Gästkrönika: Kollektivet Blåvitt
Tillsammans vinner vi, ensamma faller vi ihop

Gästkrönika: Kollektivet Blåvitt

Med jämna och ojämna mellanrum publicerar Alltid Blåvitt gästkrönikor från supportrar. Den här gången är det Johan Wetterqvist som försöker sätta fingret på något vi nog är många som känner att Blåvitt saknar.

Fotboll har varit mitt största intresse under mina 50 år, från att jag spelade mycket själv under hela uppväxten tills att jag engagerade mig som ledare i barnens lokala lag under en massa år. Dessutom kan jag räkna in ett oräkneligt antal matcher på läktaren och i TV-soffan - sannolikt fler än vad som Folkhälsomyndigheten rekommenderar under en livstid.
Jag har följt mitt kära Blåvitt sedan barnsben och jag har aldrig varit så bekymrad över utvecklingen på plan som nu - ekonomin och allt annat strul med fyrverkeritomtar etc lämnar vi åt sidan för en stund.

Vi kan skylla på att truppen är svag och oerfaren och en massa andra saker. Men det som känns mest frustrerande är att det som varit kärnan och styrkan i föreningen under så många år - kollektivet - nu inte existerar. Individuella misstag är en sak och de inträffar med jämna mellanrum - även om det varit helt galet tätt mellan dessa misstag under de senaste åren. Bolltittandet i försvarsarbetet har varit slående och genomgående - vid inspel från kanterna måste spelare gå före boll.

Avsaknaden av kollektivet handlar inte om att vi slutat spela 4-4-2. Det har ingenting med ett spelsystem att göra - det handlar om att göra saker tillsammans på plan. Idag hänger inte laget ihop - det ser det ut som om varje spelare spelar sin egen match, som om huvudsyftet är den individuella prestationen, inte att göra sina lagkamrater bättre.
För att kollektivet ska fungera krävs det ett väl fungerande signalsystem, att spelarna agerar koordinerat på planen. För detta finns det i sin tur några grundprinciper;
Pressa tillsammans. Det handlar om att sätta press samtidigt - inte en och en. När Paka i andra halvlek mot AFC vid underläge 0-2 tar ett flertal halvplanslöpningar ned till motståndarnas målvakt joggar andra lagkamrater uppåt i plan på behörigt avstånd. Istället för att Pakas initiativ fungerar som signal för alla att nu sätter vi pressen så är det ingen som följer med.

Falla tillsammans. När återerövringen inte lyckas (och det har den nästan aldrig gjort på sistone), så gäller det ju att falla ned i plan tillsammans. Barcelona har sin 4-sekundersregel - det är oväsentligt om vi har detsamma - bara vi har ett signalsystem så att vi alla gör likadant. Och så har verkligen inte varit fallet, varken i år eller förra året.
Vila tillsammans. Om vi nu ska kontrollera matcher och vara bollförande så måste vi tillsammans se till att skapa utrymme för varandra - så att vi kan vila med boll. Det måste finnas en rörlighet utan boll så att det skapas passningsalternativ - annars blir det vansinnigt statiskt och all possession förläggs på egen planhalva.

Hota tillsammans. Det måste finnas ett djupledshot även för ett lag som vill spela possession. Men vi måste hota tillsammans, det blir helt ofarligt om en enstaka spelare tar en löpning, några andra måste samtidigt ta en avledande löpning i någon riktning om det ska öppnas upp några ytor. Och det måste finnas variation i anfallsspelet - även Barcelona blandar långsamt bolltrillande på mittplan med snabba, raka anfall.
Tänk om vi kunde få se ett kollektivt Blåvitt arbeta efter dessa fyra principer - vad mycket ljusare tillvaron skulle kännas. Yes, we can!

Johan Wetterqvist

Alltid Blåvitt2019-04-04 17:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg