Friday I’m in love: Det löser sig
Jag har tagit en ofrivillig MFF-paus den här veckan. Och nu när jag sitter här också skriver detta efter matchen mot Union Berlin i Berlin på torsdag kväll (som jag knappt sett) inser jag att det är ganska skönt just nu.
Vid sidan om mitt vanliga arbete som medicinjournalist på frilansbasis (och skribent här på Himmelriket) arbetar jag som deltidsbrandman. Jag är snart inne på mitt fjärde år och går just nu en utbildning som heter Grib 2. Grib står för Grundutbildning för räddningstjänstpersonal i beredskap. Under tre veckor bor jag under veckorna på Räddningsverkets (idag MSB) gamla “kursgård” Rosersberg nära Arlanda flygplats.
Jag och mina 23 deltidskompisar får lära oss att släcka bränder, ta hand om trafikolyckor, ge första hjälpen och HLR, ta hand om farliga utsläpp och mycket annat. Det är skitkul, och ett suveränt komplement till mitt andra jobb.
När jag sitter på kontoret hemma har jag alldeles för mycket tid att grotta ner mig i MFF, försöka analysera varför det går som det går, tänka på vem som ska ta över efter Åge och mycket annat. Jag har insett att det inte alltid är av godo. Det kan ibland tära på mitt MFF-förhållande.
Men nu på kursen - inte en chans att hänga med på samma sätt. Vi börjar kl 8 och håller på till kl 17. På kvällen är det kvällsmat och någon gemensam aktivitet innan det är dags för sängen för att orka med morgondagens pass i lektionssalen och ute på övningsfältet.
Och det kommer vara så här i två veckor till.
Igår kväll gick jag ifrån vid kl 21 för att se matchen i Europa League. Gick så där. Fulstreamarna fungerade inte så bra och jag fick följa matchen på SofaScore och Twitter. Lite som förr i tiden när man fick förlita sig på sidan 377 på text-tv om man inte kunde vara på plats.
Vad jag förstå var det en helt OK insats av våra himmelsblå pågar. Men ett snöpligt mål precis innan stopptiden gjorde att det återigen slutade utan poäng för oss i årets gruppspel.
Nu när jag sitter här och skriver inser jag att det känns ganska skönt att ha “påtvingats” en MFF-paus ett tag. På ett sätt har jag redan lagt ner den här säsongen. Jag bryr mig inte längre. Jag biter gärna i det sura äpplet, speciellt en kväll som igår när min kompis Patrik som håller på Djurgården glädjer sig åt deras sannolika avancemang i ECL-gruppspelet.
Som jag skrev till Patrik efter vår match igår, “Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra i år”.
Men jag är helt säker på att vi kommer tillbaka. Vi kommer stå på tronen nästa år igen, och återigen kvala till spel i de europeiska cuperna. Det är en tillfällig svacka, om än djup, men tillfällig. Vi kommer tillbaka.
Vi fortsätter vår klättring mot toppen som Skandinaviens mäktigaste klubb.
Det löser sig.
Idag den 14 oktober har Stellan namnsdag. Ni minns väl MFF-legendaren Stellan Nilsson? Om inte ska du passa på och läsa den här texten om Stellan Nilsson av Carlo Nilsson.
Dagens låt är självklart Det löser sig av Timbuktu, här i en inspelning från Peace & Love 2011.
