Gästkrönika: Då neandertalarna krossade fördomarna
Albin Hagman har skickat in ännu en gästkrönika som vi mer än gärna publicerar på Alltid Blåvitt. Är du också intresserad av att skriva dina tankar till en stor publik? Mejla alltidblavitt@svenskafans.com!
När den hemska nyheten om Ivan Turinas tidiga bortgång nådde allmänheten lamslogs en hel fotbollsnation. Det kom så plötsligt och oväntat att ingen trodde på det först. Sen sjönk det in, sen kom sorgen, sen enades alla Sveriges supportrar. Tysta minuter hölls på arenor runt om i landet. Jag var på en av dem och fick uppleva en fotbollsmatch likt en jag aldrig upplevt förut.
Svensk fotboll hade fått mörka rubriker. Folk utanför fotbollen fick sina fördomar besannade. Fördomen om en hatisk folkrörelse vars anhängare jämställs med neandertalare. Neandertalare som driver runt i städer runt om i Sverige och vandaliserar gator och torg. Samma neandertalare som enligt fördomarna skriker ut sitt hat med smaklösa ramsor riktade mot neandertalare som följer ett annat lag. Dessa neandertalare hade skrämt en tränare från sin post efter uteblivna resultat. Om inte allmänhetens fördömande viftande finger var tillräckligt fick vi även utstå den hemska händelsen som inträffade den andra maj. En allsvensk målvakt lämnade världen med en familj bakom sig. En fru, två döttrar och en tredje familjemedlem på väg fick uppleva det otänkbara. Ivan Turina blev 32 år gammal.
”Det här var inte bara en vanlig fotbollsmatch.”
Sedan kom matchen mot AIK på Friends arena. Allmänheten hade förmodligen förväntat sig ett korståg av neandertalare. Hatramsor skulle varvas med personangrepp och hån. Uteserveringar skulle förstöras, busskurer skulle ligga i ruiner och polisen skulle behöva ta fram batongerna. Det var en högriskmatch som skulle avklaras. Jag som blåvittsupporter förväntades vara fullpumpad av adrenalin och låta hatramsor fara igenom strupen. Vi neandertalare levde inte upp till dessa förväntningar, tvärtom. Vi visade att vi är människor, vi visade empati för varandra. Inga hatramsor hördes. En tyst minut hölls innan avspark. När jag försöker beskriva stämningen under den tysta minuten med endast skriftliga ord som verktyg är det svårt att hitta ett adjektiv. Det bästa adjektivet som möjligen skulle kunna passa in är andäktigt. När jag hör min egen röst läsa upp föregående mening i mitt huvud hör jag hur pretentiöst det låter. Snudd på fånigt. Men det var så jag upplevde den tysta minuten. Framför mig stod en pappa med sin dotter. En bild på Ivan Turina bärandes på sina två döttrar uppenbarade sig på storbildsskärmen, i just den stunden la han sina händer på sin dotters axlar. Det var då jag på allvar förstod att just den här matchen redan var färdigspelad. Oavsett resultat hade vi neandertalare visat allmänheten att vi är människor precis som resten av Sveriges befolkning. Det här var inte bara en vanlig fotbollsmatch.
AIK började matchen med att missa två straffar, IFK tog sedan ledningen på straff. Jag har aldrig tidigare bevittnat en liknande matchöppning. Men det märkligaste var inte hur matchen hade börjat. Det märkligaste var när jag såg att Philip Haglund satte straffen i nätet upplevde jag inte den där totala euforin som i vanliga fall skulle ha infunnit sig i min kropp. Jag blev bara glad. Jag log bara för mig själv. AIK vände sedan matchen och vann välförtjänt. Egentligen borde jag ha varit förkrossad. Det har aldrig hänt förut att jag åkt hem och inte varit helt förkrossad efter en förlust mot AIK. Men idag förlorade inte IFK Göteborg, AIK vann inte heller. Vi neandertalare som vanligtvis agerar som samhällets spottkopp fick gå med huvudet högt. Idag vann alla Sveriges fotbollssupportrar.
Det är självklart att jag inte ställer mig bakom fysiska angrepp eller hot. Men i allmänhetens ögon är jag ändå en neandertalare. Vi supportrar ses av många som neandertalare, men vi är en enda stor fotbollsfamilj.
Nästa match kommer förmodligen vara som vanligt. Klackarna kommer håna varandra, supportrar kommer skrika könsord mot domare och motspelare. Men vi har visat vilka vi egentligen är. Vi är vanliga människor med en enorm passion för ett fotbollslag. Vare sig du som läser det här har sympatier hos AIK, Malmö eller Gais vill jag tacka dig. Tack för att du hånar och hatar mig verbalt. Tack för att du sätter färg på sporten. Tack för att du låter mig vara medlem i samma familj som du!
/ Albin Hagman – En stolt neandertalare.