Går du på fotboll?!
Pär Ödlund gäster Alltid Blåvitt för andra gången denna vecka med en ny krönika.
Går du på fotboll?!
Den här frågan har förföljt mig under en stor del av mitt vuxna liv och jag vågar påstå att jag inte är ensam. Att det är svårt att förstå kärleken till blåvitt för någon som på sin höjd sett fotboll på tv kan jag till viss del förstå. Människor har en förmåga att älska de mest underliga saker men samtidigt ha en enorm oförmåga att acceptera eller kliva i någon annans slitna nikedojjor för en liten stund. Men det är en annan text för ett annat forum.
Jag började gå på blåvitt rätt sent, jag var 12-13 när jag gick på min första match på gamla gamla Ullevi (såklart kan det inte heta något annat men man förstår att dom garvar) och såg Dennis Jonsons träben klippa ner en Trelleborgare längs med fotknölarna. Jag såg några år senare Håkan spela klart en match med blod som porlade nerför benet efter att någon satt en ståldobb i hans lår. Jag såg Hjalmar och hans osvikliga lojalitet mot klubben som han ”aldrig platsade i”. Jag såg Pontus, Tobbe, Adam, Seb, Alex, Sella, Bengan och Alvbåge. Killar som lärde mig meningen av något förbannat viktigt, lojalitet.
Jag stod häromdagen i ett omklädningsrum och höll en öppen debatt om fotbollens moraliska fördärv med en väldigt sympatisk man. Samtal har en tendens av att bli väldigt ärliga när man är näck. Han var en av dem som ser fotbollens värld som något fult. En värld full av problem och en miljö där han känner sig otrygg och dit han inte vågar ta med sina barn. Har han fel? Finns det en risk? Kan det hända ”grejer” kan det sägas ”saker”. Absolut. Men det är farligare att gå över en väg, det är betydligt olämpligare innehåll om du slår på valfri tv-kanal eller än värre sätter en iPad (detta är inte public service så kör upp läsplattan i den ände varifrån ordet kommer) i händerna på samma barn som berövas möjligheten att se det vackra i fotboll.
Som berövas möjligheten att se en stenhård kille på 130 pannor täckt i tatueringar och skägg stortjuta efter ett sent avgörande. Eller att tokkramas med en främling vid mittcirkeln efter ett guld en regntung oktoberkväll. Att få känna den obeskrivliga euforin som kommer vid det första målet i i stort sett vilken match som helst.
Fotboll har länge varit en ledande kraft i kampen mot rasism, en räddande ängel för många som annars hamnat snett och en länk mellan människor som annars aldrig förstått varann. Fotboll kan var något stort, fotboll är något stort. Förminska det inte genom att bara se problem eller de idioter som envisas med att hålla sig fast vid sporten. Döm fotbollen som du dömmer världen, jag har svårt att tro på att du gör samma värdering när det kommer till världen i stort. Bara för att världen innehåller hemska människor är den inte hemsk. Bara för att fotbollen har sina gräsfläckar bör den inte slängas. Jag lovar att andelen fläckar som inte går att tvätta bort är betydligt färre till antalet än hos världen i stort. Ge inte upp, hjälp oss skapa en bättre fotboll. En fotboll för alla.
