Gästkrönika: Dödar passiva medlemmar 51-procentsregeln?
Adam Carléns smekande vrist mot Varberg blev för många av oss stunden där ångesten försvann över 2023 års totala bottennapp. Det ögonblicket kommer att stanna kvar i mitt minne för alltid. Resten av säsongen vill man bara begrava och helst glömma. Men är det så smart att göra det? Är det verkligen så en medlem i IFK Göteborg ska agera?
Inför 2024 så vill jag givetvis vara en, möjligen osund, optimist även om den blåvita historien på ett plågsamt sätt dragit ner oss i en mer realistisk vardag där vi inte längre är en storklubb och där avståndet till toppen snarare ökar år efter år. Känslan är att avståndet till bottenträskets gråa konkurrenter är mindre än någonsin. Inför medlemsmöten så tänker nog många av oss, mig inkluderat, att ”NU kommer det att bli såväl en transparent utvärdering av föreningens insatser och därefter en färgstark men sansad diskussion om vilka kursändringar som vi behöver göra”.
Min bild är att ovan utvärdering i princip aldrig sker, och därav ingen påföljande dialog om hur vi skall korrigera föreningens kurs. I stället blir medlemsmöten en småputtrig men ”färdiglagad anrättning” där styrelse och sportslig ledning presenterar sin bild av läget, och vi medlemmar ställer väldigt få frågor. Ingen, eller i bästa fall knapphändig, diskussion förs om vårt utfall i relation till övriga allsvenska klubbar och bilden man får sig matad är att ”det går rätt bra – förutom på fotbollsplanen”. Utfallet av detsamma blir, lite tillspetsat, att inget nytt händer och att vi ”tuffar på” i samma riktning som tidigare år.
Kontinuitet, skriker vi alla! Det är viktigt men knappast kontinuitet i att fortsätta på en inslagen väg som misslyckats grovt under så lång tid. Eller vad är det jag/vi missar?
(Här är det avgörande viktigt att säga att styrelse/ledning gör ett engagerat, svårt och många gånger otacksamt arbete för föreningens bästa. De förtjänar alla en genuin respekt och ett stort tack från oss medlemmar – även om vi som förening går uruselt.)
Mot bakgrund av ovan resonemang var det en frisk fläkt att läsa medlem Johan Nermans
sammanställning/rapport ”Allt går bra utom sporten – en sammanställning av IFK Göteborgs utveckling mellan 2017 och 2023”. Nerman visar, på ett utomordentligt enkelt sätt, hur vårt älskade Blåvitt utvecklats under dessa år i jämförelse mot AIK, Djurgården, Elfsborg, Hammarby, Häcken,Malmö och Norrköping. De parametrar han jämför är tabellplacering, omsättning, transfers, publik, sponsring samt varumärke. Nerman konstaterar att vi som förening inte har stärkt vår position i någon av de områden han jämför. Tvärtom har gapet ökat rejält. Vi har under lång tid misslyckats både på och utanför planen – särskilt i relation till våra konkurrenter. Det är ett obestridligt faktum om än jävligt ledsamt att konstatera.
Vad gör man som medlem då? Min tro är att vi måste börja kräva en annan typ av transparens från styrelse och sportslig ledning. Rimligen måste vi medlemmar utvärdera styrelse/ledning i ljuset av hur vi som förening presterar i jämförelse med konkurrenterna, inte bara i relation till oss själva. I”näringslivet” är det exakt vad alla friska bolag gör. Man utvärderar sitt arbete, sina nyckeltal, sitt resultat i relation till de företag man konkurrerar med. Det som funkar bra eller har potential satsar man vidare på, och man förändrar där man underpresterar. Det är enda vägen att ta marknadsandelar (företagsvärlden) eller tabellplaceringar (vår fotbollsvärld). Eller såklart att lita på ren och skär tur, vilket sällan är en bra strategi. Allt detta vet såklart vår styrelse/ledning, men ändå så står vi där vi står.
Medlemsmötena är mossiga, och vi medlemmar (inklusive undertecknad) är i sanningens namn lite för trötta som inte begär mer än bara fagra ord. Om 51-procentsregeln och föreningsdemokratin skall ha ett verkligt värde så är det dags att vi medlemmar både kräver större insyn, men också samverkar med styrelse och sportslig ledning på den fakta som presenteras. Passivitet i medlemskåren är över tid ett stort hot mot såväl vår förening som hela 51-procentsmodellen. Om vi medlemmar inte använder vår föreningsdemokratiska kraft så ligger det nära till hands att vi tappar den. Då kanske det faktiskt är bättre med en rik ägare som både har stort kapital och kraften att genomföra nödvändiga förändringar. Det skulle i vart fall ge en plattform till sportsliga framgångar som vi inte ens kan se skymten av idag. Förvisso kanske till priset av vår identitet, vår själ.
Ovan är såklart inget önskescenario, men möjligen hellre det än att långsamt bevittna hur vår anrika förening blir allt sämre och vi medlemmar bara lydigt tittar på - år efter år. Vad vill jag själv skall hända då, som vän av nuvarande modell? En klädsam start vore att styrelse och sportslig ledning skriftligen svarar på Nermans rapport i god tid innan årsmötet, samt tar en ärlig och konstruktiv dialog kring det hela på exempelvis ett kommande medlemsmöte. Att tycka olika är ett sundhetstecken, och dialog är alltid bättre än monolog.
Nästa steg är rimligen att vi skiftar ut delar av den styrelse som styrt skutan de senaste åren. De poster som är uppe för omval bör givetvis snarast mötas av andra kandidater än dagens. Det finns såklart inga garantier för att det gör saken bättre, men sannolikheten är definitivt större än om vi passivt väljer att traska vidare på samma stig som trampats snett på under många år. Hur mörkt det än känts de senaste åren så tror jag i djupet av mitt hjärta att IFK Göteborg har en passion, en förankring och framförallt en helt unik kraft i sin medlems- och supporterskara. Både i och utanför Göteborg. Det kan inga konkurrenter matcha! Används den kraften rätt så behöver det inte ta oceaner av tid innan vi ser allas vårt älskade lag fightas i toppen igen.
Ord är ord och handling är handling. Nu krävs färre fina ord, och mer handfast handling. Årsmötet är ett bra tillfälle att göra sin röst hörd, om vi medlemmar nu verkligen vill påverka riktningen i allmänhet och stärka föreningsdemokratin i synnerhet. Ett bättre IFK Göteborg finns i potten.
