Friday I’m in Love – Tänk om flera tränare i rad tänkte lika
Med Milos gick det halvbra i Allsvenskan och dåligt i Europa. Med Andreas gick det jättebra i Europa och uselt här hemma. Med Åge går det så där i utomlands och ganska bra i Sverige Hur hittar vi en spelidé som kan vara framgångsrik på båda plan? En och samma taktik mot både Milan och Mjällby?
Som enda svenska lag har Malmö FF förväntningar på sig att lösa de två ganska olika uppgifterna att vinna matcher dels i den svenska serielunken, dels i Europaspel. Sedan 2010 har det lyckats bättre än det gått att drömma om. Sju Allsvenska guld, fyra gruppspel i Europa League och tre i Champions League.
Detta är fantastiskt, men ingalunda något skäl för att inte vilja ha mer. Bara två säsonger under perioden har Malmö lyckats ta hem både SM-guld och kvalificera sig till europeiskt gruppspel. Finns det motsättningar mellan målsättningarna att nå framgång här hemma och i Europa?
Europaspel innebär tätare matchprogram och mer slitage på gruppen. Men uppvägs inte det av de pengar vi drar in till en bredare spelartrupp? Matchning mot starkare motstånd utomlands är också utvecklande för både spelare och stab, det hjälper oss att spela i ett högre tempo som få allsvenska lag kan hantera.
Ett påstående som ofta upprepas som en sanning är att det krävs något annat för att nå framgång när vi lämnar landets gränser. Så låter det till exempel när olika företrädare för klubben talar om kravprofil för tränare. Det behövs någon som ”klarar av Europa”, ibland förknippas det med en fin karriär som spelare.
Och så spelet. Behöver vi spela på något särskilt sätt i Europa? Här florerar en del bestämda uppfattningar. I Europa behöver vi vara cyniska till skillnad från naiva. I Europa måste vi spela med fembackslinje. I Europa funkar det inte utan två forwards. I Europa är det rakt spel som gäller. Tänka Åge, tänk Uwe. (Och ignorera Jon.)
Dom där grejerna brukar ställas mot: possession, tiki-taka, att vara spelförande, dominera matcher. Dom som är skeptiska mot sånt pratar om naivitet.
Jag har en klar uppfattning om detta. Nej, två, när jag tänker efter. Eller tre. Två kan skrivas snabbt, den sista kräver en del resonemang.
Först: det kommer aldrig att finnas ett sätt att spela fotboll som entydigt är bäst. Vi pratar om en dynamisk sport, där olika taktiska landvinningar hela tiden möts med nya motmedel.
Sedan: Europa är inte en sak. Det krävs olika saker för att vinna mot Vikingur jämfört med att klara ett kryss hemma mot Juventus. Vägen mot ett gruppspel kantas till största del av lag som inte är bättre än Allsvenskt motstånd.
I enstaka fall förekommer matcher där vi behöver lyfta oss till något extra – för att nå gruppspel krävs ibland att vi besegrar ett Red Bull Salzburg, ett Celtic eller ett Rangers. I överjävliga fall kan det till och med bli något som Granada.
Min hållning är att vi inte kan rekrytera tränare, bygga trupp eller följa en taktik som baseras på de sällsynta matcher där vi måste vinna mot lag som egentligen är bättre än oss. Det är tillräckligt svårt att vinna mot Zalgiris, HJK, Vidi, Vardar eller Ventspils.
Låt oss backa till min första punkt. Om det inte finns något spelsätt som är entydigt bäst – spelar det alls någon roll vad vi väljer?
Yes, det gör det. För ett visst lag som befinner sig i en bestämd situation kan somliga spelsätt vara mer lämpade än andra. Vad är då Malmö FFs situation?
Vi har på flera sätt de bästa förutsättningarna av alla lag i Sverige. Mest pengar. Bäst ungdomsverksamhet. Den enda starka klubben i en hel landsända. Det lag som vinner mest. Med en osedvanligt kräsen skara följare. Vad betyder det för spelsätt?
OK, det är nu jag kommer ut som förespråkare för att Malmö ska dominera matcher med att ha bollen mest, att kunna bygga spel genom att spela sig igenom lagdelar utan att behöva lita till långbollar. Med den grunden kan vi trötta ut motståndare. Vi kommer att orka att använda ett intensivt presspel när vi inte har bollen. Självklart ska det finnas variation. Ibland ska vi slå långt från backlinjen. Boll och spelare ska röra sig fort.
Vi ska trycka ner motståndaren. Därifrån kommer det alltid att vara svårt. Lurigt att bryta igenom en motståndare som gör allt för att slå ifrån sig. Men det är ett väldigt angenämt problem att ha. Det får man lösa med variation: tempoväxlingar, spelvändningar, inlägg, instick, dribblingsräder, distansskott.
Vad vinner vi på detta? Jag tror att det är det bästa sättet att vinna matcher för laget med bäst förutsättningar i en liga. Det stimulerar också till utveckling av spelare och bättre spelarförsäljningar. Vi blir mer attraktiva för spelare från andra länder.
Lägger till ett argument som kanske andas moralism för somliga: är man bäst ska man fan föra matcher och spela en mer avancerad fotboll. Vi ska fortsätta vara stolta över att inte som AIKs andefattigt leva på defensiv eller tillämpa IFK Göteborgs gamla brottarfotboll.
Men har inte Malmös framgångar nåtts oberoende av hur spelidén varit Jämför Åge och Uwe mot Jon, Rickard och Magnus. De förra brukar lyftas av dem som vill se en rakare, cynisk fotboll, de senare har varit mer inriktade på dominans genom bollinnehav. Men alla är de vinnnare.
Varför skulle det vara fel med det raka sättet att spela? Jag har en enkel invändning. När ett lag blir för framgångsrikt genom att spela rakt och snabbt, finns ett enkelt motmedel: backa hem, krymp ytorna för djupledsspel. Den ’rake’ tränaren blir hänvisad till att – spela possession. Instick i trånga ytor, kanske inlägg mot en samlad försvarsuppställning i straffområdet. I vilket fall något som inte står i harmoni med hur man tränat för att skada motståndaren.
Possessionlaget är bättre skickat att hitta lösningar i ett sådant scenario. Motståndaren kan förvisso försöka med andra motmedel, till exempel gå all-in på ett högt presspel för att förhindra speluppbyggnad. Ett förberett possessionlag kan då såra genom att slå längre bollar bakom motståndarnas backlinje, som kommer att sakna understöd.
Och när vi leder i Allsvenskan. Efter att ha spelat possession ska en motståndare som jagat boll hela matchen sätta fart framåt. Det är svårt. I det läget har vi också grunderna för att helt enkelt inte låta motståndaren få tag i bollen.
Den som är med mig så här långt kan undra: naivt duttande är väl knappast särskilt klyftigt när vi möter tekniskt överlägsna lag i Europa?
Två svar. Det första är att kika på hur ett lag som Kalmar utnyttjar possession som ett medel att inte släppa in mål mot lag som egentligen har bättre spelare. Mot en starkare motståndare kan de fortfarande hålla i boll, även om det inte händer särskilt mycket framåt. Finns det något mer enerverande för den som ser sig som överlägsen än att behöva jaga boll mot ett skitlag? Något mer tillfredsställande än när favoriten i slutet av matchen gå bort sig i desperation så att vi själva kan bryta igenom och peta in ett billigt segermål?
Vi har också många gånger sett hur svårt det blir för Malmö när man pressas ner av ett bättre lag och inte har några verktyg för att vila från ständiga attacker – samma problem har vårt landslag haft mot de allra bästa lagen. Motståndaren kommer i våg efter våg, och till sist brister fördämningarna. För ett lag som vecka ut och vecka in är vana att spela sig ur trånga situationer kommer det att vara lättare att hitta andningshålen när Chelsea eller Braga ligger på.
Det andra svaret på frågan om det naiva med att ha bollinnehav som grund. Det går att justera taktiken mot överlägsna motståndare. Det är lättare för ett possessionlag att spela enklare och rakare än för ett rakt lag att försöka vila med boll, särskilt när motståndet är extra svårt. Det är också svårare för det raka laget att hitta lösningar i trånga ytor mot ett svagare motstånd som bildar köttmur runt straffområdet.
Som en bonus, låt vara med lite sur bismak: inriktning mot possession skulle också hjälpa mot lagets underpresterande på plastgräs.
Malmös ledning har gjort väldigt mycket rätt det senaste dussinet år. Men en sak jag inte längre vill se är det reaktiva hattandet mellan spelsätt.
Vi går tillbaka tiotalet år till den dåförtiden possessioninriktade Norling. Han ersattes med en Åge som förespråkar ett rakt och rättframt spel. När han nådde vägs ände med en femteplats i Allsvenskan försökte man med två tränare med ambition att föra spel med bollinnehav, alltså Kuhn och Pehrsson. När laget under Pehrsson fick en väldigt kämpig vår valdes den enkelriktade Rösler, som i sin tur följdes av en återigen spelförande Tomasson. Vad som var tanken med Milojevic är inte helt enkelt att förstå, men nu är vi tillbaka till en rak norsk.
Under tio år har nästan varje tränarbyte inneburit en tydlig omsvängning i hur laget ska spela. Vi har aldrig låtit en ersättare vidareutveckla i samma riktning som föregångaren.
Oavsett hur vi väljer att spela kommer det ibland att gå dåligt. Då måste ledningen vara kyligare, lita till den inslagna vägen.
Det är hög tid att rigga för det där fucking nästa steget.
