Friday I’m in love: Ställer vi krav på klubben, ska vi ställa krav på oss själva
Ännu en guldvecka och glädjen borde vara fullständig. Men när Malmös spelare genomförde en nästan perfekt finalmatch, skrapade Malmös Elitsupportrar stora moln av smolk i pokalen.
Bilden hade kunnat vara så odelat vacker. Vår kapten höjer den pokal som jag börjat tänka på som vår, inte Lennarts, mot den skånska aftonhimlen. Han joggar bort mot läktaren. Med bucklan, kommentatorerna på TVn undrar vad som händer nu? Ponne lämnar över pokalen till två supportrar som stolta och glädjerusiga får hålla i dyrgripen och jubla med den i ett obetalbart ögonblick.
Något sådant har aldrig hänt förut, erinrar sig kommentatorerna, och dom har rätt. Symboliken är så stark. Det handlar inte bara om elva man på plan. Fotbollen är så mycket större, en gemenskap mellan spelare, ledare, frukttanter och inte minst – supportrar. Malmö FF är en gemenskap, vi är en stad.
Tillsammans.
Hade Lucas Moodyson försökt gestalta detta på film hade vi inte köpt det. Slutet för bra för att uppfattas som verkligt.
Kaptenens gest är så nära att vara perfekt. Ändå blir den till ett klavertramp. Supportrarna han väljer ut, som kommer att representera oss alla, bär inte himmelsblått. På den största inhemska match MFF spelat på mannaminne? I stället för tröjnummer på favoritspelare bär dom ett emblem som tycks viktigare än vårt klubbmärke. Samma syns på den megafon Ponne sedan använde för att dra igång sång.
Som det kan vara på plan. En konstruktiv tanke, men utförandet blev ändå fel. Passningen bröts och det blev till ett baklängesmål.
Samma kollektiv som under eftermiddagen berövat oss på obefläckad glädje över matchen, får nu stå i centrum. Samma kollektiv som gjort att stämningen i andra halvlek aldrig blev vad den kunde ha blivit representeras i historiska bilder. Samma kollektiv som skickar människor till sjukhus och stänger ute astmatiker från att gå på fotboll blir bekräftade av Malmös idag störste ikon.
Fattar, det kan inte vara lätt att vara ikon. Pontus handlade i ett rus av känslor. Han känner många på läktaren som säkert är bra personer. Efter matchen har han kritiserat saker som supportrar gjorde i samband med matchen. Men ett rätt gör inte att ett fel slutar vara fel.
En fredag som denna hade jag velat skriva en glädjekrönika. Ett riktigt pekoral om klubben Malmö FF, om vår geniale tränare, om hur vår egne Sebastian är bäst i Allsvenskan, om ursympatiske Oscar Lewickis galna insats i slutskedet, om hur laget var som bäst när det gällde.
Jag hade velat påminna om att detta guld togs i bakvattnet av förra årets katastrofer, till trots att medier inte hade oss som favoriter inför säsongen. Att vi kompenserade för stjärnan som gör succé i Bundesliga. Om hur gruppen övervann alla motgångar:
Antons jävla ljumske,
Anders helvetes hjärta,
Arnes bloody blodförgiftning.
Jag hade velat fortsätta med entusiasmerande ord om hur förutsättningarna inför nästa säsong är bättre än någonsin i modern tid. Ett spel att utveckla, en stark och föryngrad trupp. En sannolik storförsäljning. Lättare väg till att nå framgång i Europa än någonsin.
Hallå där nere!
...
Hej igen, vi är MFF och vi har sänkt oss ner bland er.
Vi vill vara dom bästa supportrarna, men har tappat toppkänningen. Vi har fan varit sämre än vårt lag var 2022.
Det som borde varit en vecka på moln har i stället blivit till dagar av ambivalens. Efter det evighetslånga avbrottet som våra Elitsupportrar orsakade i söndags, sa jag till Mr Olsson att jag inte riktigt brydde mig när andra halvlek skulle börja. Som tur var räddades känslan något av att laget bara körde på trots sabotagen mot fotbollen.
I stället för tillförsikt måste jag oroas för framtiden. Dårskapen i söndags var tycärr inte en engångsföreteelse, utan del av en utveckling mot det sämre. Hur många matcher kommer att avbrytas nästa säsong? Hur många fler kommer att bli misshandlade på våra läktare? Vilka begränsande åtgärder kommer klubbar, förbund, brandkår och polis att sätta in? Kommer bortasektionerna att gapa tomma? Hur kan vi alls bemöta kommande förslag om att ta bort ståplats?
På The social medium formerly known as Twitter kallade någon mig för pibesill.
Varför inte glädjas åt det goda?
Varför älta det som blivit fel?
Orkade inte i stunden svara en anonym skribent. Idag har jag ett svar.
I Malmö FF ställer vi krav. Vi ska vara bäst.
Rydströms lag vann guld och ändå ställer vi nya krav. Vi vill se ett mer löpstarkt lag. Vi vill se ett lag som är bättre på spelvändningar. Släppa in färre mål på fasta. Vi vill vinna två år i följd. Sedan tre. Därefter fyra i kombination med en Europeisk final.
Vi ställer krav på vår kapten att vara en förebild på och utanför planen.
Vi ställer dessa krav på klubben och är ibland riktigt hårda mot dem som inte svarar upp mot kraven.
Ska vi inte ställa samma krav på oss själva?
Det räcker inte med guld, vi kräver att laget slutar släppa till enkla kontringar.
Det räcker inte med engagerad körsång och fantastiska tifon, vi kan kräva att Elitsupportrarna slutar slåss, trakassera majoritetssupportrar och förstöra matchupplevelser.
Får Elitsupportrarna kanske för mycket saft och bullar?
Fredag. Jag är kär och fantiserar om denna dag om ett år. Efter en kontrollerad bortaseger mot Tottenham i onsdagens Europa League-spel, radar Djurgårdsspelarna upp sig i en guard of honour inför säsongens sista och betydelselösa match. Sången ”Tjugofyra SM-guld har vi” rullar över stadion i två timmar.
När domaren blåser av rusar vi in på gräset och firar med spelarna. Lagkapten Christiansen, som i kväll gjort två mål, tar bucklan och joggar bort mot läktaren. Lämnar över pokalen till en riktig julgran till supporter. En tjej som älskar sitt lag utan att behöva framhäva sig själv eller se ner på andra. En genuin MFFare.
Tillsammans 2024.
Idag för exakt 18 år sedan
… berättade Magnus Johansson att Jonas Sandqvist skrivit på för MFF. Minns att jag tänkte att det var en verkligt spännande värvning, och att Mattias Asper skulle bli riktigt utmanad som förste målvakt. Historiens facit är kanske inte helt smickrande för min målvaktskompetensbedömningsförmåga.
Dagens låt
… blir den som guldhjältarna hördes sjunga i omklädningsrummet direkt efter match. Kampsången Bella Ciao. Eftersom jag misstänker att det var Sergio Pena som låg bakom, väljer jag en spanskspråkig version i stället för den ursprungliga italienska.
TV: Årets anfallare och skytteligavinnare Allsvenskan 2023 – Isaac Kiese Thelin
