Friday I’m in love: Tillsammans är vi Malmö FF
Snart brakar det loss på allvar. Låt oss hjälpas åt. 2019 skall bli ett år att minnas.
Om lite drygt två veckor rullar Allsvenskan åter igång, men jag måste erkänna att nerven inte riktigt infunnit sig. Alla förberedelser inför säsongen är hur som helst på plats: mitt och sambons förnyade årskort uppe på Roys är i hamn sedan lång tid tillbaka, och mina efterhand stora småttingar har säkrat sina platser på Norra.
Och det är som det skall vara. Malmö FF är en angelägenhet för hela familjen. Ett oomtvistat faktum. En naturlig del av vardagen. Runt matbordet pratar vi om stort som smått: politik, arbete, skola, läxor, vänner och ovänner, kommande resor, aktuella händelser i stan och på andra platser runt omkring i världen, galna presidenter, miljön... Ja, sådant som de flesta diskuterar. Och vi pratar om vad det innebär nu när Berget är tillbaka. Inte som ett ämne som överskuggar de andra (det är inte så att vi arrangerar ett MFF-tifo runt tallrikar och glas så fort MFF-relaterade frågor kommer på tals), utan mer som en del just i det vardagliga samtalet: ”Vad tror ni nu om Berget?” ”Kommer han att hitta samma fina form som förr?”
Laget är en del av vårt blodomlopp, skulle man kunna säga. Och så är det ju för många av oss malmöiter och malmöbor och andra himmelsblå sympatisörer runt omkring. Malmö FF angår och engagerar. Och när jag tänker efter så är det nog ingen överdrift om jag påstår att Malmö FF är en del av hela den här vackra, ruffiga, pulserande, kosmopolitiska, oroliga, nyckfulla och ibland obegripligt råa stadens gemensamma blodomlopp.
Ibland, när jag försöker sätta in Malmö FF i ett större samhälleligt sammanhang, tänker jag på klubbens enorma potential. Det är som en vacker dröm om gemenskap och enhet. Som något inkluderande och icke fördömande. Som något som kan bidra till att bryta ner de barriärer som vi alla vet finns i den här staden. Och det där stämmer redan till viss del. Se på klubbens samhällsengagemang i form av till exempel Fotboll mot rasism (där MFF-legendaren och den passionerade Staffan Tapper är en drivande kraft). Eller Karriärakademin som syftar till att minska ungdomsarbetslösheten i Malmö.
Men samtidigt är den där drömmen något för pompös. För trots att Malmö FF är ett kitt som förbinder många människor i den här staden (och det på flera olika plan), råder det fortsatt motsättningar och kontroverser på Malmös gator och torg och inte minst på våra läktare. Det är Bobs versus Norra versus Roys versus Norra osv. Det är det gamla gardet som minns och fortsatt försöker praktisera the good old days när läktarna var präglade av en rapp humor och där sångerna och ramsorna uppstod/uppstår spontant kors och tvärs. Och det är gardet på Norra som med tifon, flaggor, pyro, trummor och capos vill sätta sin speciella prägel på matcherna.
Men även om tongångarna mellan de olika grupperingarna och sektionerna ibland kan vara ganska hätsk behöver olikheterna inte vara ett problem. Människor är olika. Vi är ingen homogen grupp oavsett var vi befinner oss på Stadions läktare. Våra referenser och erfarenheter skiljer sig åt, liksom våra värderingar och idéer om rätt och fel. Det ser likadant ut i samhället i stort, och även om olikheterna ibland leder till konflikter och spänningar, så är de i grunden positiva. De innebär variation och mångfald. De tvingar oss att tänka i vidare banor och förhålla oss till det andra. Enkelt uttryckt: olikheter vidgar eller kan åtminstone vidga våra perspektiv.
Men för att detta skall fungera måste var och en vara beredd att ta sin del av ansvaret. I grunden handlar det om ömsesidig respekt. Att bemöta människor så som man själv vill bli bemött, och inse att sanningen är mångfacetterad. Ingen har tolkningsföreträde. Inte gubbarna på Roys och Bobs. Och inte de yngre förmågorna på Norra med sina solglasögon. Och ingen på Stadion i övrigt för den delen. Vi är alla en del av Malmö FF. Och Malmö FF är en del av oss. Vårt ansvar handlar om att fokusera på det som är till gagn för klubben. På riktigt. För utan klubben hade våra vägar aldrig korsats. Utan klubben kan vi aldrig bli den där vackra MFF-familjen som vi så gärna vill vara, och som vi sjunger om i våra sånger.
Jag inser att den här texten här och nu har tagit en riktning som inte var meningen från början. Jag inser att den spretar en aning och kanske har lite för mycket Peace, Love & Understanding-vibbar över sig. Den saknar sannolikt stringens och knivskarpa formuleringar. Men, men... Se den snarare som en enkel kärleksförklaring till en förening och ett lag som jag följt sedan barnsben och vilken betydelse den har i mitt enkla liv. Och jag vet att inte är ensam om den känslan.
Vad jag försöker säga är att vi skall vara rädda om vår klubb. Utan den tappar den här pulserande och stundtals kaotiska staden en väsentlig del av sin identitet. Vi behöver inte nödvändigtvis hålla varandra i händerna och sjunga We shall overcome. Men låt oss tillsammans göra 2019 till ett år att minnas framöver. Låt oss hjälpas åt.
Vi som bor i den här staden behöver Malmö FF. Och Malmö FF behöver oss. Tillsammans är det vi som är klubben.
Så enkelt är det.
* * *
Dagens låt ...
... är den här oändligt vackra versionen av The Smiths Please Please Please Let Me Get What I Want med Johnny Marr.
Efter det kör igång valfri funk för att landa i rätt fredagsstämning. Men ge Marr en chans innan dess..
