Gästkrönika: "Kontraster"
Det var en känslomässigt väldigt stark söndag. Här kommer en betraktelse från Johan
Kontrasterna är alltid som svårast där i gränslandet mellan den absoluta saligheten och det nödvändiga slitet.
Den där känslan när sommaren övergår till höst och man vet att allt som snart återstår bara är en avlägsen hägring av en svunnen tid som aldrig någonsin kommer tillbaka. Den knivskarpa gränsen mellan det svarta och det vita, hoppet mellan glädje och sorg kan ibland kännas övermäktigt.
När måndagsmorgonens strålar av liv sipprade in genom persiennerna och genomborrar mina slutna ögonlock vet man att en ny tid väntar. Det som på fredagen var en euforisk känsla av upprymdhet och förväntan har förvandlats till en grådaskig tomhet fylld av melankoli.
Kontrasterna som hemsöker mig denna morgon är av ett ovanligt slag. Avsked är alltid jobbiga och vet man att det är det definitiva avskedet som just ägt rum kan det vara extra svårt att ta sig samman, ändra anletsdragen och ge sig iväg.
Matchen är slut och planen är till bredden fylld med fans som på sina egna sätt vill föreviga ögonblicket som just sker. Jag kan inte röra mig utan sitter blixtstilla på betongfundamentens slitna yttre och stirrar tomt ut över spektaklet. Det är svårt att förstå att det faktiskt är slut nu. Jag har i månader planerat och väntat på just det här ögonblicket, men när det väl kom så känns allt bara tomt. Jag vill egentligen bara sitta kvar hela natten tillsammans med dig en sista gång.
När mörkret sakta sänker sig över söderstadions allt ödsligare innandöme är det dags att säga farväl och lämna. Den stora frågan är hur man går hem när man redan är hemma?
När vi för sista gången lämnar den Norra läktaren tänker jag på Nacka. Jag tänker på vad han hade ansett om allt det här. En sak är jag dock säker på, Nacka hade förstått vemodet.
Jag tänker på det brokiga 90-talet med alla profiler som jag älskat genom åren. Jag tänker på bröderna Ohlsson och på Ronnie. Jag tänker på SM-guldet 2001 och jag tänker på Sören.
Jag tänker på Kenta och första gången jag hörde Just idag är jag stark hemma i pojkrummet. Jag tänker på åren i superettan och på SM finalerna 1982.
Jag tänker på Max och på Kennedy. Jag tänker på den gången jag mötte tomten inne på Kvarnen och jag tänker på vilken tröja jag gillat bäst genom åren.
Jag tänker på mitt första besök på söderstadion och jag tänker på alla sköna fans man mött genom åren. Jag tänker på bajenshoppen på Hornsgatan och jag tänker på Petter och Erkan.
Jag tänker på svikaren Eguren och alla misslyckade tränare. Jag tänker på Roffe Z och jag tänker på Lasse Eriksson. Jag tänker på alla ramsor och fyndigheter jag snappat upp där på Norra läktaren.
Jag tänker på Bajenfans och jag tänker på den blaskiga ölen. Jag tänker på alla segrar och smärtsamma förluster vi genomlidigt och jag tänker på den villkorslösa kärlek jag känt just här.
Framförallt tänker jag i denna stund på dig och hur mycket du har betytt för mig och så många andra.
Yrvaken gör jag det som jag gjort så många gånger tidigare. Man gör sitt bästa för att skaka av sig helgen och fokusera på det som komma skall. Denna morgon är som vilken annan måndag som helst men man vet att ingenting någonsin kommer att bli som vanligt igen. En stor bit historia med känsla och personlighet har gått i graven och ersatts av något helt annat.
Det enda jag vet just nu är att jag med stolthet kommer att berätta om dig för de som inte fick vara på plats. Jag hoppas någon orkar lyssna och att någon förstår.
Vila i frid Söderstadion - vi som var där glömmer aldrig.
