Gästkrönika: IFK Norrköping det första och det sista jag tänker på
Vi på redaktionen har fått in en gästkrönika som beskriver hur ett hjärta kan bli Vitt och Blått. Eftersom den här krönikan dels är välskriven och dels ger en bra beskrivning på vem författaren är, så har vi på redaktionen fattat ett beslut. Mathias har blivit inbjuden att ingå i redaktionen och tackat ja till det. Välkommen vi ser fram mot att läsa mer från dig!
Thåström har sitt Skebokvarnsvägen 209, jag måste förlåta honom hans djurgårds-hjärta, jag har mitt Bergsslagsgatan 65 i Norrköping. Där bodde jag i slutet av 80- talet hos min mormor och lånade hennes cykel, cyklade förbi fängelset över strömmen och upp till Parken. Jag satt, eller stod upp? Mitt minne sviker mig, längst upp på Berget. En del sniffare fanns kvar, som en rest från 70-talet, där längst upp på Berget. Slutet av av 80-talet och början på 90-talet var Peking riktigt bra, framförallt på hemmaplan. Peter Lönns enorma röst-resurser hördes över hela Parken och säkert utanför också. Glädjen vid mål var stor redan då och besvikelsen över förluster likaså men jag minns dom inte lika intensiva då som nu. Inte att de påverkade min vardag lika mycket.
Europamatcher och SM Guld
Europa-matcherna mot Southampton och Roma hösten - 82, fantastiska minnen men utslagningen av engelsmännen solkades ner av att en tjej i Norrköping blev våldtagen av en Southampton-supporter. Minns att jag led med henne och kände förnedringen och ilskan. Att de var så fel, man fick inte göra så. Även en 12-åring kan känna och känna rätt. Kompisen och jag hade gjort flaggor och gick ute i regnet kvällen innan matchen mot Roma och sjöng IFK-ramsor. Vi vann men torska sen på straffar men jag minns berusningen av att stå i en klack och den har jag fortfarande med mig. Nervositeten under matcherna och glädjechocken när Peking gör mål har aldrig varit större än den är nu och varit sen Guldåret 2015. Funderar på att min första tatuering ska bli 151031. En av mina absolut lyckligaste dagar i livet. Jag har varit sporttokig sen 5 års ålder men inget svenskt VM-guld eller OS-GULD slår Guldet 2015!
Stanna bussen det är straffläggning
En höstdag 1989 fick jag Östgötatrafiken att stanna minibussen i 5-10 minuter, täckningen var usel, så att jag kunde höra den avgörande straff-läggningen mot MFF på sportradion. Jag skrek av glädje och den snälla buss-chaffisen skratta, IFK hade tagit SM-Guld. Jag vet att mitt Peking-supporterskap inte är sunt. Det är bokstavligen så att det sista jag tänker på innan jag somnar är Peking-relaterat och de första jag tänker på när jag vaknar är nästa match startelva. Segrarna får mig att må bra till nästa match och förlusterna tar jag sjukligt hårt. Detta trots att jag i övrigt har ett jättebra liv. Märkligt. Eller?
