Gästkrönika: Begravning
Gästkrönika signerad John Fhager
?Det har varit en sådan där "speciell" vecka, där Blåvitt varit chanslösa mot såväl den yttersta menlösheten som det yttersta mörkret. Ännu en vecka av svaga ekonomiska resultat, sämre sportsliga och där de enda träffsäkra bredsidorna tycks komma från medierna och vara riktade mot Kamratgården. Krönikörernas frågor har ekat: vem kan staga upp blåvitt, vem vill vinna guld i blåvitt, vem tror ens i och på Blåvitt?
Som mitt efternamn antyder stammar jag från en släkt från skärgården, från öar där de få träd som lyckats växa, ständigt översköljda av salt och stormar, tvinnats samman med gråberget. När min farfars far seglade in till Göteborg som 18-åring var det för att hämta sin far från Sahlgrenska, med en kista han snickrat själv. Hans mor var borta sedan ett tiotal år tidigare, men syskonen att försörja var hans.
Det här är inte en berättelse om hur det som höll honom på fötter var Blåvitt. Vad jag hört höll de flesta i hans generation och umgängeskrets på GAIS. Men det handlar om den där kistan han bar med sig. Vad har man för kraft att snickra en dödslåda för sin far när man är 18 år? Hur blir man den far som ens bröder och systrar just förlorat men inte kan leva utan?
Jag tror att det är just där den lilla glimtan av ljus, av styrka, av framtid vilar. När varje hyveltag är ett ögonblick av överväldigande ansvar, varje sågspånsstädande svep med valkade fiskarhänder ersätter torkade tårar om kinderna och när hammarslagen driver blodet genom ådrorna mer än hjärtslagen, då har hoppet möjligen blåsts ut men trotset lever kvar.
När Blåvitt går upp i gryningen, cyklar till Kamratgården och börjar bolla på daggvåta gräsmattor gör man det med nattsvart mörker i hjärtat, men i en stad, en förening där muskler och arbetsvana leder burit även när hjärtat slutat slå. Där smärtan varit styrkans rot, och där tro och trots driver vägen framåt mer än hopp, charm, livsglädje, solsken och
Vårt arv må vara hopplöshet, men när den sista spiken slagits i är det inte vi som ska begravas, utan vår far. Natten igår var svart, i dubbel bemärkelse, men ryktena om Blåvitts död är om än inte överdrivna, så i alla fall missriktade. Om så vårt hjärta slutat slå kommer våra ben inte sluta springa. Vi själlösa må begrava vårt förflutna, må ha ändlösa dagar av mörker framför oss, men möter det gör vi med tro och trots, tills den dag vi själva är borta.
Allt som står emot oss ska vi trotsa; på Blåvitt ska vi aldrig sluta tro. Kom nu mörkret så går vi.
John Fhager
