Gästkrönika: Inför finalen!
Vi har fått ännu en fin gästkrönika från Albin Hagman! Vi på Alltid Blåvitt tar gärna emot gästkrönikor från våra läsare och vill ni skriva av er så får ni gärna mejla texten till; alltidblavitt@svenskafans.com!
Då var det dags, svenska cupen ska avgöras. På söndag klockan 17.00 på Nya Nationalarenan närmare bestämt. Skulle någon ha öppnat munnen och yttrat sig om svenska cupen för ett par år sedan skulle min starkaste reaktion ha varit en gäspning, möjligen en axelryckning. Men i år har cupen gjort mig spänd, ängslig, glad och nu har det gått så långt att jag känner nervositet. En känsla som cupen aldrig lyckats framkalla tidigare.
Jag har alltid refererat till cupen som ett störobjekt. Mina fördomar mot cupen var enorma. Jag var länge av tron att Blåvitt ställde ut sitt B-lag fram tills semifinalerna. Med andra ord hade jag inte en blekaste aning om hur saker och ting fungerade. Efter varje match tittade jag resultatet på text-tv, fem sekunder senare hade jag glömt bort motståndet. Men i år är det annorlunda. Cupen har lockat fram ett genuint intresse hos mig.
Det nya upplägget har givit ljud till hyllande toner från många håll och kanter. För att inte bli för långrandig uttrycker jag kvickt mitt instämmande.
IFK Göteborg har tagit sig hela vägen till finalen. För min egen del har de jobbigaste stunderna varit en timme av frustration i ett iskallt Nyköping samt 90 minuters nagelbitande i TV-soffan när Philip Haglund gjort ett tidigt mål nere i Skåne. Resten av resan har inte varit lugn, men inte heller omskakande. Djurgården å andra sidan, har haft en skakigare resa. Efter en stabil gruppseger väntade finalspelet. Efter 90 minuter av deprimerande spel vann DIF på straffar mot IFK Norrköping. I efterföljande match stod Örgryte för motståndet. Erton Fejzullahu missade en straff men DIF vann ändå matchen och var klara för final.
”Det är just därför jag går in i den här matchen med enorm ödmjukhet”.
I Allsvenskan då? IFK Göteborg låg länge på första plats, och Djurgården låg länge på jumboplatsen. Tabellpositionering för de båda lagen har ändrats en aning men i det stora hela ser den likadan ut. IFK Göteborg plockar fortfarande poäng. Jag skulle inte gå så långt att kalla Erton för en flopp, men i ärlighetens namn så är ett allsvenskt mål så här långt inte så imponerande. Däremot har Amadou Jawo större anledningar att skapa oro. I matchen mot AIK var Djurgårdens offensiv så uddlös att den blev obefintlig. Långbollar varvades med klumpiga bolltapp på offensiv planhalva. Dock var det just Amadou Jawo som sprang på varenda långboll, han jagade varje boll som blev illa omhändertagen av hans lagkamrater. Han kvitterade sedan matchen liggandes med en desperat spark som föste bollen över mållinjen. Det är just en sådan vilja att vinna som är viktig i finaler. Tänk hur mycket skillnad det gör om det ena laget är mer motiverat än det andra. IFK Göteborg är otvetydigt de stora favoriterna i den här matchen. Det är just därför jag går in i den här matchen med enorm ödmjukhet.
Det är trots allt bara en match som ska spelas, vinn eller försvinn.
Vad talar då för Djurgården? Egentligen ingenting.
Vad talar för Blåvitt? Egentligen allt.
Jag ser faktiskt ingenting som talar för att Blåvitt inte skulle vinna svenska cupen på söndag. Jämför man lagen position för position har IFK det starkare laget, Blåvitt har gått mycket bättre i serien och spelat bättre mot bättre motstånd i cupslutspelet. Egentligen borde jag vara säker på en vinst, men det är jag inte. Allt avgörs i en match, DIF har ingen anledning att känna sig pressade. Det var länge sedan jag var så ödmjuk inför en match som denna. En bra halvlek av Djurgården blandat med en dålig av Blåvitt kan avgöra matchen. Det sägs ofta att motivation slår klass. Om Djurgården går in med en krigarinställning är det ingen omöjlighet att de snor Blåvitts Europaplats. Det optimala vore om Blåvitt gick in i matchen fullt motiverade, motivation slår sällan motivation och klass.
Vi ses på kompisvallen!
