Gästkrönika: Börjar föreningsemblemets färger att flagna?
Redaktionen på Röda Bröder tar gärna emot gästkrönikörer. Det har Erik W, en trogen Kalmar FF supporter tagit fasta på. Läs Eriks åsikter om dagens Kalmar FF, en förening i förändring.
Börjar föreningsemblemets färger att flagna? Inte i den mån att de trogna supportrarnas kärlek kommer nå ett slut, för det kommer aldrig ske. Det blod som håller föreningen vid liv kommer för evigt flöda i supportrarnas ådror, men den identitetsovisshet som präglat föreningen sedan de mödosamma förlusterna av vår kapten och filosof till tränare tär på hela organisationen.
Oavsett hur långt man än kommer så kommer man inte ifrån verkligheten. Denna oundvikliga insikt har så många klubbar, föreningar och supportrar tidigare fått erfara. De har till slut efter år och säsonger kantade av drömmar om guld och känslan av att vara oöverträffliga fått vakna upp kallsvettiga med en bottenstrid eller en meningslös mittenplacering framför sig. En period präglad av toppmöten, framtidsvision och mediautrymme där trepoängare radats upp en efter en ersätts snabbt av bottenmöten, odugliga hemvändande guldhjältar och havererande bortaspel där sparkande tränare är det enda som radas upp en efter en. Vårt kära Kalmar FF har vaknat upp till verkligheten.
Det fanns en tid innan Nanne Bergstrands grundbygge hissade segel och lämnade alla tvivlare bakom sig och inte la ankar förens de nådde den absoluta toppen av den allsvenska tabellen. En tid där Kalmar FF endast var en lokal landsortsförening som pendlade friskt mellan allsvenskans finrum och de lägra divisionerna. Det fanns till och med en tid då folk ställde högre krav på stadens allmänna idrottsklubb snarare än på fotbollsföreningen och där tongångarna gick på stan att storstadslagen, etablissemanget, inte gick att rubba på. Med en ekonomi körd i botten och en åter misslyckad uppgraderingsansats 2000 som endast var minuter från att sluta i ren tragedi hade krissituationen nått sin kulmen. Då klev Jesus fram- inte Kristus utan Lantz- och tillsammans med spelare och ledare som Nanne Bergstrand, Henrik Rydström, Tobias Carlsson, Lasse Johansson, Petter Wastå, 3x Elm, Patrik Ingelsten, Mikael Eklund, Patrik Rosengren, Svante Samuelsson och x antal brassar så byggdes det där slagkraftiga 2000-tals modellen av ett annat Kalmar FF som inte skrämdes eller bad om ursäkt när de kom till Råsunda, Ullevi eller Malmö stadion. Ett Kalmar FF som till och med kunde utmana om guldet.
Efter 98 år av föreningshistoria så kom till slut den så efterlängtade Lennart Johanssons pokal inrullande i en buss från Halmstad, Örjans Vall, till Kalmar stad och Stortorget en sen novemberkväll. En hel stads glädje, euforiska lycka och ett slott upplyst i rött och vitt medförde skyhöga förväntningar och krav på laget som äntligen lyckats med den stora bedriften att slå etablissemanget. Men när du väl nått toppen finns det endast en väg att gå, vägen ner mot dalen. Den är kantad av allt det där som medför efter en period av toppmöten, framtidsvision och mediautrymme.
Vägen skonar ingen. Ingen går hel ur den. Kraftiga vindar gör allt för att blåsa omkull allt de där som byggts upp. Men vi går aldrig ensamma. Motgång föder framgång. Rötterna blir starkare när det blåser och vi vet att vi har röda dagar framför oss trots den tunga period vi nu lider. Klyschorna värmer en fotbollssupporters hjärta under motigheter då man intalar sig att de förtäljer verkligheten. Kanske är allt lögner, kanske kommer inte historien upprepa sig igen någonsin. Kalmar FF kanske endast kämpar för något ouppnåeligt. Kanske medför blåsten endast orkeslöshet. Kanske kommer vi aldrig få uppleva röda dagar framför oss igen. Ambivalensen angriper förhoppningar om förnämligare tider och kväver dessa och lämnar en kvar med en allt för naivt optimistisk ledning som sätter upp mål utan att förklara vägen dit och istället febrilt letar efter kortsiktiga lösningar samtidigt som det är halvtomma läktare inne på GFA när de vankas ödesmatcher.
Bristen på ledargestalter gör sig påmind när resultaten inte går ens väg. En förening som under de senaste guldåren kännetecknats av en stabil identitet som alltid varit tillförlitlig att luta sig mot och en tydlig färdriktning som pekat uppåt i tabellen har ersatts av karaktärslöshet och identitetsovisshet efter avbräcken av föreningens allra största legendarer genom alla tider. Det finns inget jobbigare än att som supporter se sitt lag förlora hemma mot GIF Sundsvall med 2-0 eller borta mot BK Häcken med 3-0 och till synes acceptera förlusten som om det inte har någon större betydelse. Ingen som säger ifrån, ingen som springer de extra metrarna, ingen som går in i duellerna, ingen som vågar diskutera problemen. Visst blandar laget emellanåt med bra prestationer men i det stora hela känns det inte som om laget är villigt att offra allt under 90 minuter, trettio gånger om året, för att reparera fjolårets ytterst mediokra säsong.
Det finns flertalet klubbar och föreningar i allsvenskan som står högre än Kalmar FF i näringskedjan både ekonomiskt och sportsligt men acceptansen över att vara ett mittenlag känns i nuläget som den främsta anledningen till alla dessa bottennapp. I takt med att föreningen blöder ekonomiskt är Kalmar FF i stort behov av någon som förstår betydelsen av vinst och förlust, någon som säger ifrån och någon som ger riksmedierna en anledning att diskutera Kalmar FF. Låter bekant? Räddningen kan redan befinna sig inom föreningens kretsar. Evighetssymbolens ansikte kan åter sätta föreningen på kartan. Henrik Rydströms blod är rött och hans själ är vit och kommer för evigt så vara. Nummer 8 håller lågan vid liv när han formar framtidens föreningshjältar i de undre leden och inom en snar framtid hoppas vi få se honom inne i det tekniska området inne på GFA:s naturgräs. Med sig kommer han ha bunke fylld med rödfärg och tillsammans med Bröderna Elm, Emin Nouri och alla lojala supportrar som funnits vid lagets sida trots uteblivna resultat så kommer han åter måla föreningsemblemet i de vackraste av färger som han så flitigt tidigare gjort.
Erik W
