Gästkrönika: Ingen älskade bollen som Sam
Mattias Håman skickade in en mycket läsvärd krönika om Sam Larsson, en stor talang med ännu större beslutsamhet om att bli bäst. Är du också sugen på att skriva en gästkrönika? Mejla till alltidblavitt@svenskafans.com!
Den allsvenska premiären är avklarad. Den intensiva försäsongen över sedan en tid tillbaka. Träningsmatcher byts ut mot mer tävlingsinriktade matcher i det svenska finrummet. De första matcherna brukar på årligt maner innebära mer kamp än skönspel, den allsvenska charmen när den är som bäst. Kampen om mittfältet ska vinnas till varje pris. Fast samtidigt som den stora kampen pågår, finns det tillfällen när speciella och oväntade händelser träder in i handlingen. Den här typen av händelser kan vara av minsta slaget, men ändå så oerhört slående. Det är ögonblick som inte går att ta miste på, som får supportrarna att börja drömma och även får den allsvenska charmen att förlora sin ”första-typen-av-matcher” symbol. Söndagens drabbning mellan BK Häcken och IFK Göteborg bestod av den här typen av ögonblick. En 19- åring trotsade den allsvenska premiärstandarden, genom att helt enkelt bara vara sig själv och utföra mästerverk som han allt som oftast visade upp under sina tidiga ungdomsår. En blandning av ett stort fotbollshjärta och teknisk färdighet. Det här är historien om killen som aldrig haft förmågan att kunna hålla sig borta från bollar, historien om den coola och samlade talangen som älskade fotbollen mer än de flesta andra. Det här är historien om allsvenskans nya profil och sambalirare, Sam Larsson.
”Ååå nej”. Uppgivenheten i mannens ögon gav intrycket att det inte var första gången. På en plan hundratalet meter bort på Zenithgårdens gräsmatta stod en ung kille och tränade för sig själv. Det var frisparkar på schemat. Redan då var han målmedveten. Solen var på väg ner och den ordinarie träningen slut sedan länge. Ännu en gång skulle pappan vara tvungen att tålmodigt sitta och vänta på sin son i bilen. Inte nog med att extraträningen skulle ta tid, killen var inte heller direkt känd för att vara en raket i omklädningsrummet. Fadern såg den närmaste timmen rinna ut i sanden. Fast innerst inne var han förmodligen både stolt och njöt av situationen. Killens lagkamrater hade hur som helst precis lämnat omklädningsrummet och var redo för hemgång. Mannen skulle få vänta, det stod klart. Med största sannolikhet var det heller inte sista gången han skulle vara tvungen att göra det. Den här killen levde för fotbollen. Det var inte direkt någon som kunnat undgå att ta miste på detta faktum. Sam Larsson var namnet. Killen som levde sin dröm och som en vacker dag skulle ta sig upp på den stora scenen.
Det var tidigt uppenbart att Sam Larsson var någonting utöver det vanliga. En naturtalang som aldrig under sin uppväxt kunnat låta bli bollar. Bollar i alla möjliga storlekar och former. Han tog snabbt till sig fotbollens konster och lärde sig i unga år trix med bollen som allsvenska spelare bara kunde drömma om. Kärleken för fotbollen fanns alltid där och med trixen som grund var steget in i klubbfotbollen ett givet steg.
Sam tillhörde under en stor del av sina ungdomsår IK Zeniths framgångsrika 93- årskull. Han var en av dem som ofta spelade en framträdande roll i lagets framgångar. Det var ingen skillnad på att spela fram till mål eller att göra dem själv. Fotbollen var ett lagspel, fick Sam och killarna i laget tidigt lära sig. Den starka stommen av spelare svetsades samman som ett riktigt lag, som en andra familj. Denna gemenskap skulle visa sig vara en av anledningarna till framtidens succéår.
De gröna från Hisingen mer eller mindre prenumererade på såväl serie- som turneringssegrar under hela uppväxten. Att förlora fanns aldrig på kartan. När väl en förlust var ett faktum, bestod inte bara omklädningsrummet av besvikna utan även många gråtfärdiga spelare. En förlust var något av det jobbigaste som kunde inträffa. Sam Larsson var oftast en av dessa spelare som inte bara sörjde förluster, utan även hade bestämt sig för att den typen av historier inte skulle få upprepa sig. Vinnarmentaliteten och förmågan att utföra konster på planen skulle han i framtiden få ta med sig in i de större sammanhangen.
Vi spolar fram tiden. Det är den 31 mars 2013 och den allsvenska säsongen på väg att inledas. Startpinnen fanns i Göteborg, där BK Häcken tog emot IFK Göteborg. Vi befinner oss inte längre på Zenithgården. Killen som vanligtvis brukade stå och träna frisparkar helt på egen hand syntes inte längre till. Pappan satt heller inte där i sin bil och väntade på sonen som helst fortsatte en stund till, även när den ordinarie träningen var slut. Sam hade i detta skede sedan några år bytt både klubb- och matchtröja, från en grön till en blåvit. År av träning och kärlek för fotbollen hade resulterat i en plats i IFK Göteborgs premiärelva mot BK Häcken. På samma gång var ödet både logiskt och fullt rättvist. Sam förtjänade den här chansen. All den konst som han breddat sitt register med genom åren skulle han slutligen få tillämpas i matchspel hos mesta mästarna från Göteborg.
Matchstarten närmade sig. IFK Göteborg behövde en bra start. Alla i klubben var väl medvetna om premiärmatchens innebörd. BK Häcken, Hisingens stolthet, var noga med att få stopp på Tobias Hysén. Då var mycket vunnit trodde de, för så brukar det nämligen vara sett till en historisk tillbakablick. Vad Hisingsklubben däremot hade glömt bort var en vänsterytter som ingen på förhand hade insett skulle vara bland de största hoten. Det skulle visa sig bli deras stora nederlag.
Några timmar senare var matchen slut. Siffrorna skrevs 3-0 till IFK Göteborg. Sam Larsson blev stor matchvinnare med ett mål och två målgivande passningar. Den relativt okända 19- åringen hade bjudit på show, brutit ner Häckens försvar med tekniska nummer av hög klass och i samma veva tilldelats smeknamnet Samba. Avslutet som betydde 3-0 var ett nummer utöver det vanliga, där många tekniska kvalitéer svetsades samman i en och samma sekvens. Egentligen var inte prestationerna och de tekniska färdigheterna något märkvärdigt för Sam själv. Han gjorde bara som han alltid gjort under ungdomsåren i IK Zenith. Hans tidigare lagkamrater är antagligen inte heller det minsta förvånade. Mästerverken från de tidiga ungdomsåren finns fortfarande kvar, men nu i större och konkurrenskraftigare sammanhang. Sam var på väg att bli en ny publikfavorit bland supportrarna. Han var på väg rakt in i deras hjärtan.
Att kunna hantera framgångar i livet, är en direkt förutsättning för att ta sig till nästa skede i karriären. Det finns en konkret sanning i detta uttryck och det finns även storspelare som kan intyga att så är fallet. Nicklas Bendtner i Arsenal är ett exempel, där framgångarna gick för fort fram och att beteendet utanför planen av den anledningen successivt förändrades. Jag är av åsikten att den mentala biten hos varje spelare är den viktigaste. Därför går Sam en ljus framtid till mötes. Hans lugna, coola och avslappnande karaktär utanför planen är densamma som på den.
På söndag väntar Brommapojkarna för IFK Göteborg på Ullevi. Det kan bli första gången i karriären som Sam marscherar in till tonerna av Snart skiner Poseidon. Tiden när han stod och sent efter träningarna och pricksköt frisparkar på Zenitgårdens gräsmatta, har gett resultat. Även om denna tid är förbi, så är det samtidigt en period att se tillbaka på och lära sig av faktumet: träning ger färdighet och äkta kärlek kan ta dig dit du vill.
Sam har bytt träningsplan, Zenithgården mot Kamratgården. Min egen spekulation är att extraträningen aldrig kommer upphöra för 19- åringen. Skillnaden är bara att hans pappa inte längre behöva sitta i bilen och tålmodigt vänta. Resten förblir som förr. Fast nu som sagt med en kille på Kamratgården istället som står och tränar frisparkar efter träningstid, med goda förutsättningar att ta sig mot högre höjder.
