Friday I’m in love: Från far till son...
Som passionerad MFF-supporter har jag sett det som min uppgift att föra intresset vidare till mina barn. Trots att vi bor i fiendeland har jag lyckats ganska bra. En av dem är himmelsblå. Den andra struntar i fotboll men gillar Malmö. Gott så.
Min far han sa, att i Malmö stad
Inte för att jag tror att han tänkte på det men det var min far, som så många andra fäder, som ledde in mig på den rätta banan. Trots att vi vid den tiden bodde i Helsingborg tog han med mig och min bror på en del av MFF:s matcher. Jag har suttit på hans axlar, stått bredvid och sträckt mig på tå, och han har hissat upp mig och min bror på taket till byggbodarna som stod inne på Malmö Stadion under någon renovering på 1970-talet.
Jag minns några derbyn på Landskrona IP, men ffa är det ståplats på Malmö Stadion som jag minns.
Det var så klart häftigt att hänga med pappa, men också spännande att i så unga år (tror jag började gå på matcher med honom när jag var 7-8 år) få uppleva spänningen i bilen på väg till matchen, stämningen på ståplats och på stadion, och lyckan av att få en kokt med bröd i pausen.
Spelar ett lag, som är så jävla bra
Mina tidigaste starkaste minnen har jag dock från Europacupen 1978-79. Just det, DEN Europacupen, när vi gick hela vägen. För min del började det med snömatchen mot Wisla Krakow hemma, och fortsatte med semin mot Austria Wien hemma. Alltid tillsammans med pappa.
När MFF långt senare tog SM-guld 2004 var David bara knappt sex månader gammal. Jag och pappa var på plats i regnet på Stadion och bestämde mig där och då; “Detta ska David också få uppleva”.
Det började 2010. Han hade precis fyllt sex år och MFF skulle möta Syrianska på Södertälje fotbollsarena. Det var bara tre mil hemifrån och ingen fara om något skulle krisa.
Glad i hågen tog jag med både honom och lillasyster (4 år) dit. Båda tittade med stora ögon på den stoooora arenan när vi gick in. Jag minns inte så mycket av matchen faktiskt. Inte de heller. Det som var mest spännande, enligt barnen, var att springa runt och samla in den rödgula konfettin som Syrianskas supportrar kastade ut när matchen startade.
Men det som stärkte hans intresset var att han själv började spela fotboll. Och blev lite äldre.
Färgen är blå, den är vacker som få
Vi gick på lite fler matcher i vårt närområde, Mälardalen. Om han ville och kunde hängde han med. Lillasyster tappade tyvärr fotbollsintresset snabbt.
2014 flyttade vi till nytt hus.Ytskikten i Davids rum skulle göras om innan vi flyttade in.
– Pappa, jag vill att en av väggarna ska vara himmelsblå, sa han en dag.
Han var tio år gammal och ville ha en himmelsblå fondvägg i sitt rum. Jag blev alldeles varm inombords.
Kom här min påg, så kommer du förstå
Han följde med på fler matcher; vi har varit i Södertälje, både på Friends, Tele2 och Grimsta IP i huvudstaden, parken i Norrköping (bland annat när guldet bärgades 2017), i Eskilstuna, i Örebro och så klart på Stadion i Malmö. Bland annat var vi på MFF - Fulham sommaren 2010 och fick en guidad rundvisning av Stadion.
Eftersom vi bor drygt 60 mil från Malmö blir det annars mest matcher framför TV:n. Där har vi suttit och vrålat, hoppat, skrattat och suckat tillsammans.
När han skulle göra prao i 8:an frågade han om det skulle gå att göra prao hos MFF? Jag kan väl kolla, svarade jag.
Skolan sa ja så jag ställde frågan till MFF och fick till slut ok. Glad i hågen åkte han tåg själv ner till Malmö och bodde hos farmor och farfar. Kl 9-15 jobbade han hos MFF; hjälpte till att packa grejer till ett företagsevent, plockade upp och hängde fram grejer i Shopen, fick se en A-lagsträning och fick själv träna med ett av pojklagen. När vi hämtade honom på stationen kom han med en signerad boll och en matchtröja. Han var så glad och stolt.
När han skulle söka till gymnasiet kom han en dag och berättade:
– Pappa, MFF har ett fotbollsgymnasium. Jag vill söka dit.
Så klart du ska, tänkte jag med ett leende.
Han fyllde i alla papper, åkte tåg ner för att provspela/-träna, sov över hos farmor och farfar, tåg tillbaka nästa dag och fick sen vänta länge länge innan beskedet kom. Tyvärr kom han inte in.
Idag är han 17 år, går på gymnasium i Södertälje, är himmelsbå och det värmer mitt fadershjärta. Han spelar fortfarande fotboll, i moderklubben IFK Mariefred, och tycker att det är jättekul. Det glädjer mitt fotbollshjärta, att han fortsätter att spela trots att det inte blev i Malmö FF. Det glädjer mig också att han INTE går runt med fotbollströjor med andra lag utan håller fast vid sin MFF-tröja.
Dottern då? Hon har valt en annan bana. Men hon gillar att åka till Malmö, träffa farmor och farfar, träffa kusinen, hänga på Möllan och äta kebab. Det värmer också mitt fadershjärta.
Sarr vi! Och krossa Örebro på måndag!
Idag den 19 maj har Conny namnsdag och jag kommer att tänka på Conny Andersson. Han kallades “Slaktarn från Hardeberga” och MFF fick betala 50 000 kronor när han värvades över från IFK Malmö 1971. Det var den högsta summan som då hade betalats för en övergång mellan två svenska klubbar. Här finns en lång härlig intervju med Conny Andersson.
Dagens låt är så klart Dirty old town med The pogues, som är förlagan till Min far han sa, en av våra allra finaste läktarsånger.
