Friday I’m in love: I vått och torrt
Att hålla på Malmö FF är som ett livslångt äktenskap. Det går upp och ner, kräver hårt arbete, skänker lycka, passion och sorg, och är i stora drag alldeles, alldeles underbart.
Jag måste börja med att erkänna en sak. Mina första fotbollsmatcher med publik såg jag i Helsingborg, på gamla Olympia på 1970-talet. Det var HIF som spelade. Jag var 6-7 år gammal, vi bodde i Helsingborg då och jag förstod väl inte bättre. HIF blev som min första “flickvän” kan man säga, så seriöst som en flickvän är i den åldern.
Några år senare ville pappa ändra på det (det händer väl mer än ofta att pappor inte riktigt gillar sonens första flickvän). Han tog med mig på fotboll av en annan nivå; Malmö FF. Derbyn mot Landskrona, både i Malmö och på Landskrona IP. Efter det gjorde jag slut med HIF.
Mitt förhållande till MFF fördjupades 1978-79 under de magiska Europacup-matcherna, när jag var 10-11 år gammal. Efter det var jag helt såld. Men likt alla förhållande har det gått upp och ner. I 20-årsåldern flyttade jag till Uppsala för att plugga. Sedan dess har vi ett distansförhållande. Det är jobbigt men jävlar vad kul vi har när vi väl ses. I med- och motgång, heter det ju.
För att dra en parallell, jag träffade min fru 1998, vi blev ihop 1999, gifte oss 2003, fick två barn, flyttade till hus, jobbade på, vabbade, gick på utvecklingssamtal och allt det där. Vi delar på matlagning och tvätt, hämtning och lämning av barn, skjutsar till aktiviteter och allt det som tillhör ett förhållande.
Barnen är snart vuxna och lämnar hemmet, men vi kör på. Jag älskar min fru djupt och innerligt, och har gjort det sedan 1999. Efter upp- och nedgångar är vi fortfarande gifta och har det väldigt bra tillsammans.
Att vara en hängiven och trogen fotbollssupporter är som ett långvarigt partner-/samboskap. Det finns ingen speciell ceremoni för att bli fotbollssupporter, vi läser inga supporterlöften i stil med “Jag Fredrik Hed, tar dig, Malmö FF, nu till mitt fotbollslag att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt” för det är ju faktiskt ett ganska enväga partnerskap som jag ingår med klubben.
Men trots det ger mig min fotbollspartner (ovetandes) så mycket i retur. Jag ger klubben en del av mina pengar (en del supportrar en stor del av sina pengar), min tid, mitt engagemang och min energi.
Tillbaka får jag enorma passionerade upplevelser, både positiva och negativa (tyvärr), i retur. Jag får göra häftiga resor med klubben (men jag får betala allt själv).
I ett förhållande med en partner man älskar vill man jobba för det. Så gör även vi himmelsblå i vårt fotbollsförhållande med Malmö FF. Trots att MFF länge haft svårt på Tele2:s plastmatta reser vi dit för att stötta laget, för det är det man gör i ett förhållande. 3 500 av oss reser till Madrid och blir utspelade – men utklassar dem i läktarsång. Och några hundra drar till Gävle en isande kall oktobersöndag för att se en plattmatch i omgången efter vi tog guldet 2016. Och andra plattmatcher som Väsby borta och Landskrona borta i Svenska Cupen. Men vi får också uppleva fantastiska prestationer som Besiktas borta och Celtic borta, samt möjlighet att komma till underbara europeiska avkrokar som Vardar, Färöarna och Ventspils.
Vi står där och sjunger våra sånger och ramsor i vått och torrt. Vi spenderar tusentals kronor på och otaliga timmar i bussar, tåg och bilar (ibland flyg) för att kuska land och rike runt, dricka dyr öl, äta dålig mat, komma hem sent på natten, få några timmars dålig orolig sömn innan man ska på jobb eller skola nästa morgon.
Och nästa match gör vi det igen. I med- och motgång, och allt det där. Oavsett om det är Madrid eller Örebro. Eller som det sägs i de engelskspråkiga bröllopslöftena: “For better or for worse; For richer and for poorer; In sickness and in health; To love and to cherish; as long as we both shall live.”
Som sagt, det går upp och det går ner. 1990-talet var jobbigt, och när vi åkte ur Allsvenskan 1999 gnisslade det rejält i fogarna. Men när säsongen drog igång igen då stod vi där, på var sin sida om staketet, och tittade älskvärt på varandra. Och det tog bara fem år till relationen var på topp igen. Men snabbt halkade vi tyvärr tillbaka. Debaclet mot Thun 2005, och den följande Åkeby-eran 2006-7 var jobbiga upplevelser.
Vi insåg att vi behövde hjälp. Det här klarar vi inte själva. Nytt folk på viktiga positioner hjälpte oss att lappa och laga och hitta tillbaka till varandra. Och sedan 2010, vilket bekräftades 2014 och 2015, är det inget snack om saken. Det är vi. För evigt.
Att hålla på MFF är som ett äktenskap, och jag är beredd att jobba för att det ska bli bra för oss båda och att det ska hålla länge. Väldigt länge.
Är jag avundsjuk och svartsjuk på min fotbollsälskling MFF? Hon delar ju mig med minst 20 000 andra människor. Nej, så klart inte. Kan dock hända att min fru är lite avundsjuk och svartsjuk när jag reser iväg på min resor, och ibland tar med sonen. Men oj vad jag älskar det, fotbollssupporterlivet.
Men jag kommer bjuda med hustrun under säsongen på “udebanetur” så hon får se vad det handlar om. Hon var med på Tele2 när vi vann mot Djurgården senast och tog oss till cupfinal. Och hon gillade det.
Hon förstår att jag behöver detta, att jag behöver MFF, att jag behöver fotbollen. Och hon låter mig ha det. Tack älskling.
Idag den 8 april firar inte mindre än tre himmelsblå pågar sin födelsedag. Björn Nilsson (145 matcher), Conny Andersson (88 matcher) och Magnus Eriksson (60 matcher). Himmelriket grattar och hoppas att ni får en fin dag.
Dagens låt är en favorit så långt bak jag kan minnas - Don't bring me down med ELO, med den fantastiske låtskrivaren och producenten Jeff Lynne i spetsen. En låt som kan appliceras både på fotboll och förhållanden.
