Gästkrönika: "BP-modellen är död - leve BP-modellen!"
Såhär runt nyår så ger gästkrönikör Putte Salminen er en av sina uppskattade krönikor. Denna gång handlar det om raset, hur gick det egentligen till att BP, Europas största fotbollsklubb, kunde åka ner från Allsvenskan till Division 1 inom loppet av två säsonger?
Det skaver fortfarande att tänka på det; en söndag i höstas i en del av Sverige där alldeles för många tror att ”vi” svenskar är bättre än andra och att ”vi” är något som inte är föränderligt. Just där, i SD-myllan, blev det slutligen klart att våra fotbollspojkar inte räckte till.
Efteråt kom det fram flera Mjällbyanhängare och tröstade oss. Lite senare behövde de också tröst. Att i fritt fall åka från Allsvenskan genom S1 gör ont men är inte något unikt. Nämnda Mjällby och i närtid Öster har gjort samma ofrivilliga resa. Men var det egentligen som hände?
Jag tror att vi får backa bandet till Roberth ”Robban” Björknesjös sista eller senaste säsong som BP-tränare. Vi blev 13:e lag i Allsvenskan. Om jag förstått det rätt ställde han då krav på att klubben skulle satsa och utveckla. Ola Danhard (och styrelsen?) sa nej och Robban drog vidare till Öster och tog den främste målskytten, Pablo Piñones Arce med sig.
Exakt vad Robban ville åt vet jag inte men förmodligen insåg han att både spelet, taktiken och organisationen behövde utvecklas. Vi var då liksom nu kända för att vara bolltrygga. Spelet byggde på att flytta bollen korta sträckor och att inte förivra sig. Lite som Barcelona men med den uppenbara skillnaden att det katalanska laget hade en skicklighet som gjorde att man kunde passa bollen runt och i motståndarnas straffområde utan att motståndarna kom åt bollen. Så bra eller överlägsna har BP inte varit på seniornivå.
Sista säsongen med Robban som coach vann vi matcher på att motståndarna till slut inte orkade med att täcka ytor. Det var ofta efter en timme som vi fick grepp på motståndaren. Men trots massivt bollinnehav satt poängen ofta långt inne.
När Stefan Billborn tog över så var hans spelfilosofi en kopia av Robban minus det mänskliga engagemanget. Billborn satt rätt tyst på bänken, med tiden allt mer ihopsjunken. Presskonferenserna de sista månaderna av den säsongen var tyngre att se än Lars Noréns svartaste pjäser. Hur det kunde få fortgå, både på planen och efteråt är svårsmält. Svaret stavas Ola Danhard, och BP-modellen.
Klubbdirektören har alltid skyndat långsamt och med tanke på den gigantiska framgångsformulan på ungdomssidan har hans sätt att leda Brommapojkarna inte varit ifrågasatt – åtminstone inte av dem som haft mandat att ändra eller snabba på förändringsprocesserna. Billborn var stöpt i BP-modellen och hade ton av kredd, oavsett hur illa det gick på planen. Det ska sägas att Stefan Billborn är en erkänt duktig fotbollsinstruktör och av vad jag både sett och hört en rekorderligt trevlig människa. Men någon matchcoach eller taktiker på seniornivå – det var han näppeligen.
BP-modellen var synad sedan länge. Med lite sämre spelare, ett sönderläst spel och en coach som inte kunde förändra en matchbild så var fiaskot nära förestående. Billborn fick givetvis gå – så långsam har Danhard aldrig varit – och ersattes med en annan intern tränare, Magni Fannberg, MF.
Han hade en annan bakgrund, islänning som han är, men han hade hunnit stöpas i BP-modellen under flera år. Det var nog lite av ett ok för honom. Inför säsongen hade MF en informell träff med Bromma Support. Han gav ett väldigt sympatiskt intryck och signalerade också om att han var medveten om att klubben var en förening med enmansstyre och ett visst sätt att spela fotboll på. Han ville förändra både på och utanför planen men visste (förstås) om förutsättningarna.
När han fick frågor om spelarnas kondition under året med Billborn berättade han att man inför den gångna säsongen gjorde riktiga fystester där värdena registrerades vetenskapligt. Det var första gången flera av de äldre spelarna var med om den typen av tester. Det säger en del om föreningens bristfälliga verksamhet på seniornivå.
MF hade målsättningen att sätta försvarsspelet och att klara sig kvar i S1. En rimlig målsättning med tanke på att klubben nästan tappat en hel startelva efter den allsvenska sejouren. Det första lyckades han delvis med. Det var inte lika virrigt bakåt som i Allsvenskan men skador gjorde att han ständigt fick rotera spelare i backlinjen. Det är sällan lyckat. Under träningsmatcherna före seriestart såg det inte så pjåkigt ut.
Laget försökte att ha bolltempo i backlinjen och ibland passade till och med ytterbacken förbi den första mittbacken men tyvärr så var det oftast till en stillastående medspelare. På så sätt blev själva passningstempot inget man kunde omvandla till en effektiv anfallsfotboll. Det blev med tiden mer som vanligt att passa tillbaka till närmsta spelare och sen börja om.
Motståndarna som i Allsvenskan var noga med att inte gå bort sig – de hade respekt för BP:s sätt att spela – var i S1 inte alls lika taktiska eller respektfulla om man så vill. De klev fram på våra backar och den centrala mittfältare som låg närmast egen försvarslinje. Den uppvaktningen hade vi svårt för och i närkamperna stod vi för vårt namn: Brommapojkarna.
Under den sista delen av säsongen var det Gustav Sandberg Magnusson, Gurra, som var den som skulle förvalta passningen från backlinjen. Vår lagkapten är en kämpe ända ut i skosnörena men någon som sätter spelet är han inte. (Jag hoppas att Gurra 2016 får en roll där han käkar upp motståndarna och där han kommer i kontakt med bollen så kort tid som möjligt. Då kommer han och BP vara en jobbig motståndare att möta.)
När vi väl kom förbi den första pressen hade vi inte sällan lägen men spelet var för omständligt för att direkt såra motståndaren. Det var egentligen bara kantspelarna Pontus Åsbrink och Steffo Vecchia som kunde flytta bollen med tillräcklig fart. En konskevens av det långsamma spelet blev att vi hade alldeles för få avslut framför mål, oftast kom skotten, om vi fick iväg några, från sidorna.
Sammanfattningsvis räckte vi helt enkelt inte till, även om det var i få matcher som vi var synbart utspelade.
En intressant sak är att BP-modellen som sådan haft ett tungt 2015. Ingen seger i Gothia. U17 kom på åttonde plats i serien, U19 kom trea vilket inte räckte till slutspel och U21 blev bara trea i B-slutspelet. En förklaring är givetvis att vi allt tidigare blir åderlåtna på spelare. Bara de senaste två åren är det flera som inte hunnit spela i A-laget som dragit iväg på proffsdrömscharter.
Ur ett supporterperspektiv tycker jag att det är tråkigt att man inte hinner se talangerna innan de försvinner och för klubben på sikt är det förödande. Lösningen måste vara att ge talangerna längre kontrakt och socialt förklara och övertyga om att det kan vara bra att ha en utbildning eller motsvarande att falla tillbaka på om man inte lyckas. Är det inte alldeles för många svenska talanger som nöter bänk i Europa?
Men den största anledningen till att vi på seniornivå inte längre är en del av svensk elitfotboll är att vi tappat både fysiskt och taktiskt. Det är uppenbart att andra lag orkar mer, kämpar mer och är mer taktiskt drivna. Och då spelar det ingen roll om vi har spelare som tekniskt sett är på en hög nivå. Fotboll är också en kampsport, och det gör ont att behöva skriva det, men vi har inte den ingrediensen naturligt i vårt sätt att spela fotboll (Gurra är givetvis undantaget som bekräftar regeln.). Att springa och helst fort är ett grundfundament i fotboll – det verkar tyvärr som det på något sätt har fallit i glömska på Gulddragargränd.
Även taktiskt ligger vi efter. Hur många taktiska byten har vi sett de senaste två åren? Hur många gånger har det gått att se att vi anpassat spelet efter motståndaren, eller att tränarna under pågående spel sett brister i motståndarnas spel och utnyttjat det? Nej då, vi ska spela ”vårat spel”, dvs. hålla i bollen tills motståndarna har hunnit samla ihop sig, sen försöker vi. Kanske.
Är jag för kritisk? Är vi inte Europas största fotbollsklubb? Har vi inte otroligt snälla och duktiga ungdomar? Amen! Vi ska absolut och självfallet vara stolta över det som Ola, anställda och frivilliga tränare producerat på senare år. Jag behöver inte rabbla namnen, men om det är A-laget som vi NU pratar om så är den verksamheten på dekis, både på och utanför planen. Och det kan på sikt också hota ungdomsfotbollen om ingenting görs.
Jag hoppas av hela mitt rödsvarta hjärta att satsningen på Robban och Olof Mellberg är startskottet för den nya BP-modellen. Grunden måste vara att hjältar föder hjältar som genererar klubbkänsla och får fler att bli BP:iter. Eller med andra ord att kidsen som leker boll i klubbens regi får sina första fotbollsidoler i den egna klubben, och inte genom föräldrar som håller på en annan stockholmsklubb.
Robban har i det en nöt att knäcka liksom hur klubben blir mer öppen. Vi lever i ett öppet samhälle men kring BP är det oftast locket på. Hjärta, öppenhet och information skapar intresse och engagemang. Fungerar den delen blir det fler som vill komma till Grimsta för att uppleva matcherna.
Men det är också viktigt att ledningen tidigare för in kampmomentet och även utbildar spelarna i fotbollstaktik. Att Mellberg kommer att få A-lagstruppen att börja springa tvivlar jag inte en nanosekund på.
Får vi in BP-hjärtat, taktiken, kampen och kondisen så kommer det – tillsammans med den vackra fotbollen – att bli en framgångspjäs både på och utanför planen. Gott Nytt BP-År!
PS. Stensson, Seger, Gyökeres och Hellberg var säsongens överraskningar. Det finns att bygga på!
Av Putte Salminen, BP:it och gästkrönikör.
