Gästkrönika: Förväntningar som slår in mer än önskat
Gästskribenten Stefan Sjöström har funderat och analyserat vårsäsongen.
Den korta vårsäsongen är redan över – och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det gått bra eller dåligt. Det är det svårt att klaga på poängsnittet 2,22 (det trendar mot 67 poäng över hela säsongen). Men det är också svårt att jubla över kolumnen för insläppta mål, där vi skulle landa på 43 mål i december om allt fortsätter som hittills.
Det blir litet för enögt att enbart titta på resultat över nio matcher, vi behöver titta på hur det sett ut på planen också. Själv är jag inte helt begeistrad över spelet, men det kanske bara beror på att mina sympatier och förhoppningar gör att jag har svårt att vara en nykter betraktare? Huvudintrycket från mer oberoende journalister och experter i medier är att Malmös spel inte riktigt klickat.
Den goda målskörden har kommit trots ett ganska primitivt spel, och mest för att spelarna håller en så hög nivå med allsvenska mått mätt. Typ som med Rieks 3-1 mot Varberg: vinner bollen med en glidtackling och i samma moment som han kommer på fötter smeks bollen in i bortre krysset. Finns liksom inte så många i Mjällby som gör om den manövern.
En annan snackis är bristerna i försvarsspelet. Här har många sett ett trendbrott från och med bortamötet mot AIK. Där började vi se ett mer defensivt balanserat lag. I den vevan gjorde unge Pavle Vagic sin första start som defensiv mittfältare, och har sedan dess blivit kvar i den rollen. Ombalanseringen tycks också haft en resultatmässig effekt: De fyra sista matcherna, som inleddes i Solna, har laget bara släppt in 1 mål per match, att jämföra med hela 1,8 de fem första matcherna.
Då har alltså Jon löst problemet och vi kan vara litet mindre nojiga över insläppta mål när EM är över? Vet inte om det är så enkelt. Som medicin mot allsvensk abstinens har jag ägnat mig åt att knappa ner xG-siffror i ett Excelblad. Expected goals (xG) mäter hur många mål ett lag "borde" ha gjort baserat på en rad faktorer för varje avslut, till exempel avstånd till mål, vinkel och vilken typ av avslut det är. Omvänt anger xAG hur många xG motståndarna skapat mot det egna laget. xG är alltså ett riktigt hyfsat mått på hur bra anfallsspelet är, medan xAG säger något motsvarande om styrkan i defensiven.
Totalt sett över de första nio matcherna har Malmö i princip gjort så många mål man förtjänat: 18 bokförda mot 17,21 enligt xG. Däremot har man släppt in 39 % fler mål än var man "borde": 13 gånger har det rasslat mot statistiskt förväntade 9,33 mål. Det verkar alltså som att vi haft oturen att våra motståndare varit extra träffsäkra när de fått chansen, möjligen i kombination med att vår egen målvakt normalt sett borde ha förhindrat ett mål eller två. För övrigt är snittet för förväntat insläppta per match 1,04. Det kan jämföras med de 0,88 per match som MFF släppt in 2010-20. Defensiven ser alltså litet sämre ut, men ändå inte på ett uppseendeväckande sätt.
Roade mig också med att jämföra de första fem matcherna i årets Allsvenska med de sista fyra, alltså från och med förändringen mot en tydligare defensiv balans. Offensivt har vi blivit litet bättre de sista fyra med xG 2,06 mot 1,79. Samtidigt har effektiviteten gått ner litet så att målsnittet blir detsamma, jämna 2,0 per match.
Men det var ju framför allt förändringen i defensiven som det pratats om: Vad har hänt där? Inte så mycket, visar det sig. Siffran för förväntat insläppta för de sista fyra matcherna har minskat från 1,11 till 0,95. En ganska blygsam förbättring. Den riktigt slående skillnaden ligger i hur hårt vi straffats för de chanser vi släppt till. Motståndarna gjorde nämligen hela 62 % fler mål än de ’borde’ de första fem matcherna, jämfört med 6 % ’för många’ de sista fyra. Om vi tror på statistiken stämmer alltså inte bilden av att det skett en radikal förändring i Malmös defensiv mellan Varberg och AIK.
*uppgifterna om expected goals är hämtade från fotmob.com
