att flanera längs älven utan mål…
Kanske kommer jag till och med att sätta mig på vagnen till Wavrinskys plats, hoppa av, tända en cigarett och tänka: Det var här allting började.
# # # # #
Och veckans låt får den här gången landa i Nick Caves & The Bad Seeds universum.
