Friday I’m in love: Tröjgate är bara sorgligt
Man gör inte något ”kul” och ”spexar till det” med tredjetröjan. Vi är Sveriges största klubb, en medlemsförening med lång historia och engagerade supportrar. Bygg på det för att stärka varumärket. Visa att vi är MFF - lite bättre än alla andra.
“There is a thin line, between love and hate” sjöng Annie Lennox 1995. Pretenders sjöng in låten 1983, men originalet framfördes av The Persuaders redan 1971.
Det är läge att påminna Malmö FF om den här linjen, som i veckan blev ännu tunnare efter att MFF släppt en ny matchtröja den 5 juli.
Den besvikelse som många MFF-supportrar känner över hela tröjgate och klubbens hantering av densamma kan lätt vändas till något värre.
Tröjan kallas European Nights och påstås vara en hyllning till Europaspelet som har tagit Malmö FF in i en ny framgångsera. Men hur kansliet får till det med den blåsvarta tröjfärgen och den rosa accentfärgen, i kombination med att vårt emblem (i svart av någon märklig anledning) “smälter in” med tröjans färg (och blir i princip osynlig) är det ingen som förstår.
Redan dagen innan tröjsläppet drog diskussionen igång efter en tafflig hint på sociala medier att det var något nytt på gång. På Twitter var en stor majoritet av reaktionerna av det negativa slaget. “Historielöst” var ett av de snällare orden som användes. “Var är kontakten med supportrarna” och “Har kansliet tappat det helt och hållet” var andra uttryck som användes frekvent.
Reaktionerna skulle kunna sammanfattas i uttrycket “Vad fan håller ni på med?”.
Dagen efter tröjsläppet och MFF:s mindre lyckade CL-kvalmatch mot Vikingur går MFF:s marknadschef Anna Nordström Carlsson ut och säger den ena konstiga saken efter den andra i kvällstidningarna. Bland det märkligaste hon sa är att det är ”spännande” att göra så vårt emblem inte syns på matchtröjorna.
Enligt stadgarna är det styrelsen som beslutar “om utformningen av andra tävlingsdräkter att användas när så erfordras av exempelvis domare eller tävlingsbestämmelser”. Men att göra det på det här viset är inget annat än ett hån mot supportrarna; som på så många vis har bidragit till Europaresan och de “europeiska nätterna” sedan 2014.
Till Expressen säger Anna Nordström Carlsson: “Det finns ett väldigt stort engagemang kring allt vi gör. Och vi är väldigt glada för alla de engagerade supportrar och medlemmar vi har. Engagemanget är grunden i vår identitet såväl som i våra framgångar så det är klart att vi följer vad som händer där ute.”
Hon medger också att tröjan inte har stämts av i förväg med någon supportergruppering eller med Samverkansgruppen. Ett tips till hela MFF-kansliet (och styrelsen), gör det i fortsättningen. Proaktivt istället för reaktivt. För det här är inte okej. Det är pinsamt, tonlöst och föraktfullt - mot klubben, supportrarna och vår historia.
Tröjan känns mer som en gimmick som dräktleverantören Puma har tagit fram, där deras och huvudsponsorn VW:s logotyper sticker ut i rosa och MFF:s emblem i svart drunknar i den blåsvarta tröjfärgen. Jag vill höra Anna Nordström Carlssons svar på vad som är “spännande” med det.
Jag beklagar att detta blev en klagande kärleksförklaring till laget och klubben. Men det är också (återigen) en hyllning till alla dedikerade supportrar som lägger ned tid, engagemang och pengar - som har möjliggjort de europeiska nätterna.
Det är detta engagemang som ska synas i våra tröjor. Vi ska inte ha en jippotröja i hallon-lakrits-färg som en sponsor tvingar på oss.
Skärpning kansli och styrelse!
Avslutningsvis uppmanar jag alla MFF-supportrar att gå samman, skriva motioner och rösta igenom dessa på kommande årsmöte så att vi får stopp på sånt här och annat liknande trams. Det är inte “spännande”, det förstör vår förening.
Idag den 8 juli 2017 spelade vi mot Häcken borta och vann med 1-0. I laget fanns då bland annat Alexander Jeremejeff, Mattias Svanberg, Yoshimar Yotun och Pa Konate.
Nyss hemkommen från Italien, där jag påmindes om detta fantastiska lite vemodiga alster, blir dagens låt Caruso med Lucio Dalla och Luciano Pavarotti. Live dessutom. Låten är gjord till minne av Enrico Caruso, en av Italiens mest kända operatenorer. Den ger mig ståpäls varje gång...
Sarr vi!
