Gästkrönika: Jag förstår tänket men vad skickar det för signaler
Innan semestern var IFK en het guldkandidat. Nu på höstkanten kan vi konstatera att ett önskat SM-guld blev till sand under junivilan. IFK:s försiktiga strategi på spelarmarknaden har tagit död på årets säsong redan innan den är slut.
Det var såklart önsketänkande att IFK Norrköping skulle utmana om ett SM-guld i år. Real Malmö skulle nog ta det ändå till slut. Med det laget och de resurserna som skåningarna har, vore det konstigt annars. Men IFK var ändå med under våren som en pigg och anfallsglad utmanare.
Sedan kom sommaren. Efter det har ingen kunnat känna igen de vitklädda grabbarna med stjärnan på bröstet. Men vad hände egentligen? Ja, det är en tiotusenkronorsfråga. Men jag gör ändå ett försök att besvara den.
För det första ska man ärligt konstatera att IFK inte glänste under våren. Början på april var bedrövlig med två förluster på tre försök, plus en vidrig torsk i cupfinalen. Många spelare var heller inte riktigt att känna igen. Wahlqvist var ovanligt blek, Sjölund trögare än vanligt och anfallarna hade måltorka.
Istället leddes laget av pånyttfödde Telo, gudabenådade Eliasson, evigt kämpande Bärkroth och ett starkt mittlås. Lägg därtill att anfallarna till slut, trots krampaktigt samarbete, lyckades peta in ett par pytsar. Efter 13 omgångar utmanade IFK på allvar Malmö FF i toppen. Det såg okej ut och vinsterna kom in på kontot, men IFK kunde bättre. Men sedan kom alltså sommaren.
De heta spelarna försvann, tyvärr, då på löpande band. Stabile Langer, kvicke Bärkroth och Telo lämnade alla under sommaren. Därefter följde supertalangen Eliasson efter i augusti. Och vad gör IFK då? Jo, de sitter lugnt i båten. Alldeles för lugnt. Ett par halvkända namn plockades in, men de var inte i närheten av samma klass. Åtminstone inte än.
Resultaten gick då likt Framfabs aktiekurs. Spikrakt nedåt. Förutom några segrar mot brögäng i Europaspelet var juli en enda lång mardröm. Debaclet på Behrn Arena (2-4) var början på mörkret och vi har ännu inte sett slutet av den. Just nu, när landslagsuppehållet lägligt infann sig, har IFK förlorat sex av åtta allsvenska matcher sedan 1 juli. En av segrarna var en turlig och sen vinst mot jumbon AFC hemma. Lägg därtill ett genomuselt uttåg ur Europa mot ett lag från Litauen vars namn jag glömt.
Vi går tillbaka till frågeställningen i början, vad är det egentligen som hänt? Ett av svaren var att IFK kom helt fel in i del två av säsongen efter semestern. Spelarna var ur form. Ingen vet varför. Hård semester på Kos? Tappat omklädningsrummet? Inte ens Eliasson eller mittbackarna var speciellt bra. U21-landslagsmännen var under isen. Bollrullet funkar okej, men det skapas alldeles för få chanser. Anfallarna sätts inte i arbete tillräckligt och det har varit flera hårresande misstag bakåt. Dessutom var det alldeles för lite rotation på laget i allsvenskan kontra Europaspelet. Flera spelare hade kunnat luftas mycket mera, såsom Hadenius, Skrabb, ”Falken” och de unga islänningarna. Även bollvirtuosen Gudi emellanåt. Onödigt slitage på nyckelspelare, istället för nya pigga ben.
En del av startelvorna var obegripliga. Elvan som Jens Gustafsson sände ut på Gamla Ullevi 30 juni var som dömt att misslyckas. Att en spelare som Eric Smith får så mycket speltid är en stor gåta. Hypersnabbe Daniel Moberg-Karlsson har ännu inte visat vad han sägs kunna. Vissa heta spelare bänkas utan att man förstår varför, Gudi och Skrabb.
Men det som förvånade mest var flatheten på marknaden. Jag förstår verkligen att IFK vill vara försiktiga (det gör jag, jag lovar). Det är en sund tanke att tänka på framtiden. Men vad gör mycket pengar på banken, när laget hackar? Mycket av det som så vackert byggt upp under flera år håller nu på att raseras. Förlusterna blev vardag. IFK blev en förlorare. Det gav helt fel signaler utåt. IFK-fansen såg frälsare såsom till exempel Mujo Tankovic gå om intet. Det fanns spelare i den befintliga truppen som kunde ersätta var budskapet som sändes ut. IFK agerade för försiktigt i ”silly season”. De värvningarna vi fick, Vall och Jakobsen, är helt okej men gav egentligen ingen någon större puls.
De senaste åren har IFK blivit åderlåtet å det grövsta. Det är såklart medaljens baksida på framgång. Förra året lyckades IFK ändå att pussla ihop ett slagkraftigt lag och det konceptet höll till semestern 2017. Nu står vi kvar med ett tunt lag, helt utan självförtroende. Dessutom med nya långtidsskador i laget.
På transferfönstret sista dag släpptes målskytten Sebastian Andersson till Tyskland. Ytterligare ett exempel på att ledningen har gett upp denna säsong. Jag förstår att IFK vill vara försiktiga. Men denna försiktighet har nu kostat oss väl mycket. Istället för att titta upp i tabellen, kollar man numera ner. Ingen begär att IFK ska bli AIK eller Malmö. Vi vet vår plats i hierarkin. Att värva sunt och klokt är i grunden en bra devis. Men allt vi begär att ledningen hade gjort vad de kunnat för att vända på det här prekära läget. Det är jag inte ensam om att tycka, att så inte är fallet. Matcherna som återstår känns som en transportsträcka till nästa år.
Något som årets sommar är ett exempel på är:
Det tar lång tid att nå toppen, kortare tid att lämna den.
