Gästkrönika: Inför årsmötet: kontinuitet eller förändring?
Efter en hemsk fjolårssäsong och flera år av underprestation, närmar sig Kamraternas årsmöte 2024. Inom kort redovisar valberedningen sina nomineringar, i mars gör medlemmarna sina val. Med detta signalerar vi hur föreningens medlemmar ser på nuläge och framtid. Frågan är: tror vi på det här, eller behövs en förändring i styrelsen?
I början på december gjorde undertecknad en intervju om orsaken till att jag avböjde omval till IFK Göteborgs styrelse inför 2023. Under januari bad AB-redaktionen mig att utveckla min hållning. Samtalet utmynnade i den här texten, som indirekt berör intervjun, men har fokus på föreningens nuläge, styrelseansvaret samt vägen framåt.
Jag vill betona att jag, som styrelseledamot 2021-2022, har ett delansvar för utvecklingen under nämnda år.
När Ola Larsson tillträdde som teknisk direktör i somras, så noterade han tystnadskulturen i IFK Göteborg. Alla såg att något inte stod rätt till, men det talades inte om det. Han efterlyste en öppen och rak dialog, med avsikt att hitta vägar till förbättring.
Jag håller med Ola i det här. Efter ett miserabelt 2023 och en flerårig tillvaro i Allsvenskans nedre regioner, måste vi våga tala om läget på ett ärligt och sakligt sätt. Det är okej att inte vara överens, så länge synpunkter framförs med IFK Göteborgs bästa för ögonen och med största möjliga hänsyn mot inblandade individer. I annat fall kommer vi aldrig få Kamraterna att resa sig igen.
Så – hur mår IFK Göteborg egentligen? Vilket ansvar har styrelsen? Tror vi på dess förmåga att vända utvecklingen? Det är medlemmarnas ansvar att besvara de frågorna inför kommande årsmöte.
Hur mår IFK Göteborg?
När det gäller föreningens tillstånd, så ska man minnas att det finns många bra delar i vår verksamhet. De flesta, inklusive jag själv, verkar vara positiva till de sportsliga förändringar som gjordes i somras. I branschen talas det om att vi är bra på att göra vinst på sålda biljetter, vi har utvecklat lönsamheten i Blåvittshopen och så vidare.
Men trots det ser jag läget i IFK Göteborg som akut. Allsvenskan skiktas allt mer. Vi konsolideras allt hårdare som ett lag för nedre halvan. Tecknen är brutala:
De senaste sju åren har vi slutat på 10:e plats i snitt – sannolikt den sämsta sjuårsperioden i vår allsvenska historia. Under samma period har vi varit nära att åka ur tre gånger (2018, 2020, 2023). Ifjol var vi fyra minuter från kval och slutade på trettonde plats. Det är vår sämsta allsvenska placering någonsin.
Vi måste ta det på allvar. Det är så det ser ut innan storklubbar åker ur.
Sporten är dock inte det enda som oroar. Alla vet att det finns en stark korrelation mellan en klubbs ekonomiska och organisatoriska styrka och dess sportsliga resultat. Så – hur ser det ut för oss där?
Tyvärr inte bättre. Bakgrunden känner vi alla till: 2019 höll vi av allt att döma på att gå i konkurs. Styrelsens kassör lämnade mitt under sin mandatperiod. Ekonomichefen sa upp sig. Revisorerna sköt varningsskott i revisorsberättelsen.
Men det slutar inte med det. Nyligen presenterade en medlem, Johan Nerman, siffror som belyser IFK Göteborgs utveckling under perioden 2017-2023. Han gör det genom att jämföra sex av IFK:s centrala KPI:er, med motsvarande hos de sju största allsvenska konkurrenterna. Det intressanta med materialet är att det illustrerar vår relativa utveckling. Om vi förbättrar delar av vår verksamhet, men konkurrenternas utveckling på samma områden är ännu bättre, så innebär det i praktiken en försvagad position för IFK Göteborg. Bilden som målas upp är skräckinjagande.
På område efter område ökar avståndet till toppen. Av sex jämförda KPI:er, har vi under perioden tappat placeringar på tre och legat still på tre. Detta i en jämförelse över sju år, som inkluderar halva Allsvenskan.
”Är läget verkligen så allvarligt?”
Kring varje enskild KPI i Nermans dokument har en rad ”om” och ”men” lyfts i debatten, som mildrat intrycket. Bland annat har Gamla Ullevis standard nämnts, som kan anses dra ner flera KPI:er. Jag håller med, det finns rimliga synpunkter att lyfta. Men med det kommer även ansvaret att göra något åt dem. Är arenan för dålig? Fine, vad har gjorts för att lösa det?
Även formatet i jämförelsen har diskuterats. Kunde man ha valt andra KPI:er? Kunde en annan jämförelseperiod ha valts? Kanske det. Men det är inte Johan Nerman som är förtroendevald. Han har bemött narrativet om att ”allt är bra utom sporten” – och visat varför han inte håller med. Han uppmanar alla att komplettera materialet. Om något ska kritiseras här, så är det att inte styrelsen själva presenterat ett jämförande material.
Viktigast är dock att invändningarna inte målar om den större bilden. Det är inte enskilda KPI:er eller enbart en sportslig strategi som lyfter en förening. Framgång över tid byggs genom ett systematiskt arbete i hela organisationen. Och vi tar inte placeringar gentemot konkurrenterna på ett enda jämfört område.
I slutändan kvarstår följande: vi kan absolut relativisera läget. Men vi vet allihop var IFK Göteborg befunnit sig de senaste åren. Att tala runt det kommer inte förändra något till det bättre. Vi behöver snarare våga konfrontera en rad obehagliga sanningar och ställa frågor om föreningens långsiktiga utveckling.
Vi behöver dessutom fundera över våra ambitioner. Tänk på det: 2012 hade vi krismöte på Folkets Hus efter en sjundeplacering. Nu normaliseras det mediokra. Det kan inte vara så ”vi ska bli vad vi har varit”?
Är detta styrelsens ansvar?
Att döma av historik och tillgängligt underlag är det svårt att vara något annat än djupt oroad över utvecklingen i IFK Göteborg. Men … är läget verkligen styrelsens ansvar?
Utgångspunkten för ansvarsbedömningen är att känna till styrelsens uppdrag. Det finns formulerat i IFK:s stadgar, punkt 6.2, samt kan tolkas utifrån föreningspraxis.
Ett av styrelsens viktigaste uppdrag är just det långsiktiga ansvaret: att planera, leda och utvärdera verksamheten på strategisk, men inte operativ, nivå. Det innebär bland annat ett ansvar för målformulering och långsiktig måluppfyllnad. Den delen är inte svår att avgöra.
Men hur ska vi veta vilka perioder vi bör bedöma, när vi tittar på vår styrelses insats?
Verksamhetsplanen 2019-2023
Nermans val av period var knappast en slump. Det verktyg som styrelsen använder för strategisk ledning, är nämligen verksamhetsplanen. Här anges prioriterade arbetsområden och långsiktiga mål. Styrelsen fattar beslut och ansvarar för att följa upp dess realisering.
Den senaste verksamhetsplanen arbetades fram 2018 och löpte 2019-2023. Bland målen fanns exempelvis att ”tävla om Europaplats” 2021-2023, ”stärka varumärket” samt ”klargöra förutsättningarna” för att ”äga eller förfoga över” arenan. Det finns förstås målformuleringar som uppnåtts bättre, framför allt beträffande ekonomisk stabilitet och kostnadskontroll (notera dock att resultatet för 2023 rimligen kommer att påverkas av att Transferintressenter tillfört kapital under året).
Verksamhetsplanen 2019-2023 fastslogs i alla händelser av styrelsen och var den strategiska femårsplan, som skulle ta oss ur misären 2017-2018 och tillbaka till toppen. Är det någon period som är rimlig att bedöma en styrelses insats på, så bör det vara löptiden för dess senaste strategiska plan.
En sista invändning i ansvarsfrågan: Styrelseledamöter byts ju successivt. Som exempel har ”ordföranden bara suttit sedan 2021”? Är det verkligen dagens ledamöter som ska bedömas?
Ja, åtminstone i de flesta fall. Av befintliga nio ledamöter, ingick fyra i styrelsen 2018, däribland de som innehar de tre tyngsta posterna idag (ordförande, vice ordförande och sekreterare). Dessa var alltså med och beslutade om verksamhetsplanen. Ytterligare två ledamöter valdes in senast våren 2020, vilket innebär att sex av nio ledamöter varit med fyra av de fem årens löptid. Ordföranden har haft klubban sedan 2021 och har alltså haft ett särskilt ansvar för att arbetsleda styrelsen under tre av de fem åren.
Ansvarsfrågan är därmed glasklar. Var och en kan bedöma utfallet. Jämför med målen i verksamhetsplanen, eller för den delen det allmänna läget 2023 med 2018.
Vad bör medlemmarna göra?
Vilka slutsatser bör då medlemmarna dra av allt det här? Bör förändringar göras vid årsmötet?
Jag tror alla är överens om vad vi inte behöver nu: att ”rensa hela styrelsen och börja om”. Men det är å andra sidan inte så medlemsdemokratin fungerar. Varje år är halva styrelsen uppe för omval; ledamöterna väljs på två år. Ordföranden väljs på ett år och är därmed uppe för omval årligen. Systemet är till för att garantera kontinuitet, även då förändringar görs.
Poängen är att det bara är de platser som är uppe för omval som kan påverkas. Så, vilka är det?
Inför 2024 står två av de tyngsta posterna på omval – ordföranden och sekreteraren, båda invalda i styrelsen 2018. Därtill ytterligare tre ledamöter, en av dem invald 2020 och två invalda 2022. Hur länge de suttit är relevant, mest för att en ledamot som suttit flera mandatperioder har ett större ansvar för utvecklingen än någon som bara suttit en.
Personligen anser jag att moderata förändringar behövs i styrelsen, framför allt kopplat till min tidigare kritik kring arbetsmetodiken. Mer konkret har jag svårt att vara innan jag sett valberedningens kommunikation. Förhoppningsvis presenterar de genomtänkta nomineringar, utifrån en tydlig analys av nuläge och behov i IFK Göteborg. Som läget är bör vi kunna förvänta oss en hög grad av både noggrannhet och transparens.
Framför allt hoppas jag dock på en medveten medlemsdiskussion om läget och nomineringarna. Låt mig därför avsluta med följande sammanfattning:
Oavsett hur vi resonerar, så är den gångna sjuårsperioden en av de svagaste i IFK Göteborgs historia. Vår senaste femårsplan, med ett uttalat mål att ta oss tillbaka till toppen, har inte lyft oss mellan 2018 och 2023. Det hela är ett styrelseansvar. Och i styrelsen har personerna på de ledande positionerna, varit ledamöter minst sedan 2018. Problemet i styrelsen är inte ”bristen på kontinuitet”.
Det är mot den fonden som valberedningen inom kort presenterar sina styrelsenomineringar för 2024. Vid årsmötet i mars gör medlemmarna sina val. Ett slentrianmässigt omval över hela linjen nu, signalerar att vi är nöjda med nuläge och tempo i vår långsiktiga utveckling. Är vi tveksamma, så har vi däremot ett antal frågor att besvara:
Tror vi på nuvarande sammansättning av styrelsen?
Har styrelsen visat att den har förmågan att ta oss ur nuvarande läge?
Vad har vi för alternativ?
Som Ola var inne på: vi måste våga tala om detta, även om det är obehagligt. Så, kamrater – ”kontinuitet”, eller någon form av förändring i styrelsen? Det är som sagt medlemmarnas ansvar att besvara den frågan i mars.
Anders Almgren
(Avslutande notering: Jag är medveten om att omnämnande av enskilda positioner i styrelsen, i praktiken pekar ut individer. Detta är oerhört känsligt och jag gör det med tveksamhet. Samtidigt: att utvärdera en styrelse om nio personer, utan att förr eller senare tvingas närma sig individer, är lika omöjligt som att utvärdera ett fotbollslag utan att nämna enskilda spelare. Det går inte, gruppen är för liten. Jag påminner dock om att det är alla medlemmars ansvar att hantera den här typen av diskussioner med största tänkbara hänsyn och att göra vad vi kan för att agera som Kamrater. Men vi behöver göra det utan att döda en konstruktiv diskussion.)
