Friday I’m in Love: Vissa dagar är bättre än andra
”Igår blev jag åter varse det som jag egentligen alltid vetat: Fotbollen är magisk.
Det fanns en tid då jag kunde bära med mig känslorna efter en fotbollsmatch i flera dagar. Inte alla matcher, skall sägas. Jag menar mer de där omtumlande upplevelserna som liksom tränger in i djupet av ens själ och ruskar tag i ens liv. De där förlusterna som känns som en elakt svidande lusing eller de där rusiga segrarna som får blodet att sjuda och virvla runt i kroppen, snabbare och snabbare.
Just sådana matcher kunde jag bära med mig i flera dagar. Dagen efter en förlust kunde jag vakna fortsatt tjurig och tung i sinnet. Jag hasade ut i köket, satt och glodde ner i kaffekoppen, rökte mina cigaretter och kände en fullständig likgiltighet inför omvärlden. Vi pratar om en fullständigt introvert sorg. Inte så charmigt för omgivningen, men så var det. Sedan fanns de andra tillfällena då jag kunde vakna med gårdagens seger ännu sprudlande i hela systemet. Sådana dagar då jag svävade fram över gator och torg med ett fånigt flin på läpparna. Belåten, lycklig och full av kärlek som en nyfrälst dåre.
Så fungerade fotbollen för mig under många år. Jag var fullständigt varse det kanske irrationella i mitt beteende, men försökte ändå motivera de här starka känslorna med att fotbollen är en känslomässig upplevelse, och att ett liv utan fotbollen är ett tomt, fattigt och innehållslöst liv utan högtidsstunder, ett liv utan lycka, ett liv utan lidande.
Efterhand mattades de här starka känslorna av. Aldrig under de nittio minuter som matcherna pågick, men två-tre timmar efter slutsignalen var upplevelsen ute ur systemet. Jag hade ett mer behärskat och balanserat förhållningssätt till fotbollen och dess kraft. Gradvis hade jag blivit en sådan människa som tänker: ”Äh, skit samma. Det kommer en ny dag i morgon.”
På ett sätt tyckte jag nog att det var ganska skönt. ”Vad är det för fattigt liv jag lever om fotbollen skall ha sådan stor betydelse i mitt liv”, tänkte jag. Lite rim och reson får väl ändå råda. Självklart fortsatte jag att gå på matcherna, och självklart deltog jag i snacket både före och efter. Men efterdyningarna var inte lika drabbande. Känslorna var inte lika svajiga och turbulenta. Jag vet inte säkert vad det beror på, men kanske hade det infunnit sig en viss mättnad.
Det där pågick hur som helst ett tag. Nittio minuters emotionell utlevelse på läktaren följdes av ett milt och stilla konstaterande: ”Det kommer en ny dag i morgon.”
Men nu är fotbollen som den är. Det går inte att värja sig. Fotbollen är och bygger på känslor. Fotbollen drabbar oss på djupet. Den erbjuder en dramatik som vi annars har för lite av i vår trygga, ombonade och tillrättalagda välfärdstillvaro. Nerven och utlevelsen på läktarna. Gemenskap. Glädje. Sorg.
Igår tog Malmö FF emot HŠK Zrinjski Mostar på Malmö Stadion i Europa League-kvalets tredje inledande omgång. Av någon anledning var jag osedvanligt nervös inför matchen. Jag hade svårt att fokusera på mina arbetsuppgifter under dagen, och kände en slags allmän oro. Jag hade en dålig känsla inför matchen. Jag var övertygad om att det skulle gå åt helvete, helt enkelt. Nu blev det precis tvärtom och när Sören Rieks punkterade matchen med sitt 3-0-mål i den 74:e matchminuten genomfors jag av ett glädjerus som det var längesedan jag upplevde. All vånda och nervositet rann av mig på ett ögonblick. Befrielsen var total.
Matchen i sig kommer knappast att gå till historien i MFF-land. Vi har sett nervigare och tätare matcher än så. Men igår blev jag åter varse det som jag egentligen alltid vetat: Fotbollen är magisk.
Efterhand har jag insett att jag är tillbaka där jag började. Jag böjer ödmjukt på huvudet och konstaterar ännu en gång att fotbollen på ett djupare plan hör ihop med mitt liv. Det kan låta högtravande och patetiskt, men det är precis så det är. Jag kan inte vara utan den.
Idag när jag vaknade till liv kände jag fortsatt det där glädjeruset i min kropp. Och bland det första jag tänkte var: ”Vissa dagar är bättre än andra.” Och exakt så enkelt är det: ”Vissa dagar är bättre än andra.”
Och jag vet precis vad det beror på.
* * *
Idag för 72 år sedan …
… såg Roy Hodgson dagens ljus i Croydon, England. Vi säger ”Grattis på födelsedagen, Roy! Du kommer för alltid att ha en plats i våra hjärtan.”
Veckans låt…
… får bli den här alltid lika coola låten med Dave Brubeck. Take Five har några år på nacken men funkar fortsatt lika bra till det första glaset rött när man stämplat ut från jobb en fredag.
