Gästkommentar: Död åt Barbie-fotbollen!
"Bagarn" efterlyser i sin gästkommentar tuffare tag och ett fysiskt spel än vad vi hittills varit vana vid att se under denna säsong.
"Barbie-fotbollens död"
Fotboll är en svår och mångfasetterad sport. Det är många faktorer, som ska falla på plats och kugga i varandra på ett fint och riktigt sätt för att det ska bli ett bra resultat.
Fotboll går också att spela på olika sätt och då tänker jag inte på bingohysteriska sifferkombinationer. Om man har spelare som är passningssäkra, så kan de vara både små och tunna. Att de inte kan flytta på ens en mygga, kanske inte gör något, eftersom det kompenseras av andra kvaliteter. Både Arsenal och Barca är tydliga exempel på detta med små och passningssäkra spelare.
Om spelarna däremot varken är snabba och löpstarka som Sundin, spelintelligenta och eleganta som Bengtsson eller passningssäkra som Svensson, så kanske man bör plocka fram en annan egenskap. Jag tänker på det fysiska spelet. Det finns många exempel på att det ger resultat, men det tydligaste exemplet kommer från Fjollträsk. I en svunnen tid gjorde Järnkaminerna entré i den svenska fotbollen. Benämningen syftar på kroppskonstitutionen, och för de yngre, som inte sett en järnkamin, kan jag berätta att de aktuella spelarna såg ut ungefär som Svamp-Bob Fyrkant. Med Kniven, Parling och Mild på mitten formligen manglade Blåränderna förvånade motståndare och dessutom till motståndarfansens stora förtret. Att killarna också spelade i Tre Kronor gjorde inte saken lättare för motståndarna på den gröna mattan. Det var den fysiska fotbollens inträde i Sverige. Gissa om det gav framgång?
Nu har spelet i TFF under senare tid inte varit speciellt framgångsrikt. Undantaget är hemmamatchen mot Ellos, som troligen är den bästa jag sett TFF prestera. Mestadels har spelet varit sådär med enstaka bra insatser men oftast mediokert eller dåligt. Finns det då någon som tar upp det fysiska spelet? Finns det någon som plockar upp den fallna manteln efter Brorsson och Melander? Jag tycker inte det.
Det var länge sedan motståndarna kom till Vångavallen med vetskap om att här gör det ont och här blir det krig. TFF-spelet har utvecklats till någon slags aspartamsötad, sockervaddsgullig Barbie-fotboll Light. Var är rovdjuret? Var finns monstret? Har besten lämnat Vånga? Den ende som någotsånär utnyttjar fysiken i spelet är Jensen, och där kanske man skulle vilja byta en del fysik mot andra egenskaper om det gick. Det räcker inte att kämpa (=springa) utan det krävs även en mer påtaglig fysisk närvaro, när spelet inte stämmer och/eller motståndaren är bättre spel- och passningsmässigt.
Engagemang, jävlaranamma och kämpaglöd omfattar även fysik och inte bara antal stegisättningar. Det fysiska spelet försvann med Melanders skadebekymmer och har inte skådats sedan dess. Notera att det går att spela fysiskt även om man inte liknar Hulken. Jag tänker t.ex. på Scoles och Gattuso. Svenska exempel är Lantz och Eriksson (den senare drog tyvärr korsbandet för ett par dagar sedan). Det är således inte alls en fråga om antal kilo. Det fysiska spel jag saknar i dagens TFF är helt och hållet en funktion av attityd och inställning. Det krävs fysiskt dödsförakt och mekanisk uppoffring.
Snälla gossar vinner inte de fula poängen (travestering på känt ordspråk). Nu behövs alla poäng för att undvika degradering. Oberoende om poängen är fula, vackra, sneda, vita, svarta eller whatever. Varför inte bredda spelrepertoaren med en avsevärd fysisk komponent, som jag tycker har saknats en lång tid nu.
Ut med Barbie-fotbollen och in med grabbarna som käkar stålstänger och skiter taggtråd!
Bagarn
