Friday I'm in love: Kalle Lind om malmöhet och generationsbroar
Himmelriket inleder fredagsmyset med författaren, komikern och kulturvetaren Kalle Lind. Känd från radioprogrammet Hej Domstol, podden Snedtänkt och P4 Malmöhus morgonprogram.
När jag mailade dig om en intervju svarade du att det var säkert första och antagligen sista gången en fotbollssajt hörde av sig till dig…
Ja, det stämmer. Jag kan ingenting. Jag kommer att svara Bosse på varenda fråga du ställer.
Men det är inte så illa. Med Bosse menar du…?
Larsson. Bosse Larsson, förstås. Programledaren för det klassiska programmet Nygammalt… Ha!
Ganska nära ändå… Hur pass litet är ditt fotbollsintresse egentligen?
Jag måste erkänna mig som aktivt ointresserad. Jag går omvägar förbi fotbollsmatcher. Jag har nog bara sett en enda match i hela mitt liv. Vid tretton års ålder tänkte jag och mina kamrater att det var dags för oss att bli män… Vi köpte varsitt nätlinne, varsin dosa snus och satte ihop en stryktipsetkupong och träffades en lördagseftermiddag framför Tipsextra.
Jag minns inte vem som spelade eller vem som vann och den enda mersmak som uppstod var den för snus.
?Foto: Linus Höök
Jag hade en bekant som var som du, som brydde sig noll om fotboll. I sitt jobb reste han mycket och hade kunder och kontakter i flera olika länder. Han beskrev det som ett stort socialt handikapp…
Ja, så är det. Jag har tidigare jobbat på häktet och andra mansdominerande arbetsplatser. Det är ofta så i vardagskonversationen; att efter att ha betat av vädret så är den aktuella fotbollsturneringen nästa logiska ämne. Man blir snabbt den som inte går att prata med, den udda fågeln.
Du har producerat tv, sketcher, poddar, böcker och verkar ha ett enormt intresse och ett outtömligt sinnligt bibliotek av anekdoter, företeelser från alla möjliga stora eller små kulturyttringar. Jag, som gärna tar del av dina alster, har svårt att förstå att du kan hålla dig utanför sportens värld där det finns så mycket skrönor, karaktärer och blandad kuriosa.
Det är ju i så fall stories jag går igång på. För många år sedan läste jag den MFF-frälste Olle Svenning i Aftonbladet som skrev en stor artikel om Maradona. Den minns jag gjorde ett stort intryck.
Straffar, mål, offside och sånt går högt över huvudet på mig. Men historier om Zlatan, Nacka Skoglund, Pelé… Berättelser om människor som tagit sig från botten till den absoluta världsgräddan är ju alltid bra berättelser.
Du är ju Malmöbo, vad tänker du om Malmö FF:s roll och betydelse för staden?
Att klubben är identitetsskapande går inte att argumentera mot. Inte heller dess betydelse för integrationen går att säga emot. Nu har jag ingen aning om hur många spelare i laget som har en annan etnisk bakgrund än min egen men jag törs gissa på en betydande procent. Jag är ganska säker på att blandningen ser liknande ut på läktaren.
Erik Niva har skrivit om en del klubbar på landsbygden som fungerat som integrationsprojekt, lag med stora andelar ensamkommande flyktingbarn eller personer från andra utsatta grupper. Även jag kan se att fotbollen fyller en viktig funktion i vårt samhälle, den är verkligen ett internationellt språk.
Men, påverkar Malmö FF dig i ditt liv?
Nä, är jag på väg att säga. Men min 12-årige son har just fått sitt rum ommålat i Malmös färg. När vi var i färgaffären och bad om en himmelsblå kulör så svarade mannen bakom disken omedelbart: Jaja, det är nummer sp319-7… Eller något sådant. Det var väldigt tydligt att det är många barn i Malmö som velat klä sitt rum i just den nyansen.
Min son älskar fotboll, MFF och Zlatan. Jag tolkar det som ett tidigt fadersuppror. Eller jag vet att det är så, min egen far är väldigt fotbollsintresserad. It takes one to know one…
Det är kanske som de säger om tunnhårighet och färgblindhet, att det kan hoppa över en generation?
Kanske det, men jag tror nog mer på övertygelsen att det den där gubben gör det ska jag göra tvärtom! Och det kanske är sunt.
Men reagerar du inte alls när stadens lag vinner, avancerar eller når framgångar ute i världen?
Nu är jag på väg att svara nä igen… Men alltså, jag jobbar ju på P4 Malmöhus. Jag kan inte ducka mig igenom en hel arbetsdag. Jag har varit tydlig från början, både mot lyssnare och kollegor att den här biten kan inte jag. Ändå måste jag ju då och då delge den stora massan vad som hänt i sportens värld.
– Nu har ett lag vunnit något… Och tydligen kommit in i en ny serie… Ööö… Och det är ju bra… För dem. Typ så. Det har ett uppstått något slags kontrakt mellan mig och publiken där jag får kämpa mig igenom referat och i slutändan blir det väl rätt underhållande i sig.
Men resultat och finaler och sånt… Nej, det kvittar mig lika mycket som att Måns Zelmerlöw vinner schlagerfestivalen. Det drabbar mig inte alls. Klart att jag kan bli glad för Måns eller Rosenbergs skull, men samtidigt kan jag känna lika mycket med de andra stackars länderna eller motståndarmålvakten som misslyckades.
Däremot uppskattar jag när Malmö kan förknippas med något glädjande och positivt. På många andra håll dras ju staden med ett taskigt rykte.
Du har nämnt både Bosse Larsson och Zlatan. Vad kan du säga om deras symbolvärde för Malmö?
Om jag förstått det rätt så var det väl Åby Eriksson som på 70-talet när han skulle ta ut sin landslagstrupp först satte upp Bosse och sedan funderade vilka som skulle fungera bäst kring och med honom. Han var i en egen klass. Detta brukar min far säga, trots att han är inbiten HIF:are, att till och med han kan erkänna Bosse Larssons storhet.
Detta har väl Zlatan väldigt mycket gemensamt med Bosse. Den totala överlägsenheten och den kraftigaste stjärnglansen.
Larsson var ju ett barn av sin tid, industrimalmö eller sossemalmö om man så vill. Även om han var en artist och stjärna så var han fostrad i att vara en kugge i ett maskineri. Att inte förhäva sig, att göra sitt jobb och sedan gå hem.
Vad jag vet så har det bara hänt en gång, att Bosse dykt upp som hedersgäst vid något av MFFs evenemang.
När Swedbank Stadion invigdes…
Ja, och då fick de nästan dra dit honom handgripligen. Snälla Bosse, snälla Bosse, du kan väl komma… När han väl dök upp jublade läktarna varpå Bosse petade till en boll och gick hem.
Den där fåordigheten och oviljan till att märkas eller att bjuda på sig själv kanske kan uppfattas som ett drygt beteende om man vill ha de glasögonen på sig. Jag tycker snarare det är en tydlig representant för det gamla Malmö, där laget och arbetet gick före den enskilde.
Om då Zlatan kommer från det nya Malmö är individen i ett helt annat fokus, med allt vad det innebär. Jag tror nog att det går att hitta fler olikheter än likheter dessa båda herrar emellan.
Men visst, det finns ju en bild av malmöiter som har odlats inte minst av malmöiter. Malmöbon; den lite buttre och svårimponerade medborgaren. Sydsvenskans gamla slogan Haur du sitt Malmö haur du sitt varlden är ett klassiskt exempel.
Jaques Werup, den store Malmöförfattaren, har skildrat något som han kallar malmöhet, som ett slags tillstånd. Han berättar att han är i Amazonas regnskog ihop med en annan malmöit. Plötsligt blir de anfallna av ett gäng infödingar och då säger hans kompis ”Avadådå? Vad kommer ni här och kommer för?” De krigsmålade angriparna kommer helt av sig. Malmöheten funkar även i sydamerikansk vildmark, på en malmöit är det aldrig någon idé att försöka göra intryck.
Själv tycker jag att det är en rätt tröttsam attityd. Den stämmer dessutom inte med min egen bild av staden. Jag är visserligen inte uppvuxen här, men jag har aldrig träffat på gamla kockumiter som sitter på en bänk och minns Bosse... Det känns som något 50 och 60-talisterna håller fast vid. Idag är ju Malmö ett helt annat Malmö.
Samtidigt så uppfattar jag supporterkulturen som en grupp med stort intresse och respekt för historien. En modern hejarklack kan vara väldigt konservativ och verkligen värna om gamla traditioner och värderingar…
Det byggs broar mellan generationerna. En 60-åring idag tittar ju på samma MFF som en 13-åring. Det är ju inte så att de sitter hemma med VHS-kassetter och återupplever Robert Prytz-matcher utan de följer ju förstås dagens Malmö FF.
Och trettonåringen tvingas titta bakåt för att ”på riktigt” uppskatta Zlatan…
Precis. Där har fotbollslagen en jätteviktig funktion som jag tycker det pratas lite för lite om, den som generationsöverbyggare. I debatten förs många bra och viktiga diskussioner kring etnicitet, kring genus och kring hbtq-frågor.
Möten mellan generationer glöms ofta bort, men fotbollen är högsta grad något där olika årgångar av individer kan förenas och byta erfarenheter med varandra. Ett sådant kitt är väldigt värdefullt om vi i olika åldrar ska kunna lyssna på och förstå varandra.
**************************************************************************************************************************************
Idag… är det på dagen tolv år sedan Peter Abelsson gjorde sitt första träningspass med Malmö FF. Knappt ett år senare blev han stor matchjälte när han nickade in kvitteringen i bortamötet mot Maccabi Haifa. Miraklet i Tel Aviv förde MFF vidare i CL-kvalet och mot två mindre minnesvärda matcher mot FC Thun.
På onsdag… firar vi både Anderssons och Hodgsons namnsdag.
Dagens låt... borde passa bäst imorgon med tanke på den inledande textfrasen, men… Den tillägnas med värme och omtanke alla moderna fotbollsvagabonder och deras avkommor. Varsågoda!
