Resereportage från Glasgow:
”När musiken tystnade var arenan vår”
Gästskribenten Gustav Svensson bjuder oss här på ett fylligt resereportage från bortamatchen i Glasgow. ”Återigen exploderade vi. Vi. Di blåe. Vi. MFF-Familjen. Vi. Malmö FF. Halvnakna, svettiga och som de lyckligaste människorna på denna jord dansade, hoppade och sjöng vi vilt i en yra av passion, glädje och en fulländad stolthet.”
Sången ekade när vi klev in på The Brazen Head dag två. En kort tur på stan, några bir och en burgare räckte till frukost innan full fokus riktades mot matchen. En större skara MFF:are hade redan slutit upp, bland annat hade MFF Supports chartrade plan anlänt och upprymdheten bland de tillresta var stor. Våra kära skotska vänner Wiliam, Uncle och hela deras liga var givetvis redan på plats, antagligen sedan pubens öppnande, samt några av Celtics Ultras och grabbar. ”If you hate the fucking Rangers clap your hands” rullade varv efter varv runt baren och ett par Tennents och Carlings beställdes in. Vädret var på topp och en hoppfull förväntan låg i luften. Det som innan resan kändes som något fullkomligt banalt att föreslå började nu skymta fram hos folk. Vi var här, vi var här för att sjunga fram våra pågar och vi var här för att ta minst en poäng.
Delar av mitt resesällskap utanför puben
Skånska och malmöitiska flaggor smyckade såväl innandömet som pubens uteplats och stolta visade vi att Malmö FF var på plats. Medan vi beställde in runda efter runda med brittisk lageröl och skotska ale samlades de skotska åldringarna inne på toaletten för att röka sitt hasch.
Fler MFF:are på The Brazen Head
Allt efter hand droppade fler och fler malmöiter in och ljudvolymen ökade desto närmre vi kom matchstart. I de skotska tidningarna var det stort fokus på matchen och det varnades för vårat snabba anfallsspel men respekten för oss var inte speciellt stor. De anade inte vad som komma skulle.
Biljardbordet beläget centralt i pubens största rum hade täckts av en träskiva som en del använde för att vila sina pints medan en yngre förmåga disponerade det som ett podium för att dra igång klacksånger, till allas stora fröjd. När denne unge herre ensam startade ”Ge mig ett M-F-F” dundrade gensvaret så högt att det måste hörts ända bort till Ibrox. Efter den uppvisningen kan vi enas om att när vår nuvarande klackledare väljer att lägga megafonen på hyllan så är återväxten tryggt säkrad. Se film här.
MFF:are från alla läger var på plats. Ultras, ligagrabbar, Svenska Fans:are, barnfamiljer och en hel del kända klackrävar trivdes väl tillsammans och en familjär stämning växte sig genast stark. Likt gårdagskvällen kändes det som att man känt de flesta hela livet, oavsett vem man samtalade med. Om det är någon gång man kan definiera ”MFF-Familjen” som begrepp så är det precis i det här ögonblicket. 150-200 personer, där många lagt nästan alla sina sparpengar på att få vara med på just den här resan och samlas med likasinnade på just den här puben med ett gemensamt mål och en mening. Vi var här allihop, vi var här tillsammans, vi var här för att vi delade samma starka passion för en sak, vi var här för kärleken – vi var här för Malmö FF.
Ännu fler MFF:are på puben före matchen
Ungefär en och en halv timme innan matchstart började folk röra sig från puben i abonnerade taxibilar. Tillsammans med två vänner begav jag mig de ungefär fem kilometrarna bort till Ibrox. Ibrox är utvändigt såväl som invändigt en väldigt fin arena. Arkitekturen är mäktig och strålkastarna syns på långt håll. Runt arenan ligger flera bostadsområden där alla håller Rangers som sitt hjärtebarn. I mitt tycke är det optimalt att ha en arena mitt i ett stadsområde då man kan samlas precis i krokarna och göra hela området till en helhet där allt andas klubben och dess supportrar.
När jag passerade vändkorset efter att ha visat min biljett sköt pulsen i höjden och känslorna svallade. ”Fan, äntligen, jag är här. Nu gäller det. Det här är stort. Jävligt stort. Vi är på plats. Vi ska ge allt.” Upp för en kort trappa och ut i dagsljuset igen. Fy fan. Gåshud. En efter en gled de 300 tillresta in och intog sina platser. På de närliggande sektionerna var det redan en del Rangerssupportrar på plats och blickarna vändes mot oss när vi tog ton för första gången. Bara några minuter senare äntrade våra himmelsblå planen för att värma upp och inombords kokade det av förväntan, glädje, nervositet och en sjuhelvetes stolthet.
Bortasektionen exploderade i ett påmanande glädjevrål när spelarna applåderandes joggade bort mot oss. ”Kom igen pågar!” ”Nu jävlar kör vi!” vrålades runt mig. Själv minns jag inte vad jag gapade. Antagligen ett bröligt läte i brist på ord att beskriva den förväntan som kokade inom mig.
Vid en kort anblick på mina närmsta medsupportrar slog det mig ”fan, det här kan gå!” Glöden fullkomligt lös ur ögonen på min bänkgranne när våra ögon möttes. Jag tror aldrig att jag i mitt liv som fotbollssupporter någonsin sett en så här fullkomligt överladdad skara, i synnerhet inte en så här heterogen sådan med folk från alla olika läger. I samma ögonblick kände man hur våra känslor smittade av sig till spelarna och man kunde nästan se hur det började gro horn i pannan på dem. Mina nerver kändes som bortblåsta och för första gången på resan kunde jag verkligen njuta av allt som utspelades runt mig och som jag var en del av.
Fler och fler Rangerssupportrar anlände till de närliggande läktaretagen oss medan Ibrox extremt uppvridna och skorriga högtalarsystem spelade klassiska rockdängor. Gång på gång tog vi ton och medan de knappt grundskolebehöriga Rangerskidsen gjorde obskyra gester mot oss växte vi oss tätare och tätare, till en enda himmelsblå enhet.
En del Rangerssupportrar hade mer fokus på oss än på matchen
”Vi älskar Malmö” skallade i den skotska betongen när spelarna lämnade planen för ett sista avslutande taktiksnack. Efter en mindre omstrukturering på läktaren hade vi nu samlats på det nedre etaget medan våra flaggor och banderoller hängde vackert på det övre. Rangerssupportrarna verkade ha tämligen svårt för oss högljudda skåningar då de hade fullt fokus på att göra ”piss off”-tecken och masturberande gester mot oss för vart snäpp vår ljudstyrka ökade.
Så plötsligt tystnade den öronbedövande musik och genom högtalarna informerades det om att en tyst minut skulle hållas inför matchen. Först på engelska och sedan av en stockholmsk kvinnoröst som även tog det på svenska – så vi också skulle förstå. Själv hade jag nästan lättare att begripa den skotska dialekten framför de utdragna i:en kvinnan svängde sig med.
Några sekunders tystnad följde varpå musiken återigen drog igång på full volym och skottarna runt oss ställde sig upp. Rangers inmarschlåt dånade ur högtalarna och dränkte all tillstymmelse till publikljud. Från vårt håll försökte vi så gott vi kunde överrösta den med vår egen hymn, ett mission impossible insåg vi snabbt men vi körde på. Att låta musiken fullkomligt dominera publikens sång är tämligen osexigt då de genuina känslorna blåses bort. Här blev jag faktiskt väldigt besviken på Rangers då jag hade förväntat mig en makalös ljudkuliss från den berömda Ibroxpubliken.
300 himmelsblå på plats på Ibrox
I samma stund som musiken tystnade var arenan vår. Från det att domaren satte pipan i munnen var det våra sånger som ekade ut över den gröna mattan. Rangers hade egentligen enbart en enda gång då publiken gick igång, det i samband med ett av våra byten… Fråga mig inte varför det inträffade just då. Det kändes minst sagt märkligt på plats att höra 29000 skottar plötsligt tända till i några sekunder för att sedan tystna igen, över ett byte. Men jag erkänna att det var en vägg av ljud som träffade oss.
Jag antar att de flesta av er har sett matchen redan så ett referat känns onödigt. Antagligen såg ni det betydligt bättre än mig från tv-soffan och med ett par öl innanför västen och inte den bästa överblick ska jag inte gå in på någon djupare analys. Men matchen inleddes i ett rasande tempo och våra spelare visade en jävlar anamma. Bara efter ett par minuter rykte sig Daniel Larsson förbi Rangers långsamma mittbackar och var en hårsmån från att göra en fullkomlig chocköppning av matchen, tyvärr slank skottet strax utanför.
Med ett stensäkert passningsspel och briljanta tekniska manövrar spelade vi ut hela vårt register framför en, kan man antaga, chockad hemmapublik. Hamad på vänsterbacken tog enkelt hand om sin yttermittfältare och gjorde bort denne gång på gång. I kombinationsspelet med Durmaz skapade dessa två herrar flertalet farligheter som våra anfallare bara var en hårsmån från att förvalta.
Så plötsligt lyckades ovannämnda Durmaz vinna tillbaka bollen precis i hörnet utav straffområdet efter ett klumpigt agerande av en Rangersspelare. Han avancerade några meter innan han med en delikat smörpass frispelade till Wilton Figueiredo. Plötsligt stod tiden still. Alla, alla, verkligen ALLA väntade här på ett skott. Men denne i sina bästa stunder fullkomligt fantastiska brasse visade upp en extrem fräckhet när han istället för att skjuta enkelt klackade bollen snett bakåt i straffområde.
Pang. Boom. Explosion. Nätrassel. Publikexplosion.
Daniel Larsson jublar efter sitt mål
De följande sekunderna har jag endast vaga minnen av. Jag minns att jag kysste och omfamnade mina vänner runt mig, att jag hårt kramade om personer jag aldrig träffat och att jag skogstokigt hoppade runt likt en känguru på speed. För i utkanten av straffområdet kom Daniel Larsson på värsta Jon Inge Höiland-manér med en sträckt vrist och dundrade till bollen. Som en projektil, nej, en torped susade bollen spikrakt upp i närmsta krysset och nätet stod som en strut när vi insåg att det nu stod 1-0 till di blåe.
De kollektiva orgasmiska glädjescenerna som följdes har jag nog aldrig förr upplevt. Jag har nog aldrig sett så här många vuxna människor bara tappa det och gå totalt amok. Här kan ni se målet med efterföljande glädjescener. Den kände klackprofilen Kindgren löper amok totalt vilket uppmärksammats bland annat av media och på utländska forum. De känslor man har till ett fotbollslag är svåra att beskriva, i synnerhet för någon som inte besitter de själv. I alla fall så kulminerade den här kärleken, den här passionen, i ett enda måljubel. I en enda extas. I just detta ögonblick. I just detta ögonblick var jag, 300 med mig och säkerligen flera tiotusentals hemma i Sverige i sjunde himlen.
I vad som kändes som en evighet strömmade glädjekänslorna genom min kropp och flera gånger tappade jag fattningen för att försvinna in i en annan värld. Det här mina vänner, utöver alla guld, det här är det största jag varit med om någonsin i MFF-sammanhang.
Ni vet ju hur det slutade. Vi gjorde det ingen vågade tro på. Kollektivet Malmö: med spelare, ledare och supportrar enade i en enda kropp gjorde vi det varenda proffstyckare påstod vara näst intill omöjligt. Vi besegrade Rangers FC på fucking Ibrox.
Resten av matchen flöt på i en enda lång, glädjefylld och nervös fest. Vi sjöng som vi aldrig sjungit förut. 300 man har aldrig någonsin låtit så mycket i en hel match, det kan jag ta gift på. När Rangerssupportrarna började lämna arenan tio minuter före slutsignalen eskalerade återigen mitt rus och en av matchens läktarmässiga höjdpunkter som jag faktiskt minns mycket väl inträffade här. Längre ner på läktaren höjer någon rösten och över läktaren sprids sången som en löpeld ”Where’s your famous atmosphere?” dånade (så mycket som 300 man kan dåna) taktfast ut från bortaläktaren medan hemmapubliken häpen bara kunde se på.
De sista tio var en enda lång omtumlande resa mot det ögonblick då domaren satte pipan till läpparna för sista gången den här kvällen. Denna intervall från matchminut 80 ungefär till den 92:e minuten var en enda lång nervpärs.
Slutsignal.
Återigen exploderade vi. Vi. Di blåe. Vi. MFF-Familjen. Vi. Malmö FF. Halvnakna, svettiga och som de lyckligaste människorna på denna jord dansade, hoppade och sjöng vi vilt i en yra av passion, glädje och en fulländad stolthet.
Vi gjorde det. Vi, pågarna från Malmö, vi gjorde det. Det känns överflödigt att tillägga att efterfesten på The Brazen Head är något av det tyngsta jag varit med om då vi bland annat tömde vartenda ölfat de hade på puben.
Det här mina vänner, det är lycka i sin klaraste form.
*****
Vill du läsa mer från Glasgow gör du det på Gustavs blogg som du finner här.
