Gästkrönika: Hur bra är egentligen Rantie?
Det är alltid intressant att få en utomståendes syn på det egna laget. Det kom en text från en Halmia-supporter, tillika skribent på lagets SvenskaFans-sida, om Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson men framför allt Tokelo Rantie.
Kan redan inledningsvis börja med att svära lite lätt i den himmelsblå kyrkan genom att konstatera att jag inte är MFFare på riktigt. Samtidigt har jag besökt uppskattningsvis ett 50-tal matcher sedan jag flyttade till Malmö vid millennieskiftet så i någon grad har jag nog ändå utvecklats till MFFare trots allt, även om mina sympatier i första hand ligger hos IS Halmia från hemstaden Halmstad.
Anledningen till att jag började gå på Stadion handlade främst om ett genuint fotbollsintresse. Hade jag flyttat till Stockholm är jag övertygad om att jag hade sprungit på både AIK, Djurgården och Hammarby utan någon vidare urskiljning men i Malmö finns det visst blott ett lag har jag hört sägas (eller är det rent utav i hela Skåne?).
För cirka tio år sedan var jag millimeter ifrån att gå på en match med IFK Malmö, då i övre skiktet av Superettan, men vände vid grinden när det framkom att inträdet var 100 kronor vilket var detsamma som ståplats på MFF vid tidpunkten, och alldeles för mycket i jämförelse, särskilt med tanke på min studentekonomi vid tidpunkten.
Oavsett vilket, att gå på Stadion har alltid varit förknippat med stort nöje som sedan sommaruppehållet förra året fått en extra dimension i Tokelo Rantie. Nu till min förvisso väldigt hypotetiska frågeställning; hur tror ni att Rantie kommer att diskuteras om uppskattningsvis tio år?
Säkert är att han är den första sedan Zlatan som gör att jag går på matcher lika mycket för att se en enskild spelare som laget i övrigt. Det behöver inte nödvändigtvis hänga samman med klass i första hand som gör en spelare sevärd i min värld. Zlatan är otvivelaktligen en otroligt mycket bättre spelare idag än när han var runt 20, men min bestämda uppfattning är att han aldrig har varit så sevärd som under säsongen i Superettan och inledningen av Allsvenskan året efter.
Allt var säkerligen inte särskilt effektivt när han stod och kroppsfintade fem gånger fram och tillbaka eller när han gjorde pekfinten, men som han blixtrade till emellanåt med spel på ett tillslag som jag aldrig skådat förr, åtminstone inte live.
Och jag kommer aldrig att förlåta Michael Andersson för att han bänkade Zlatan i vad jag trodde skulle bli avskedsmatchen i Halmstad 2001. Detta hade förmodligen riktiga MFFare koll på, men jag höll på att falla död till marken när jag insåg hur det förhöll sig. Såhär i efterhand påminner hela upplägget om en dålig komedi. Jag var sen till matchen och hör det karaktäristiska MFF-vrålet som uppstår när Di blåe gör mål, samtidigt som jag springer i riktning mot planen. I centrum för hyllningarna urskiljer jag en lång spelare, men det var tydligen inte Zlatan utan Majstorovic som nickat in ledningsmålet redan i andra minuten.
Sedan dröjer det ett ytterligare ett par minuter innan det otroliga förkunnas; Zlatan är inte på plan, han är inte ens på bänken. Han är i Malmö och det är ditåt jag vänder igen efter knappa tio spelade minuter, besvikelsen blev för stor.
Som konstaterat, Zlatan men även Rantie är unika i sin briljans emellanåt och såhär i efterhand har man glömt att den förstnämnda under säsongen 2000 försvann i vissa matcher och stundom även hade ett väldigt dåligt humör som nog kunde gå ut över laget när det var som sämst. Rantie har ingenting av det sistnämnda, men nog kan även han försvinna periodvis.
Om man talar ren klass, hur står han sig gentemot en spelare som Afonso Alves? En annan som inte visade särskilt mycket klass i MFF är annars Igor Sypniewski, men han var rent fruktansvärt bra under inledningen i HBK vilket gissningsvis är anledningen till att han sedermera hamnade i MFF. Vore det inte för hans problem på andra plan kan man glömma att Igor ens hade sneglat mot en serie som Allsvenskan.
I mer modern tid, vilket i min begreppsvärld omfattar den senaste femtonårsperioden, rankar jag Afonso tillsammans med Ljungberg som de främsta, tillsammans med Zlatan. Sistnämnda gjorde förvisso inte särskilt många matcher i Allsvenskan, men de han gjorde var inget annat än ren och skär klass. Många minns kanske främst AIK i premiären 2001, men Zlatan var bättre som jag minns det mot exempelvis Elfsborg borta som slutade 0-0. Det samma kan sägas om Trelleborg (4-0 borta), där han förvisso inte gjorde något mål, men han sprang in och ut precis som han ville i försvaret.
För att inte tala om Djurgården borta, kommentar överflödig.
Henrik Larsson bör också nämnas känner jag, gör man proffsspelare av Luton Shelton och Razak Omotoyossi bör man besitta någon form av kompetens, liksom om man blir utlånad till Manchester United. Att Larsson var en duktig fotbollsspelare var å andra sidan ingen nyhet för någon. Emellertid var han på väg utför när han återvände till Allsvenskan vilket medför att han inte riktigt platsar i detta sammanhang, som för övrigt alltmer tappar MFF-fokus. Så till saken, jag funderar på om Rantie rent utav kan nämnas bland de riktigt stora namnen oavsett klubbtillhörighet under de senaste femton åren?
Det är måhända väldigt förhastade slutsatser jag drar då killen inte spelat en hel säsong i klubben och mot bakgrund av att lägstanivån är lite för låg för att man ska vara helt nöjd, så kanske jag är helt fel ute i mina resonemang.
Samtidigt finns där bevisligen en högstanivå som är skrattretande hög och som man inte sett många matcha i Allsvenskan på väldigt länge. Är jag rent förblindad av magin mot bland annat Elfsborg häromveckan, eller hur bra är egentligen Rantie?
