Friday I’m in love: Rensa ut vinnarskallarna i Malmö
Den allmänna uppfattningen om orsakerna till Malmös framgångar är tokig och kan leda till att vi blir nästa Helsingborg. Om varför vinnarskallar är puckon.
För den dryg vecka sedan deklarerade Sebastian Nanasi i en intervju att årets Malmö FF kommer att ”köra över serien”.
Det låter bra.
Ordförande Anders Pålsson har i stället pratat om att vi ska komma minst trea i Allsvenskan.
Det låter mindre bra.
Det vanligaste svaret på hur vårt MFF kunnat nå en så dominerande ställning i svensk fotboll det senaste decenniet är – vinnarkultur.
Malmöitisk vinnarkultur. Marcus Rosenbergs kaxiga swag när laget tågat in till hymnen före avspark. En 17-årig Mattias Svanbergs övertygelse när han visar vägen i guldmatchen mot Falkenberg. Den kollektiva glöden efter Bonke Innocents andra gula kort mot Rangers i kvalet till Champions League, spetsat med Colak som överträffar sig själv med två snabba mål. Inte minst: ”VI är stormen”: Guillermo Molins inför guldmatchen borta mot Elfsborg 2013.
Frågan är vad vinnarkultur är?
Och om den alltid är bra att ha?
Helsingborg var urstarka i början på 10-talet. Satsade stenhårt. Övertygelsen om fortsatta segrar fick dem att kasta bort pengar som inte fanns.
Helsingborgs IF – nu i Superettan.
Våra sentida guld. 2013, 2014, 2016, 2017, 2020 och 2021. Dom måste väl ha kommit av en vinnarkultur?
Att vinna finns i Malmö FFs DNA, heter det. Vad betyder det? Att föreningens mamma och pappa hade gener för att vinna? Nej, liknelsen låter häftig, men skapar ingen förståelse.
Att vinna sitter i väggarna hos Malmö FF, sägs det. En sägning som inte behöver vara lika tom på innehåll. En historia av segrar kanske bygger något? Ett slags kultur. Litet flummigt, men bara för att det är svårfångat behöver det inte vara fel.
22 SM-guld har vi.
15 cup-guld det har vi.
37 sorters guld.
37 sorters guld.
Vinnarkultur det är vi.
Ändå undrar jag. Den där vinnarkulturen måste ju ha funnits också på 90-talet. Då vann vi inget. Då åkte vi ur Allsvenskan. Vad gjorde vinnarkulturen för oss 2015, 2018, 2019 och 2022? Och varför vann vi inte den där Europacupfinalen mot Nottingham Forest 1979? Vi har ju ändå en långt starkare vinnarkultur än den klubben.
Fjolårets miserabla säsong får mig att tänka på andra vinnarklubbar än oss och Helsingborg.
Manchester United, en segermaskin under en följd av år. Vinnarskallarnas sammansvärjning. Sedan plötsligt. Fiaskosäsong efter krissäsong efter misslyckandesäsong. I en av världens såväl penning- som traditionsrika fotbollsklubbar.
IFK Göteborg var vinnarnas vinnare under 90-talet. Prenumererade på SM-guld, tävlade på riktigt mot Milan, Manchester United, FC Bayern. Det tog stopp för 25 år sedan. Olyckligtvis sitter vinnarkulturen kvar i tapeterna på Kamratgården. Det gör att föreningen upplever kris varje år när den inte ligger i topp. Det vill säga varje år. Trots att förutsättningar i ekonomi liksom kvalitet på tränare och trupp är i paritet med mittenlagens. Vinnarkulturen som häromåret fick Blåvitts ordförande att deklarera att man ville ”förbi Malmö, ganska snabbt”.
I år har man sparkat tränaren Mikael Stahre redan innan Allsvenskan börjat. Helgen som gick förlorades seriepremiären snöpligt med ett självmål på stopptid. Vinnarkulturen ger att hundra procent förluster hittills i Allsvenskan måste definieras som kris.
IFK Göteborg – snart i Superettan.
Den gemensamma nämnaren mellan IFK Göteborg, Manchester United och vår forna rival norrut i länet är att vinnarkulturen gjort att varje säsong utan topplacering upplevs som en katastrof. Den har gjort att de tappat verklighetsuppfattning och förmåga till omvärldsanalys. Vinnarkultur – en destruktiv kraft.
Ta Malmös 2022. Trots enormt missflyt med skador vann vi ett cup-guld och hade tätkänning i Allsvenskan när sommaren kom. Dock en rejäl miss i CL-kvalet mot svagt baltiskt motstånd. Ett glas som är till hälften fullt eller till hälften tomt?
För vinnare blir det oreflekterade svaret att det är katastrof, full kris. Ovärdigt en vinnare. Frustration. Ilska. Det sitter i väggarna, påverkar såväl spelare som supportrar. Mittfältare slår ut med armarna åt lagkamrater. Sittplats-fetton busvisslar åt mittfältare. Anonyma supporterkrigare avrättar verbalt en sportchef på sociala medier.
Det stannar inte där. Det sitter i väggarna. Den sportsliga ledningen sparkar en tränare. Sparkar en till. När vi inte som vi är vana vid har chans att vinna guldet tappar vi allt. Ett dussin matcher på slutet där ingen vill någonting.
Glömmer att försöka vinna – nästa match.
Tappar poäng.
Glömmer att försöka vinna – nästa match.
Förlorar.
Rewind and repeat.
En sjundeplats. Sjua. Näst sämst på övre halvan.
Malmö har inte kvalitet för att vinna varje år, men väl för att varje år komma som sämst trea eller fyra. Om det inte vore för vår vinnarkultur.
Egentligen är säsongen 2022 bara ett tydligare mönster av det som hände föreningen 2015 och 2018.
Trots en högkvalitativ trupp god nog för att kvalificera sig till Champions League kunde man år 2015 inte hantera att man tappade greppet om att vinna Allsvenskan. Vad som egentligen borde varit ett snubbelsteg tilläts bli ett pladask med stora skrubbsår. En femteplats och missat Europaspel nästkommande säsong.
Försäsongen 2018 vann Malmö i stort sett rubbet och gick till final i svenska cupen. Massor av skador i kombination med en möjligen överoptimistisk satsning på en tunnare trupp med fler unga egna produkter gjorde att man under våren haltade i Allsvenskan. Det ledde till panik. Sparkad tränare. In med ny tränare med en inriktning som bröt mot allt klubben byggt mot de tio föregående åren.
Myten om vinnarkulturens värde liknar den om vinnarskallar. Ett begrepp som låter bra men vars betydelse är högst flytande.
En ny säsong av Robinson har börjat på TV4. Varje avsnitt står någon av deltagarna framför kameran för att förklara vilken otrolig vinnarskalle hen är. Att det inte finns något annat än att vinna den förestående tävlingen, och dessutom hela Robinson.
Robinson består av tjugo vinnarskallar, men bara en vinnare.
Litet som Allsvenskan. Alla som når den högsta nivån i världens största sport har extraordinära förutsättningar. Fysisk talang, motivation och förmåga att hantera press. De flesta har varit bäst typ jämt under uppväxten. Vunnit hela vägen. Grinat hela vägen hem i baksätet efter en sällsynt förlust i en sommar-cup.
Varje upplaga av Allsvenskan består av 320 vinnarskallar, men bara ett tjugotal vinnare.
Myten om vinnarskallen beskriver någon som hatar att förlora på träning. Det framställs som något fantastiskt – men är det egentligen önskvärt? Är det där krutet ska brännas? Kan viljan att vinna dagens femmanna-spel göra att man inte övar på det som var syftet med just denna träning? Kanske att pröva på en ny variant för uppspel som medför risk att förlora i den betydelselösa förmiddagsövningen? En variant som givit det avgörande målet under helgens match om man bara vågat förlora på träningen?
En annan myt om vinnarskallen är hans starka övertygelse om att han KOMMER att vinna. Vi älskar att höra Anton Tinnerholm eller Sebastian Nanasi säga sån’t. Det finns inte någon annat än att vi vinner. Följt av fyra utropstecken.
Att vara vinnarskalle är att vara optimist.
Världen består av både optimister och pessimister. Delvis är det en fråga om läggning. I en grupp är det bra med båda delarna. Evolutionen har gett oss en naturlig variation. Tänk en grupp människor som är törstiga som tusan när den stöter på ett vattenhål på savannen.
Pessimisten:
Vänta, det kan finnas rovdjur som ligger på lur här.
Optimisten:
Äsch, vad är det för loser-mentalitet? Jag bara VET att det här löser sig om vi går dit.
Vi behöver båda typerna. Den grupp som lyssnar för mycket på pessimisten riskerar att törsta ihjäl. Den grupp som lyssnar för mycket på vinnarskallen riskerar i stället att bli lejonföda. Här krävs något mer. Att förhålla sig till verkligheten. Även om det inte känns lika häftigt som självsäkra vinstuttag i förskott.
Det går inte att som vinnarskallen besvärja fram segrar.
Vinnare som vinner i verkligheten är realister.
Våra sentida guld. 2013, 2014, 2016, 2017, 2020 och 2021. Dom kanske togs för att vi hade bäst spelare? Ledda av skickliga tränare. För att vi gjorde kloka val.
Idag för nio år sedan
… besegrade Malmö IFK Göteborg på bortaplan med 0-3. Nye tränaren Åge Hareide överraskade med att sätta den unge Erdal Rakip på vänsterkanten för att neutralisera Sam Larssons dribbelkonster. En föredetting vid namn Markus Rosenberg gjorde sitt första mål sedan återkomsten.
Dagens låt
”We are all the winners” med Nick Borgen.
Kom tvåa i Melodifestivalen 1993.
Och det finns en fotbollskoppling! Borgen skrev den för Englands landslag inför fotbolls-EM i Sverige 1992, men den ratades.
