Fyra Tuppar och en Gök: Rapport från pressläktaren
Tvåmålsspel på gamla Stadion. Mer eller mindre alla körde för fullt, men klädseln på spelarna och positionen på pressläktaren gjorde det svårt för Himmelrikets utsände att se vem som var vem.
PANG, BOM, HEJ!
Ja, då var man tillbaka IGEN!
Denna dag på det vindiga Malmö Stadion för att kika på det ljusblåa laget igen.
Men först en liten recap över vad som har hänt sedan förra träningsrapporten. Swedbank öppnade sina grindar i förra veckan och tog emot ett förväntansfullt publikhav som nästan nådde upp till 20 000. 2013 års premiär måste vara den allra bästa sedan stadion invigdes. Det ska alla som har jobbat stenhårt med att sätta upp affischer, banderoller och jagat icke fotbollsintresserade till att gå på matchen ha en stor applåd för! Ni får det av mig i alla fall.
Underhållningen då…
Ah… Det gick inte som det skulle. Kan vi säga så? Nu ska man ju inte ta fram snapphanebössan här hemma och sikta med den på killarna på plan. Jag tror aldrig att en spelare som spelar i denna himmelska klubb känner sig nöjd med ett oavgjort resultat. Men de icke fotbollsupportrar som kom till matchen efter att ha övertalats fick ju inte se en sprudlande affär nere på plan. Långsamt passningsspel i backlinjen som gjorde en frustrerad att se på och hemåt petningar från Ivo och Friberg som fick en att nästan hoppa i stolen. ”Hallå killar! Målet ni ska gå efter är på andra sidan! ” ville jag nästan skrika ut. Jag förstår att det tar tid att bygga upp ett anfall mot ett hårt slitande lag men då måste backlinjens driv och passningsspel upp uppåt! Okej, fine. HBK krigade och spelade fint och nu i efterhand när de har tagit en poäng av fd seriemästarna så ser man att hallandsklubben är här för att stanna. Tikis solomål räddade den tråkiga tillställningen men medias rubriker var lika hårda ändå.
På fredagen var det den första bortamatchen mot ÅFF. En match som passade MFF betydligt bättre. Redan direkt från avspark såg man att killarna gick in för revansch och tvingade upp växelspaken i trean. Det räckte MFF tröttade ut Åtvid vars luft gick helt ur med Fribergs 1-2.
Första segern! Och direkt på bortaplan dessutom. Det kan alla vara glada åt speciellt då förra årets första bortamatch blev nattsvart.
Men nu vidare till dagens träning.
Jag hittade inte min väg ner till mattan men jag hittade pressläktarens mjuka sitsar att sätta mig på. Nackdelen var att jag befann mig 120 meter ifrån spelarna och nästan hälften hade svarta mössor på sig. Tack till Friberg som väljer att ha en vit istället. Kan man inte variera lite? Det hade gjort mitt jobb lättare? Struntsamma…
Rikard, Danne och Simon kom först som vanligt följt av ett par spelare som direkt smög in och satte sig i ena avbytarbåset och höll sig där tills resten av truppen kom inspringande med massa Pumabollar.
Som vanligt lite lekfull stämning i bollcirkeln. Pågarna valde att jäklas med Ponne. Den som gjorde ett misstag i att hålla bollen i luften fick ett straff. Ponne svor men gjorde något som liknande Anja Pärsons säl-gest. Upp på fötterna igen. Då fortsatte killarna skarva bollen mot Ponne tills han inte klarade av pressen. Mange och de andra tyckte att det var himla roligt. Det hela slutade med att Ponne blev lite förbannad. Som straff fick han en boll på kronjuvelerna. Jag såg inte vem det var som gjorde det. Sir Hollyhead kallade till sig dem i samma ögonblick som Ponne stod och hämtade andan. Han försökte halvt på skoj och allvar ta ut sin hämnd på den skyldige genom att skjuta en hård boll när den första raden spelare joggade iväg. Men skottet träffade istället den oskyldige Ricardinho i ryggen. Ponne sprang givetvis fram direkt fram och gav den lilla brassen en bamsekram och bad om förlåtelse.
Johan, Tiki och Ponne körde för fullt. Den enda jag tror fattades var Concha. Men jag är inte riktigt säker.
Simon höll sin femton minuter långa uppvärmning: Småjogging, stretchning, balansövningar och acceleration med motstånd. Det sistnämnda innebär att en kollega håller tillbaka löparen i några meter innan han släpper och denne exploderar.
Det sista man körde var en slags "hundkoppelsövning" där den ena höll i bakom den som skulle springa. Rantie flög som papperspåse efter Ponne när han skulle hålla emot jätten från Arlöv.
Rikard kallade sedan över målvakterna och resten av truppen. Smålags spel på menyn idag alltså. Först två mot två och sedan fem mot fem där lagen skiftade runt i ett högt tempo. Här var det ännu jobbigare att urskilja spelarna då de valde att håll till längst bort mot norra, plus att alla avbytare som inte spelade skymde synen av "all the action".
Den så omtalade Miiko gjorde den första fina prestationen i två mot två spelet. Han kämpade härligt till sig bollen och serverade sin partner vid bortre stolpen som enkelt bredsidade in den.
Kroon var nästa man att utmärka sig genom att göra ett ryck ifrån sin bevakning. Men Robin klistrade skottet.
Mange och Rantie fick några chanser ihop och deras motståndare hade ingen chans mot dem. Mange sprang runt sin försvarare och placerar den med vänstran i Johans högra hörn.
Foppa fick drämma dit ett hårt skott mellan benen på Robin. Det västlösa laget vinner på flest mål och det kom inte som någon chock då de hade flest offensiva spelarna i sitt lag. ¨
Efter några minuters spel två mot två blev det lagspel. Fyra lag på fem man vardera. Det var nästan omöjligt att urskilja någon i det västlösa laget. Alla var svartklädda med svarta mössor på sig.
Första matchen bjöd på två toppenläckra mål. Det ena av Rantie som på långt avstånd spränger Pumabollen tvärs över planen och upp i krysset. Detta följs direkt av ett artistnummer av lille Ricardinho som dribblar av två gubbar i det orange laget och busenkelt lägger in bollen i nätmaskorna till åskådarnas jubel.
Miiko och Mange jobbade på lika bra offensivt som defensivt.
Sixten stod för två fina räddningar efter varandra. Ponne passade Halstinho i gapet och finnen hade inga problem att sätta bollen i nätmaskorna. Som vanligt på en liten plan med tio spelare så svänger det runt snabbt hela tiden och jag missade ungefär en tredjedel medan jag skrev ner allt.
Dardan nickar på ett fint inlägg (missade framspelaren). Bollen håller på att gå snyggt över Johan men han lyckas få fingernaglarna på bollen och den går i ribban och över.
Sedan händer det saker när svarta laget i en match får till det fint och Foppa eller Thern gör en snyggt spurt in i banan och blir kraftigt nerdragen. ”Hej!”, ropar alla spelare. Även de som inte medverkar och Rikard har inget annat val än att döma straff. Det tar lite tid men tillslut chippar Foppa eller om det nu var Thern in bollen via ribban och gör ett ärevarv till lagkamraternas applåder. Efter straffen hettas känslorna upp och de högljuda spelarrösterna hörs eka i den gråa betongen. Mange Eriksson och Johan Dahlin hörs hela tiden ropa och skrika. Förklaringen till det sistnämnda är den sista matchen. Mange sätter upp sig själv i ett bra läge. Skjuter! Räddning Dahlin. Men på returen slår Friberg in bollen i mål. En massa glädjerop från det vinnande laget utbryter.
Träningen över och dags för de Fyra tupparna och göken ännu en gång.
(Med i bedömningen är de båda matcherna i serien och dagens träning)
Ljusblåtupp1: Magnus Eriksson. Man kan bara tycka att den killen är skön. Jobbar och sliter hela tiden.
Ljusblåtupp2: Tokelo Rantie. Vilket förbannat läkkött killen har. Vilket skott, vilket driv i steget. Köp, köp, köp innan det är försent!
Ljusblåtupp3: Erik Friberg. För det vinnande målet under dagens final men också för de två uppe i Åtvidaberg i fredags, MFFs blivande skyttekung?
Ljusblåtupp4: Filip Helander När en jätteback som Ponne är borta behöver man inte frukta för en ny gigant är redan på väg in. Fortsätt så Filip! Mangla ner dem bara!
Göken… kommer ner till siffror 1-1, aj, aj, aj… 3-1 Åh… Vad blir det i nästa, vad tror ni?
