Gästkrönika: Jag tar ett gruppspel i Conference League alla dar i veckan
Filip Nyman blickar tillbaka på bragder och besvikelser och ser möjligheter till nya och rimliga framgångar.
När jag var 12 år gammal och relativt nyfrälst med mitt himmelsblåa hjärta hade Malmö FF nyligen vunnit Allsvenskan i stor stil och påbörjat det kval som skulle leda till ett historiskt gruppspel. Det var några kvällar jag kommer minnas för resten av mitt liv. Matcherna mot Prag och Salzburg (första vändan) är kanske mina starkaste minnen som supporter om man bortser från det crescendo som Markus Rosenbergs sista match på Stadion var.
Där tog dock det roliga slut för den Europeiska säsongen. Vi slutade råsist i gruppen och det enda vi egentligen kunde ta med oss från vårt första CL-gruppspel var att det var coolt att Pirlo klagade på att vår gräsmatta var av så låg kvalitet och att vi nästan inte förlorade mot Atletico Madrid.
Samma procedur upprepades nästa säsong. Allt var fantastiskt i kvalet när vi skanderade ”VI VET VI KAN 3-0 TILL MALMÖ”, vilket vi också kunde tack vare två serbiska Hammarby-ikoner. Vi skickade ut Celtic i rundan efter och sedan var det dags igen. Återigen en helt okej match och en total genomklappning mot ett Madridlag samt totalt tre poäng av arton möjliga.
Det tråkiga med det hela är att när jag nämner MFFs bragder i Europa verkar det som att andra lags supportrar på ren automatik tar upp att vi råkade torska 8-0 borta mot Real Madrid. Att jag försöker förklara att vi satsade framåt och att det sett helt annorlunda ut om Rosenberg kunnat spela verkar inte bita.
De två åren följdes av ett par års ledighet från nervösa Europamatcher där vi välbehövligt kunde fokusera på att inte vinna svenska cupen. När vi sedan klarade av att kvala in till Europa Leagues gruppspel två år i rad var det något av en frisk fläkt.
Vi skulle visserligen inte få möjlighet att möta Real Madrid och förlora med totalt 10-0 vilket förstås var roligt men nu skulle vi å andra sidan få möjligheten att faktiskt vara med och tävla rent sportsligt med de andra lagen. Något vi gjorde med den äran! Två raka slutspel där vi fick testa på hur det är att få däng av storlag från toppligor, respass mot Chelsea och Wolfsburg.
Vad försöker jag säga med den här något långa harangen? Det är dags för MFF att delta i en Europeisk turnering där vi har möjligheten att vara med och slåss om semifinalplatser, varför inte en final? Jag tror helt och hållet att vi kommer kunna vara med och slåss långt fram i en sådan här turnering. Med en schysst lottning och Tottenham i finalen skulle vi rent av kunna få slut på blåvitts svenska monopol på UEFA-pokaler.
Jag skulle verkligen vilja se MFF i Conference League, det känns som helt rätt nivå för Birmancevic och Colak att vinna skytteligor och visa upp sig så pass så att vi kan sälja dom för 150 miljoner till något kinesiskt lag om ett år. Så om vi nu får smaka haggis av Rangers och förnedras totalt i ett EL-playoff och därför hamnar i ECL, skulle man iallafall bakom min mask av besvikelse kunna skönja en gnutta hopp.
