Friday I’m in love: MFF går i arv
En gedigen barnuppfostran innefattar en himmelsblå inskolning. Det är sedan gammalt.
Som förälder ska man uppfostra sina barn. Det kan vara allt från att lära dem att tacka för maten till att vara schysst mot andra människor. Och en massa annat.
Den uppfostran vi ger våra barn är självklart färgad av den vi fick från våra föräldrar, etc. Men också sådant som vi själva tycker är bra eller viktigt.
Som himmelsblå förälder kommer det in en annan aspekt också. Malmö FF är viktigt för mig, alltså vill jag föra det vidare till mina barn. Inget konstigt med det.
Det var så min pappa gjorde. Han tog med mig (och min bror) till både Olympia, Landskrona IP och Malmö Stadion på 1970- och 1980-talet. I början var det roligare att springa runt och leta småpengar och samla burkar, men senare blev spelet viktigare.
När jag själv blev pappa 2004 (David var knappt sex månader när vi tog det efterlängtade guldet 2004) och 2006 funderade jag på detta - vad vill jag ge mina barn? Bland mycket annat var kärleken till fotboll och Malmö FF en självklar sak.
De var runt fem år gamla när jag tog med dem på MFF-match första gången (runt 2011 tror jag det var). Det var mot Syrianska eller Assyriska i Södertälje. Deras supportrar körde ett schysst rödgult konfetti-tifo. Jag försökte förklara matchen och spelet för barnen - som inte brydde sig ett skit. De sprang runt och samlade ihop konfetti istället.
– Kolla vad mycket vi fått ihop, sa de i kör.
Men jag gav mig inte. Tog med dem på fler matcher och ffa den äldste (sonen) började gilla spelet. Delvis beroende på att han själv började spela i IFK Mariefred, där vi bor.
Vi åkte till Bårsta IP och kollade Brommapojkarna - MFF 2014. Efter det gav dottern upp, men sonen fortsatte hänga på. Vi har varit i Uppsala, Norrköping, Örebro, Stockholm och så klart i Malmö. Vi har suttit och stått, våndats och glatts, hoppat och sjungit, skrikit oss hesa och buat oss blå i ansiktet.
När vi flyttade till nytt hus hösten 2014 sa han att han ville ha en himmelsblå vägg i sitt rum.
– Självklart, svarade jag.
I åttan (maj 2018) skulle han ha prao i skolan.
– Pappa, kan man göra prao hos Malmö FF, frågade han mig.
– Vi kan väl kolla, svarade jag.
Och det gick. Han fick bland annat packa material till en konferens, packa upp varor i shopen, vara med på en av A-lagets träningar plus själv träna med ett pojklag i hans egen ålder.
Det var en lycklig kille som kom hem efter tre dagar i Malmö.
– Jag fick en matchtröja som alla spelarna hade signerat, sa han stolt.
När han skulle söka till gymnasiet ville han testa Malmö FF:s fotbollsgymnasium. Han sökte, åkte ner på provspel, men blev tyvärr inte antagen. Men han var glad att han hade provat. Killarna i hans eget fotbollslag var lite impade och ville höra mer hur det hade varit.
Nu fyller han snart 19, tar studenten, ska göra lumpen, är på väg ut i livet - och det känns bra. Jag och hustrun/mamman har uppfostrat honom till en bra människa - som håller på MFF. Den blå väggen finns kvar i hans rum. Och där hänger hans två MFF-tröjor. Himmelrikets kalender pryder också hans vägg och han har “@malmo_ff <3” i sin Instagram-profil.
Det känns skönt i pappahjärtat. Och bra att jag följt traditionen från min egen pappa.
Idag för 4 år sedan publicerade Oskar Uneland denna artikel om när MFF åkte till Argentina och Chile och var borta i 6 veckor.
Dagens låt är av min nya favorit, Otis Gibbs, som var i Mariefred i onsdags kväll och spelade (ja, jag var där) - The Darker Side Of Me. Visade sig att han är uppvuxen i Wanamaker utanför Indianapolis, där jag var utbytesstudent 1985-86.
PS. Dottern har inte tokvägrat MFF. I maj förra året fick jag med hela familjen till badkaret och cupfinalen. Vi satt i tårtbiten bredvid klacken och det var såklart fantastiskt. Efter matchen sa hon:
– Pappa, det var ganska häftigt, faktiskt.
