Gästkrönika: En persons syn på publikskandalen på Tele 2
Efter derbyvinsten inkom en krönika från en av våra läsare.
Jag, en precis nyskild kille på 31 år skulle gå och kolla på ett derby för att få tankarna på annat. Ett derby som gav en ganska bra känslor på förhand. Jag och ett par vänner pratade inför matchen över en öl hur våldet och det tråkiga med fotbollen var påväg bort. Att folk börjat tröttna på allt det dåliga som hänt dom senaste åren. Men detta derby borde ha i efterhand gett mig mer glädje. Men den glädjen tonades ner p.ga att vissa personer valde att förnedra och med dubbelmoral skrika en ramsa åt en person vars liv stod i fara.
Låt mig börja från början…..
Matchen skulle precis börja och jag stod och hoppades från start att både matchen och stämningen skulle hålla en god ton. Inga bengalkastningar eller något tumult i slagsmål. Ja helt enkelt inge våld utanför planens linjer. Det blev den klassiska starten med bengaler från båda sidorna och en förväntad paus. Men när röken hade lättat så var det dags!
Matchen pågick och det kändes som att vi (Hammarby) inte blev utspelade på något sätt. Känslan var god. Ramsorna mot varandra ekade som sig bör och duellerna var i derbyklass. Som vanligt i svensk ligafotboll kommer situationer upp som diskuteras i efterhand, precis så typiskt som allsvenskan är. Första halvlek hade gått och det stod 0-0. Jag kände att blir det lika så är jag faktiskt nöjd. Men under andra halvlek med en man mer manade vi på, publik som spelare! Just en spelare manade på bättre än dom andra. Orädd i 87 minuten springer han in orädd som alltid, mot en boll som slutar i ett mål och som ger publiken den eufori man drömt om. Precis innan full tid exploderar Nya Söderstadion. Men på någon få sekund dör den känslan. Så fort en spelare gör mål brukar glädjen ta över och målgöraren brukar springa emot klacken för att tillsammans fira. Så var det inte i detta fall. Erik Israelsson låg kvar medvetslös inne vid målet. Precis sådär stilla som man aldrig vill se en spelare göra. Inte i något lag eller i några färger. Vi får se att spelarna tillkallar läkare inom bara några sekunder. Alla inser att detta är väldigt allvarligt. Spelarna samlas runt Erik och man ser på allas kroppsspråk att något har gått väldigt fel. Han rörde inte på sig, han låg helt helt stilla till en början. I detta skede var Erik Israelsson medvetslös och inte kontaktbar. Inom loppet av några sekunder (minns ej hur många) började han få ett epileptiskt anfall och började skaka i hela kroppen. Den känslan jag hade i kroppen då var inget jag vill uppleva igen. Mina tankar var varken på målet eller matchen utan på derbyhjälten. Men i detta fall tänkte jag inte ens på honom som en derbyhjälte utan som en människa. Just nu rann färgerna av mig för att vid en sådan här situation handlar det om individen / människan. När Erik låg där på planen så var hans bror som bor i Melbourne vaken för att se matchen. Att se sin bror falla ihop helt stilla, okontaktbar är något jag aldrig skulle vilja uppelva inom någon i min familj. Så långt ifrån och med sina känslor till sin bror var han snabb på att tweeta ut om händelsen.
Eriks bror skrev. ”Erik min älskade bror, Snälla hjälp honom!”.
Nu var det tyst på läktaren, alla förstod att detta var riktigt allvarligt. Flera vårdare stod runt honom och försökte fixera nacken. Folk kollade oroligt på planen och på varandra. Fler och fler sjukvårdare kom in. AIKs vårdare kom på plats. Erik fick ligga kvar vad som är för mig personligen var den längsta skadeavbrottet jag upplevt.
Efter ett tag började hammarbypubliken tillsammans sjunga ”Vi älskar Erik” och sedan blev det tyst igen.
Det vi sedan fick uppleva kan vara det mest provocerande mest vedervärdiga och mest ohumana jag fått höra/se.
Det som nu händer är att AIKs kortsida med hjälp av sina 4 PA system skanderar ut ”LÅT HAN DÖ LÅT HAN DÖ LÅT HAN DÖ”
Detta är alltså människor, människor som borde inse att efter tystnaden samt massor av sjukvårdare på plats att det är något väldigt allvarligt. Men dom väljer att skrika denna ramsa. Men inte bara en gång. Utan denna ramsa sjungs och tystas sedan ner. Sedan kommer tillbaka med
”UT MED PACKET UT MED PACKET”
För att sedan återgå till tystnad och sedan göra en repris på båda två ramsorna igen. Det många inte tänkte på just då var att dessa så kallade människor, dessa så kallade AIK supportrar som nu hördes från AIKs klack står bakom en stor banderoll av deras döda målvakt Ivan Turina. Han hyllades av hela sveriges fotbollssupportrar. Det hemskaste var att när Erik kom tillbaka vid medvetandet så fick han tyvärr själv höra dessa ramsor. Jag försökte själv föreställa mig vad som försiggick i dessa huvuden. Om dom själva velat få samma motreaktion av hammarbysupportrarna? Jag tror inte dessa personer inser vikten av ord. En del säger att våld alltid är värre än ord. Ord är bara ord och inget mer. Men ord är så mycket mer och kan skada mer än våld. Tänk bara på mobbning eller vad man kan trycka ner en person rent psykiskt. Vad skulle du välja mellan ett slag i ansiktet eller bli mobbad?
Nu är detta fotboll och dessa ord och ramsor är något som tillhör sporten. Den så kallade ”Låt han dö ramsan” brukar uppkomma när en spelare blivit skadad eller filmar. Alltså vid situationer där publiken kan läsa av att detta var ingen fara. Men just i denna situation så får denna ramsas vikt en helt annan betydelse. När en spelare ligger medvetslös så handlar det inte längre om sport eller fotbollsramsor. Det handlar om en människas liv. Det gäller kunna separera på fotboll och människan. Något som AIKs fans inte klarade av. Allt handlar även om närhet. När en person som står dig nära är med om något så känner du såklart starkare än det som står längre ifrån dig. Erik Israelsson är en hammarbyspelare, en väldigt orädd sådan. Han spelar inte i AIK och dess supportrar bryr sig inte om vad som händer motståndarlagets spelare, tydligen inte ens när personen kunde ha varit död.
Jag undrar hur dessa personer skulle känna efter matchen och konsekvenserna hade varit annorlunda? Hade dom känt sig som bra människor? Men som turligt nog var konsekvenserna lindriga i detta fall. Jag tycker synd om dom supportrarna som är humana fans och inte var med och skrek. Man har hört och läst av humana AIK supportrar hur dom skäms och att det inte var okej. Jag tycker synd om dom som får ta smällen av att en kortsida ville ta livet av en spelare. Men deras frustration grundas till del av att vi förstörde guldchansen samt ett rött kort. Detta blev att det tydligen rann över bägaren för många. Men det ska i detta fall inte spela någon roll. Själv har jag svårt att skaka av mig denna händelse.
Jag hade hoppats att Ivan Turbans död samt Helsingborgsincidenten skulle visa respekt vid allvarliga incidenter, men tydligen inte. Minns #deträckernu att folk hade tröttnat på skiten kring fotboll.
Här i Sverige är vi emot apljud och andra rasistiska ramsor i sammanband med fotbollen. Men dessa hånljud är tydligen helt okej när en människas liv står på spel……..
Att AIK gick ut och bad om ursäkt var en självklarhet, allt annat vore fel. Men dom kan dessvärre inte ändra på att kortsidan ville något annan än klubben.
AIKs historia 2015 skrivs inte om ett SM-Guld utan om en skandal, ett fotbollsmord i mina ögon.
Jag är en person som gillar att gnabbas med sina derbyvänner, men skulle aldrig vilja att det hände dom något mer. Det räcker med en förlust eller något annat som går till hammarbys fördel som ger en tillåtelse att få överhanden. Men detta skulle jag aldrig önska något lag eller för den delen någon familj/syskon/sambo samt människa att få uppleva.
Jaget (människan) får aldrig bli viktigare än laget!