Funderingar från fronten: Bidrag, subventioner och rättvisa?
Under den senare tiden har debattens vindar blåst hårt på västkusten. I samband med en utsträckt hand från grannklubben Ljungskile SK till kommunens ledning har det, milt sagt, blivit lite irriterat på det idrottspolitiska området. Nu när dessa lokala förehavanden letat sig in i rikspressen anser undertecknad att det kan vara på sin plats att lägga en sten i den vågskål som skall väga upp Ljungskiles argumentation. Håll till godo.
Rättvis stöttning
Rättvisa är ett svårt ord. Lite som sanningsbegreppet. Beroende på var man står och hur man resonerar kan man landa i helt olika slutsatser. I en, enligt mig, politiskt färgad rapport som framtagits för att genomlysa hur olika föreningar i Uddevalla kommun får stöd från det kommunala kapitalet i sin verksamhet, har man försökt se hur rättvist saker och ting ligger till. Utan att ta upp allt som sägs i rapporten kan vi sammanfatta det med att man har tagit hänsyn till dels rena bidrag och dels subventioner i form av låga hyresnivåer. Gällande bidragsdelen kan nog de flesta anse att det är relativt rättvist. De flesta föreningar åtnjuter ett stöd från kommunen till att driva sin eventuella anläggning vilket ej står i relation till hur stort man har byggt utan mer fokus på faktisk träningsyta och därtill tillkommer ett aktivitetsstöd baserat på antal aktivitetstimmar för t ex ungdomsverksamheten.
Det som däremot bidrar till en rejäl skevhet i kalkylen är subventionerna. Eftersom hyror ofta bygger på en princip att de många delarna tillsammans skall täcka helheten så åläggs inte den enskilda hyresgästen ansvaret att täcka den fullständiga driftskostnaden. Problemet uppstår då när antalet uthyrda timmar inte ens i närheten täcker det totala behovet vilket är fallet här. Rapporten tar då helt enkelt den mellanskillnaden och kallar det subvention för respektive klubb utan att direkt problematisera detta på ett konstruktivt sätt. Detta medför att klubbar som Uddevalla Sim, IK Oddevold eller IK Rössö ser ut att få ett enormt stöd från kommunen. Man kan bland annat i detta sammanhang fundera över om subventionerna anses öka eller minska beroende på antalet nyttjande klubbar? Är subventionen halva beloppet om två klubbar delar på mellanskillnaden eller är subventionen större än den totala driftskostnaden eftersom båda är lika beroende av anläggningen som sådan?
Eftersom dom flesta anser att en kommun av Uddevallas storlek skall kunna hålla sina invånare med t ex åtminstone en större idrottsplats och ett badhus får man ett problem att förhålla sig till. I realiteten skall man därför någonstans vara glad om så många som möjligt använder sig av de kommunala anläggningar som finns. Utan hyresintäkter för kommunen får man en situation där anläggningen likväl har sin driftskostnad men det finns inte längre några pengar in. Visst kan man se en viss ökning av driftskostnaden vid nyttjande men den är försumbar i sammanhanget.
Då Ljungskile enligt egen utsago inte längre har råd att driva sin anläggning stänger man ner den. Detta drabbar inte bara a-lagsverksamheten utan samtliga utövare. Detta förefaller mycket märkligt eftersom alla andra föreningar klarar av de driftskostnader som finns för en träningsanläggning. Det är nästan svårt att hitta en förening, oavsett nivå, som inte har ett klubbhus med tillhörande träningsplan/-er. Rättvisa kan sen, enligt LSK, endast uppnås genom att kommunen tillhandahåller en elitarena i Ljungskile. Att spela a-lagsmatcherna på Rimnersvallen och bedriva övrig verksamhet på egen anläggning, vilket är fallet för t ex IK Oddevold, och därigenom ha samma förutsättningar som alla andra är alltså inte rättvisa. Inte för att pengarna är olika utan för att rättvisa tydligen endast kan uppnås om klubbar får spela med sin elitsatsning på den geografiska plats man själv önskar.
Genom att försöka skapa en situation med martyrskap lyfter LSK fram två aspekter. Dels är det beklämmande att pengar som läggs på satellitsamhället inte tillnärmelsevis är i paritet med de skatteintäkter som sagda ort genererar och dels på grund av en historisk skuld. Vi kan börja med att reda ut den första delen. Det är helt legitimt att vara av åsikten att det borde finnas en elitidrottsarena i Ljungskile. Jag kan ha synpunkter på den unkna eftersmaken i argumentationen i dagsläget och jag kan ifrågasätta om det verkligen är så fantastiskt mycket pengar som kommer in till kommunen från Ljungskile men i sak är åsikten helt legitim. Det har dock ingenting med nuvarande diskussion att göra. Den är helt frånskild övriga argument om rättvisa. Rättvisa kan inte göras så stort att ”alla skall få spela med sitt a-lag där de vill” eftersom det riskerar att accelerera bortom all rimlig kontroll om övriga klubbar skulle ha liknande anspråk.
Den andra delen av resonemanget, den om den historiska skulden, är Ljungskile SKs andra huvudargument. Inför säsongen 2008 när LSK åter avancerade till allsvenskan bad man, med motstånd inom de egna leden vilket man själva erkänt, om att få spela på Rimnersvallen. De nya arenakraven hade helt enkelt blivit för omfattande för LSK att bära. Exakt varför man fick nej, eller hur tydlig den vägran var är något oklart men eftersom man som supporter är oerhört lättlurad om det verkar gagna ens sak så blev kontentan att några politiker lovade saker man helt uppenbart inte hade stöd för och LSK fick ett punktstöd om 10 miljoner och hoppades sedan på att kommunen skulle täcka driftskostnaderna framöver. Nu börjar det bli intressant.
Sedan 2008 har LSK gjort omfattande och dyra utbyggnader av sin anläggning. Dessa förbättringar har mycket litet med löftet från 2007 att göra. Istället är de knutna till de likaledes accelererande arenakraven i SuperEttan. 2010 byggdes nytt klubbhus, på senare år har även ståplatsläktaren förbättrats med tak och sittplatser. Samtidigt har inga skarpa, det är viktigt att göra en skiljelinje här då exakt vad som sägs mellan kommun och LSK är oklart, försök gjorts för att antingen konkretisera det tidigare löftet eller stängning av arenadelen av anläggningen. Om någon skulle hävda motsatsen vill jag ändå peka på att man aldrig spelat ut kortet att uteblivet stöd medför stängning av anläggningen på så sätt man gjort nu 2019. Detta är alltså trots att partier tillkommit och försvunnit och vi har haft två maktskiften i kommunen.
Återigen är detta fullt rimligt givet att man som supporter är lättlurad men som klubbledning måste man kunna hålla huvudet kallt. Antingen får man papper på att stöd skall betalas ut eller så får man lägga om sin kurs. Ljungskile SK hävdar att mycket av deras sportsliga satsning är externt finansierad med öronmärkta pengar till a-truppen. Några frågor finns kring detta. Är truppen fullständigt finanseriad med externa medel? Används då inga andra pengar till att försöka betala sig ur den ekonomiska rävsax man sitter i? Eller har man helt enkelt spelat high risk-high reward och nu kraschlandat? Har man verkligen sponsorer som är så världsfrånvända att man är beredda att skjuta till stora belopp till a-truppen med vetskapen om att klubben riskerar konkurs och allt investerat kapital blir kastat i sjön? Tillåt mig att tvivla.
Avundsjukan
I början av det här skyttegravskriget, som LSKs ordförande själv valde att kalla det, var argumentationen hyfsad saklig. I alla fall från officiellt håll. I takt med att kommunen tvärvägrat, vad det verkar, fortsatt stöd till LSK på det sättet klubben önskar, har allt mer desperata argument tagits till. Det är förståeligt från en situation när kreti och pleti uttalar sig. Det är dock inte hållbart när styrelseledamöter i tilltagande omfattning beskyller andra klubbar och eventuella sympatier för dessa för att vara den klart mest drivande orsaken till att önskat resultat inte uppnås.
Man kan alltså inte ha synpunkter på märkligheterna i Ljungskiles argumentation utan att vara starkt färgad av eventuella sympatier för bl a Oddevold. Detta skall dessutom ses i ljuset av det mycket magra synliga supporterskap för IK Oddevold som förening. Publiksiffrorna idag vittnar om att uddevallaborna är måttligt intresserade av Oddevold överhuvudtaget.
I otakt med samtiden
Idrott och politik fungerar ofta ganska dåligt ihop. Det finns ett nästan bottenlöst engagemang för respektive klubb och det är direkt svårt att se bortom den egna föreningens behov. Det här gäller alla föreningar. Sanningen är dock att Uddevalla, likt många andra kommuner, sitter i en riktigt dålig ekonomisk sits. Inte bara dålig för att pengarna är slut, det saknas närmare 200 miljoner. Dålig dessutom för att den kommunala kreditvärdigheten i landet generellt är körd i botten. Ekonomiskpolitiska siare är ganska överens om att kommunerna snart kommer att nekas belåning i svenska kronor. Detta ställer till det än mer eftersom den svenska kronan fallit med drygt 20% gentemot exempelvis euron på senare tid. Ett lån i utländsk valuta riskerar att skapa ett nytt Grekland med skenande räntekostnader.
Vidare är det en ganska stor skillnad på när ett företag nyttjar krediter jämfört när kommuner gör det. Ett företag kan ackumulera vinst genom investerad kredit och på så sätt få en avkastning som betalar lånet. En kommun å andra sidan arbetar med helt andra tidsramar och när det dessutom behövs lånas för rena driftskostnader blir det än svårare att hantera det berg av skulder som tornar upp sig.
Man kan därför istället med fog anse att även klubbar som Oddevold och Rössö bör förbereda sig på höjda hyror och/eller avslag på konstgräsrenoveringar. Det är således ännu hårdare sparande som ligger nära till hands snarare än det motsatta; att drifta ytterligare en fotbollsarena.
Framtiden
Jag är för att det finns möjlighet att bedriva breddidrott i en ort som Ljungskile. Detta på anläggningar som antingen får driftsstöd för att täcka det basala behovet eller drivs av kommunen helt och hållet. Kanske borde en löparbana anläggas runt a-planen på Skarsjövallen och denna del friköps från klubben? Då kan fler idrotter nyttja idrottsplatsen.
All elitverksamhet skall dock bedrivas på den enda elitidrottsanläggning som borde finnas i kommunen. Den anläggningen skall vara placerad och utformad så att så många som möjligt kan nyttja den. Hur många föreningar som kan tänkas få plats på denna anläggning återstår att se men jag är inte främmande för att samtliga lag på division 2-nivå och neråt får spela på sina respektive anläggningar då faciliteterna kring en sådan anläggning är mycket sparsmakade. Skulle vi mot förmodan hamna i en sådan sits att det skulle uppstå ett reellt kapacitetsbehov för en riktig fotbollsarena till är det en diskussion som får tas när kommunens ekonomi tillåter. I dagsläget finns varken kapacitetsbehov kopplat till publik eller antal nyttjande lag per gräsmatta i det avseendet.
Jag förväntar mig också en konkret ursäkt från ledande och inblandade politiker. Dels till Ljungskile och dess supportrar eftersom man, förvisso med deras goda vilja, lurat dom och för att man skapat en situation där det överhuvudtaget finns utrymme för den här absurda diskussionen att en kommun av Uddevallas storlek skall driva två elitarenor. Det investerade kapitalet är borta från kommunen för all framtid men nu är det nog. Huruvida LSK skall kompenseras ekonomiskt för detta löfte är en annan diskussion att ta vid annat tillfälle men alla lösningar där det möjliggör fortsatt martyrskap bör aktivt undvikas. Elitfotboll skall inte bedrivas på klubbarnas egna arenor med kommunalt stöd eftersom de nästan alltid är förlustverksamheter som riskerar att hamna i kommunernas knä förr eller senare. Detta eftersom det inherent i sportslig verksamhet finns incitament för att välja bort ”tråkiga” besparingar till förmån för sportslig satsning. Det har vi sett upprepas på flera platser i landet och inom flera olika idrotter.
