Friday I’m in Love – Vad MFF behöver är en svag ledare
Milos ut. Andreas in. För nu. Tillfälligtvis. Malmö ska åter tillsätta en ny tränare. Vem? Nej, det är inte där vi ska börja. Vad för slags? Allsvenskans bästa trupp har inte varit bäst. Allsvenskans bästa trupp har inte sett bäst ut. Hur går vi vidare? Vi pratar ledarskap till leda. Lyssnar in. Alla tecken pekar i en riktning. Det är dags för en svag ledare.
Man vinner inte jämt. Alla lag hamnar i svackor. Vad gör man då? Häromveckan gick jag i en krönika igenom forskningen om effekten av tränarbyten – det lönar sig inte att byta tränare bara för att laget förlorar mer än vanligt. Sedan dess har MFF låtit Milos Milojevic gå.
Den som lyssnar noga på uttalanden från Malmös ledning kan höra att de gjort sin läxa. Till skillnad från andra som bytt tränare har budskapet har INTE varit att Milos sparkats för att vi legat efter i Allsvenskan eller att vi förlorade mot litauiska lingon. Georgson och Andersson har i stället kommunicerat att det är något som inte stämt i ledarskapet, och att spelet inte riktigt fungerat.
Jag blir glad och litet imponerad. Ett moget ledarskap. Jag hoppas att de står emot och behåller den tränare som gör ett bra jobb, får truppen att prestera på plan, men oturligt åker ur ett Europakval mot isländska mästarna.
Vad är det som felats på plan? Dålig inställning, enligt somliga. Mätta spelare som vunnit för mycket. För gamla och blaserade. Eller för unga och upptagna av Insta och fantasier om en kommande karriär i en topp 5-liga..
Det är en slapp analys. Tror jag. När spelare ser ut att inte springa tillräckligt har det oftare att göra med att de inte riktigt vet hur och var de ska ta vägen, än att de inte ids.
Den som når ens till avbytarbänken i Allsvenskan är en extrem talang som dessutom har en jävla inställning. Killen har nästan bara haft framgångar och vunnit det mesta fram till seniorålder. Karriären är kort och han vill nå långt. Vinna jämt. Surar som tusan om han förlorar mot flickvännen i Backgammon.
Malmö har haft en något svajig linje i val av tränare. På senare år tycks ungefär varannan ha värvats för att stå för något nytt, utveckla saker till nästa nivå. Utvecklaren har följts av någon helt annorlunda. Flummige Norling ersattes av karismatiske Åge. Trevlige Allan och taktiska Pehrsson följdes av skräckinjagande Uwe. Åge, och Uwe, dom barska farbröderna med stora Europaframgångar.
Efter Jon och Milos ropar många efter en ny barsk farbror. Någon med auktoritet, som spelarna lyssnar på. En kravställare.
Vår trupp ska nämligen vara full av stjärnor som inte tänker lyssna på vem som helst. Malmö sägs behöva En Stark Ledare, en auktoritär typ som gärna ska ha spelat i Premier League. Varför lyssna på en tränare som inte spelat på den högsta nivån? Hur ska en tränare annars vinna respekt?
Jag vill föreslå teorin att stjärnor är relativa. Det finns statusskillnader i alla lag. Någon är bäst. I den truppen är han stjärna, vare sig han brunkar i division fyra eller är mittfältsmotor i Serie A. Alla tränare har hanterat dynamiken som uppstår kring lagets stjärnor.
Tänker vi litet utanför boxen borde Gjert vara en given kandidat som Malmö-tränare. Ja, det är friidrotts-EM nu. Ingebrigtsen i efternamn, en av världens bästa löptränare. Nu läser jag i Aftonbladet att hans mest kända adepter är så less på honom att de inte längre vill ha med honom att göra – trots att han är deras far.
Mest patetisk är yngste brodern Jakob. Inför EM bad han det norska förbundet att Gjert inte ens skulle få bo på samma hotell under mästerskapet. Samma person som har gjort honom till en världsstjärna. Jakob har en jävla förlorarmentalitet. Vill han inte vara bäst?
Enligt uppgift har bröderna Ingebrigtsen tröttnat på tränarens återkommande raseriutbrott, läser jag. Sjukt dålig inställning, varför bråka? Gjert har ju ändå levererat resultat.Precis vad Malmös trupp behöver. Gjert ryar och lever om, andra kan stå för själva fotbollsinstruktionerna.
Å andra sidan. Jakob Ingebrigtsen fortsätter att vinna, spurtade hem guld på 5 000 meter. Utan sin stränge tränare. Det går att vinna utan hårtork.
Vad säger det om Malmö FF 2022 om det skulle vara så att det är en Gjert som behövs?
Först och främst – att man har problem som sträcker sig längre än ett Knudsen-inkast. Man har misslyckats att skapa en kultur i gruppen där man står upp tillsammans. Misslyckats att få individer att förstå att de själva har ansvar.
En trupp med bortskämda och lata spelare, ovilliga att kämpa för seger om inte den där Starke Ledaren står och ryter i ett hörn. Och i gruppen ska det dessutom finnas samma typ av ledarskap. En ilsket skällande Roy Keane- eller Sebastian Larsson-typ som viftar med armarna för varje felpass. Sådan är fotbollen, att tro att fotbollsspelare likt skidåkare eller seglare själva ta ansvar för sina prestationer är bara naivt.
Det vore sorgligt om så är fallet, och jag vill inte tro att det är så illa.
Men för diskussionens skull: Låt säga att det i slutet av augusti kliver in en ny tränare på stadion som skriker så argt på spelarna att de plötsligt börjar kämpa hårdare än vi sett under hela säsongen. Och vi kanske rentav tar guld. Sen då? Han fortsätter att skrika. Spelarna springer. Skrik. Spring. Mer skrik. Och till sist stannar dom. Lyssnar inte längre.
Man upptäcker att respekten ligger i innehållet i det som sägs, inte tonläget eller vem säger det.
Ledningen inser problemet och ersätter med en mjukare typ, kanske rentav en teoretiker. Det kan också funka en period. Men när spelarna upptäcker att dom inte behöver vara rädda slår deras inneboende lathet till och laget sjunker i tabellen. Nu behövs en Stark Ledare igen.
Rewind and replay.
Det kan bli ganska bra, men chansen är liten att det blir bättre på sikt.
Det finns en gammal sanning om ledarskap. Men först två förutsättningar. Det minsta vi vill förvänta oss av personalen är att dom faktiskt gör det som står i jobb-beskrivningen, att de inte fuskar. Men också att de ska vara självständiga, ta ansvar och aktivt sträva mot utveckling.
Om chefen reglerar och kontrollerar mycket, kommer nästan ingen att fuska. Golvet för vad som är de lägsta prestationerna hamnar ganska högt. Samtidigt backar anställda från ansvar och känner mindre stimulans. Det blir inte så många som gör topprestationer. Taket för de bästa prestationerna blir alltså lågt. Alla presterar rätt okej, helt enkelt.
Släpper chefeni stället på kontrollen är risken att det finns några som inte är vuxna ansvaret. Golvet för de svagaste prestationerna sänks. Vinsten är dock att rätt många kommer att växa av friheten, göra mer än de behöver och på kuppen utvecklas. Lägre golv, men mycket högre tak – mer frisk luft. Rätt många presterar bättre än någonsin, medan några borde skämmas för hur litet dom gör.
Det finns inget absolut svar på vilket av av dessa chefsskap som är bäst. Det beror på sammanhanget. För extremt motiverade elitidrottare med en ganska kort karriär är jag övertygad om att det senare är bättre. De som inte bejakar ansvaret kommer dessutom rätt snabbt att förpassas till avbytarbänken.
Fredrik Tillberg låter i en Offsideartikel Häckens tränare Per Mathias Høgmo förklara:
- Målet är att spelarna själva ska driva snacket, och dit börjar de komma nu. När de går ut på Tele2 och det är över 20 000 personer är de helt utlämnade till sig själva. Man kan coacha minimalt. Så att få till den där dagliga spelardiskussionen i träning, match och vardag – det är vad allt handlar om.
Malmö har varit fantastiskt framgångsrika de senaste dussinet år. Ändå vill vi drömma om att ta det där steget. Kliva förbi grannarna i Danmark och Norge, uppnå samma respekt som lag i de litet större ligorna, nå åtminstone semifinal final i någon internationell tävling.
En barsk farbror som tränare är som att kissa på sig. Känns skönt först. Men sedan vill man ha ett ombyte. Någon som stimulerar i stället för att skrämma. Någon som ställer frågor i stället för att diktera. Någon som vågar ta ett steg tillbaka.
Nu är tiden inne för Malmö att anställa en riktigt svag tränare.
