GÄSTKRÖNIKA: Blåvitts nya öppenhet ger sämre insyn och mindre möjlighet till kritiskt granskande
Kristoffer Norén ger sina åsikter angående IFK Göteborgs ekonomi och klubbens nya sätt att redovisa sitt bokslut.
Den finaste av föreningar släppte i början av veckan ett bokslut som inte kan beskrivas på ett annat sätt än katastrofalt. Ett år då fokus hela tiden sagts ligga på att komma i ekonomisk balans ökar kostnaderna med drygt fem miljoner. Visst, föreningen går plus på sista raden och man ger sken av att allt är frid och fröjd samtidigt som det vanliga tugget om att man måste öka intäkterna hörs. Sanningen är naturligtvis att man först och främst måste få kontroll på kostnaderna. På ungefär samma sätt som att det inte spelar någon roll hur bra backarna är om man har en slips i målet spelar det ingen roll vilka pengar man drar in om man inte har koll på kostnaderna.
Om bokslutet kan man säga mycket, men den här lilla texten skall snarare handla om den ekonomiska rapporteringen. Eller snarare bristen på densamma. Vi såg det redan på medlemsmötet i september. När det för första gången lämnades en åttamånadersrapport 2015 var det enkelt att som utomstående tycka att den var lite väl torftigt då mycket grundläggande ekonomisk information saknades. I höstas förvandlades den torftiga informationen istället till obefintlig. Detta blott ett halvår efter att ett stormigt årsmöte beslutade att införa krav på en offentlig rambudget med syftet att öka öppenheten kring det ekonomiska läget.
När bokslutet presenterades i måndags var det med förhoppningen att äntligen få insyn i hur illa den ekonomiska situationen var och vart det kan finnas förbättringsmöjligheter. Dessvärre grusades de förhoppningarna genom att föreningen valt att byta redovisningsuppställning till en med sämre möjlighet till insyn och analys. Det finns goda skäl till att byta uppställning – inte minst genom att det administrativa arbetet kan minskas och det blir lättare att rapportera utan att behöva lägga tid på att massera informationen, men i en pressad situation där förtroendet är lågt bör det åtföljas av en öppenhet kring detaljer.
Även om jag inte riktigt ser nyttan av den rambudget som beslutades på senaste årsmötet skulle det även här bli intressant att se hur föreningen redovisar sin syn på framtiden. Denna rambudget var om möjligt en ännu större besvikelse då intäktssidan inte på något sätt var specificerad utan allt bara var ihopklumpat. På kostnadssidan var det en smula bättre med fler poster, men jag känner ändå en stor skepsis till att föreningen skall lyckas sänka kostnaderna med de nästan 20 % som anges och befarar snarare att detta är en skrivbordslösning för att få det hela att gå ihop. Stämmer denna spekulation och styrelsen ännu en gång sysslar med avancerat önsketänkande är det en oerhört hög risknivå – både ekonomiskt och förtroendemässigt.
Vilken väg är då den rätta framåt? På måndagens årsmöte finns alla möjligheter att diskutera och ställa krav, men jag tycker faktiskt inte att det skall behövas. Vi har valt en styrelse som skall se till föreningens bästa och om de anser att klubben mår bäst av att medlemmarna får mindre insyn och sämre information så finns det säkert goda skäl till det.
Tycker styrelsen istället att öppenhet är viktigt så är det en enkel sak att öka detaljnivån i den ekonomiska rapporteringen och – ännu hellre – öka rapporteringsfrekvensen till att även inkludera delårsrapporter och därmed ge medlemmarna löpande information samtidigt som förtroendet för ledningens förmåga att genomföra de nödvändiga förändringarna sakta byggs upp.
