Gästkrönika: Inte en enda hemmamatch
I Stockholm sitter gästkrönikören Jim Bengtsson och ser Malmö FF - Sparta Prag. Han saknar sin hemstad.
Himmelsblå i exil och hur det är att ha dålig tajming
Onsdag kväll. Malmö möter Prag, en europeisk metropol möter en annan, välkommen till Malmö och så vidare.
Hemvändaren Markus Rosenberg har precis gjort 1-0 till de himmelsblå och läktarna formligen exploderar i en eufori och extas som fysiskt berör en rakt igenom datorns pixliga skärm. Gamla som unga, stora som små, klapphattar som hardcores dansar, kramar och skriker på västra, östra, norra och t.o.m. södra. För detta är en kväll som är 100 % himmelsblå. I just denna stund finns ingenting annat.
I mitten av januari flyttade jag från mitt hjärtas Malmö till den svenska huvudstaden. Liksom så många andra manades jag norrut av min huvudsakliga sysselsättning, och en flyktig möjlighet som var för frestande för att avstå. Jag såg fram emot en ny utmaning, nya kollegor och en för mig delvis ny stad att utforska.
Jag fantiserade om hur trevligt det skulle bli att bekanta sig med Stockholms uteliv, och hur jag skulle småle uppmuntrande åt alla stackars Hammarby-supportrar som år efter år får utstå besvikelse efter besvikelse.
I Malmö är en av min vardags fasta punkter stadionområdet och fullkomlig avkoppling hittar jag på vår ståplatsläktare. Oavsett om vi möter osexiga GIF Sundsvall eller någon av våra respekterade rivaler upplever jag en känsla på norra stå som jag faktiskt inte upplever någon annanstans.
Det är en stor del av min Malmö-vardag, och det var en del som jag fasade inför att vara utan i Stockholm. Vad är en stream jämfört med brölandet i klacken liksom?
I Stockholm har jag visserligen välkomnats varmt på Retro och på After, där vi törstande himmelsblå förgäves försöker stilla vår abstinens. Det har jag uppskattat, men tro mig, känslan kan aldrig bli densamma. Vi samlas i ett kollektivt suckande och längtande efter något vi gått miste om.
Ni är säkert många som läser detta och tänker ”vafan, din jävla mes. Flyttar du till Stockholm får du skylla dig själv, det är fan inte äkta”.
Ni har rätt, jag är inte hardcore. Jag är inte en sådan supporter som med ett enastående engagemang bidrar med matchavgörande insatser i form av tifon, uppstyrning av bortaresor eller författande av nya sånger. Inte heller riskerar jag personlig konkurs genom att åka på varje bortaresa, oavsett om vårt himmelsblå lag åker till Falkenberg eller till Zagreb. Jag åker till Helsingborg för att det är derbyhets, jag åker till Grimsta för att det är en så jävla surrealistisk upplevelse.
MFF-familjen är ett kollektiv i vilket varje del har en roll, men där ingen del är avgörande. Jag må sakna norra stå och min vanliga plats snett inåt höger om man går in genom A-ingången. Jag inbillar mig att någon saknar min entusiastiska, om än något (väldigt) falska, sång.
Men faktum är att min plats fylls av någon annan, en annan himmelsblå människa fyller det tomrum jag temporärt lämnat efter mig. Kanske är det en ung tjej eller kille som blivit nyfrälst av Molins och Rosenbergs stjärnsprakande hemkomster?
Om en vecka ska jag flytta från Stockholm igen. Flyttlasset går till Malmö mitt i prunkande festivalsprakt, som jag längtar. Vad är väl bättre än halvljummen öl i plastglas och ”valfri-ständigt-återkommande-artistjävel”? Tyvärr för min del så blir glädjen kortvarig. Ett par veckor senare åker jag utomlands och blir borta i ett halvår. Inte en enda hemmamatch lyckas jag pricka in när jag är nere. Inte. En. Enda. Varför denna infernaliska otur?
Eller vänta. Något slags Play-off ska spelas. Har jag tur med speldatum så kan jag pricka in en hemmamatch. Snälla låt det bli så.
Andra halvlek nu, det är nervöst så det gör ont. Markus Rosenberg gör mål. Från ingenstans. En frispark som Ronaldo varit nöjd med. Jag hoppar, skriker, skrattar och bankar i bordet av hysterisk glädje. Sen plötsligt slår det mig; det här kan gå vägen, Malmö kan vinna. Jag drabbas av en överraskande ledsamhet; tänk om detta är Året?
En känsla av ömsom sorg och ömsom glädje sprider sig genom min kropp. Malmö spelar med sådan klass. Och jag missar hela säsongen. Hela jävla säsongen.
Missförstå mig inte. Jag gläds med MFF och jag unnar er som är hemma detta år upplevelsen. Men när jag ser tillbaka på våra senaste år och betraktar den självklarhet med vilken vi återigen befäst vår position på svensk fotbolls absoluta topp, kan jag inte undvika att leka med möjligheten. Våga smaka på tanken och kanske till och med viskande fråga mig själv: ”1970-talet, 1980-talet… 2010-talet?”.
Det är stort just nu. Hur stort vet vi inte förrän om några år.
