Gästkrönika: Bristen på klubbkänsla är BP's största fiende
Hej! i denna gästkrönika tar Putte Salminen upp vad som egentligen är klubbkänsla, vad som behövs av BP för att växa som klubb samt tankar kring Jakes uttalanden angående flytten till Djurgården.
Vad är egentligen klubbkänsla? Det finns nog betydlig fler åsikter om det än det finns kombinationer av spelsystem i fotboll. Tidigare var det en självklarhet att man var stolt över och hade respekt för sin klubb, men idag ser det annorlunda ut. I takt med att samhället i övrigt blir allt mer individualistiskt så hänger idrottarna med i utvecklingen, som har Mammon som bränsle och en jakt på titlar som tändvätska. Där har fansen sedan länge haft en brandmannaroll – inte sällan på ett gravt ointelligent sätt – jag skriver bara Jesper Jansson, Anders Limpar och Rami Shaaban.
Men det knepiga är att när någon går från BP till någon av de andra stora klubbarna i stan, då är det alltid helt rätt för spelaren och svensk fotoboll. Då gäller plötsligt inte de ”spelregler” som formats av generationer av fans. Nu har vår Jacob ”Jake” Une Larsson skrivit på för DIF inför nästa säsong. Han sitter på ett utgående kontrakt, och det är väl egentligen inget konstigt i själva övergången. Han är lovande, och det finns en minimal risk att han från 2016 hade varit en spelare i division 1.
Problemet är att det är vår lagkapten och att han enligt uppgift nu gått ut med att han i själ och hjärta är djurgårdare. Det känns faktiskt fruktansvärt jobbigt för en BP:it att läsa detta.
Är vår lagkapten en chimär, en kejsare utan rödsvarta kläder? Det är i så fall ett knivblad som skär igenom kransen på BP:s klubbmärke och som inte stannar förrän varenda knatte i Brommaland vet om det. Varför ska de känna för föreningen när inte ens A-lagets egen lagkapten gör det till 100 procent? (I näringslivet hade man tagit skor och benskydd och låst in honom i omklädningsrummet utan lön tills säsongen var över.)
Att BP fortfarande – trots en ungdomsverksamhet som äger allt det som AIK från Solna, Djurgården och Hammarby kommer med – inte blir en elitklubb på allvar tror jag har att göra med bristen på just klubbkänsla. Föräldrarna som oftast håller på något av de andra Stockholmslagen ser förstås att utbildningen är bra och att hetsen och risken att bli utsatt är mindre för barnet i BP än i det egna favoritlaget. Till och med prins Carl Philip fick fotbollsutbildning i BP fast pappa kungen håller på AIK och Djurgården, eller var det Djurgården och Hammarby?
Om BP ska bli något att räkna med på vuxen elitnivå måste det hända något inifrån. Att man är bra på att utbilda i bollmottagning är uppenbart, men det är nog dags att också ägna känslan för laget och klubbmärket lite kvalitetstid. Det behövs även en strategi där man ser till att man tjänar mer på det man odlat fram. Om inte, ja då kommer BP för alltid att vara en färja som flyter på fotbollar: en kort passage, något man är på väg ifrån.
Och vad gäller Jake hoppas jag att han självmant lämnar över bindeln till någon som åtminstone för resten av säsongen kan stå för att han är BP:it i själ och hjärta. Om inte för sin egen eller klubbens skull, så åtminstone för oss trogna fans som inget hellre vill än att det ska gå bäst för laget.
Av Putte Salminen, BP:it och gästkrönikör.
