Gå på match med en 8-åring (Dom har också ett hjärta)
Gästkrönikören Magnus Harved gick på fotboll. Med dottern.
Vi har varit på match innan, på familjenläkaten hela vår familj samlad men denna gång skulle vi till min hemmaplan, ståplats med MFF-familjen, bara jag och min 8åriga dotter M.
Matchen i sig gällde inget, det är inte en högriskmatch och jag misstänkte att trots vi skulle se mesta mästarna lyfta Lennart att det inte skulle bli fullt på Norra så detta var en perfekt dag att visa M all kärlek och stöttning som vi ger vårt lag. Stället som beskrivs som en häxkittel av Åge, där vi verkligen är 12:e spelaren.
Vi kommer dit en timme innan för jag hoppas trots allt att det ska vara fullt, men det verkar som en del av MFF-familjen valt soffan av olika anledningar.
Kanske är det mättnad, på grund av det fantastiska år vi haft.
Jaja, mer plats för mig och M. Efter ett tag hittar vi en plats där hon kan hänga på räcket, hon börjar samla intryck.
"Pappa! Har du sett så många gånger Malmö har vunnit" och så börjar hon räkna upp alla årtal som står längs långsidan.
"Ja älskling, jag vet ". Hjärtat värmer "Det är så det ska vara".
Hon ger mig en förvånad men nöjd blick.
M uppfattar också hjälten på gästernas sektion (Anders Ungh) som hedrar Pontus Segerström med en matchtröja och gravljus.
Jag förklarar vad som hänt, vem han är och varför han gör så. Jag förväntar mig följdfrågor men helt odramatiskt svarar dottern "Fint"
Det är tyst på Norra, det är så tyst. Lite jubel när spelarna presenteras och vid skottuppvärmningen när bollen går i mål.
Jag tänker tyst för mig själv ska det vara så avslaget hela matchen? Hymnen spelas och inmarsch av spelarna, nu kommer det väl bli drag av?
Matchminut 5 drar sången igång, och som den drar igång. Vi sjunger om München och att vi följer vårt blåa lag. Vi sjunger om att vi är kära- Vi sjunger om himmelsblå seger!
M tittar förvånat på mig när jag sjunger, hon har aldrig sett mig här. Att sjunga med hela sitt hjärta, att lyfta sitt lag, att ge allt.
Detta är nytt för henne. Hon har aldrig sett pappa så passionerad på match innan, det här passar sig inte på familjeläktaren, men nu är jag himma. Här är jag mig själv.
Efter några minuter så sjunger M med, hon snappar upp låtarna som en disktrasa suger vatten och jag vänder blicken förvånat mot henne (M har inte skånska som modersmålsdialekt)
Hon sjunger på skånska, bred sådan, som alla andra.
Första halvlek kommer och går, ni vet hur det gick, andra börjar och det är minst sagt avslaget men sången fortsätter med toppar och dalar. M sjunger för full hals.
I mitten av andra halvlek tystnar M tvärt och ser förbannad ut, riktigt ilsk. Själv har jag bara sjungit vidare och inte riktigt tänkt på innehållet i sången.
En del av klacken har ändrat på texten till Bob Marleys låt One Love, inte till att vi är lätt bäst i serien utan att BP är lätt sämst i serien.
Jag frågar henne vad hon tänker och hur hon känner. Så som man frågar barn när något sker.
"Pappa man får heja så mycket man vill men man får inte förolämpa det andra laget"
Jag blir helt ställd, hon har uppfattat förändringen av texten och blixtsnabbt reagerat och tagit ställning.
Vi fortsätter prata om det. Hon berättar om en pojke i hennes klass som är lite stökig på lektionerna som de andra barnen är taskiga mot som i sin tur gör honom mer arg och en negativ spiral är skapad.
Markus Rosenberg gör mål men jag är som trollbunden av henne och hon fortsätter berätta eftersom detta är viktigt för henne. Väldigt viktigt. (skolledning, lärare och speciallärare är inkopplade på detta).
Jag kramar om henne och säger att jag är stolt och att jag gjorde fel som sjöng med och hon gjorde rätt.
Vi firar mästarna när Lennart höjs och M vill inte gå hem men den tråkiga i sällskapet påminner om att det finns en morgondag med Fritids också.
När vi cyklar hem genom Malmö maler min hjärna och jag kan inte riktigt släppa hennes ord.
När vi parkerar cyklarna i garaget frågar jag henne igen varför man inte ska förolämpa andra.
"Pappa, dom har ett också ett hjärta".
