Gästkrönika: Läge för en ny svensk cupmodell?
Svensk fotbolls ständiga sorgebarn, den svenska cupen, mår bättre än någonsin. Men är det inte läge för den sista pusselbiten att falla på plats? Pricken över i:et som förbundsfolket gång efter gång strävat efter. När Cupen 23/24 avgörs kan det bli ett måste, och jag förespråkar därför en ny svensk modell.
Så här cirka 10 år efter att det nya cupupplägget med gruppspel implementerades får vi med facit i hand kalla det lyckat. Det var många, inklusive jag själv, som ställde oss tveksamma till formatet och inledningsvis kändes matcherna som spelades i gruppspelet, kvartsfinalerna och semifinalerna ljumna. Men med åren, och det stigande intresset för svensk fotboll, har svensk fotbolls sorgebarn vuxit upp och kanske gjort en av sina föräldrar stolt. Men mycket arbete återstår dock. Främst med tanke på att cuptiteln ofta blir en eftertanke medan fokuset hamnar på den åtråvärda Europaplatsen som även den ligger i potten.
Frågar du mig klämmer skon rejält när det gäller cupfinalen. Under mitten av 00-talet gjordes ett nytt försök, inspirerat av England och Norge, med att spela matchen på dåvarande nationalarenan Råsunda med blandad framgång. Främst då lag från Stockholmsregionen deltagit i varje final. Kulmen på experimentet kom 2006 då Helsingborg besegrade Gefle inför 3 379 åskådare. Drygt 90% av arenan stod tom och året därpå skrotades upplägget till förmån för lottning av hemmaplansfördel.
Med ett nytt cupformat och en ny nationalarena samlades nytt mod och från 2013 skulle finalerna spela på Friends Arena! Turligt nog hade storklubbarna Djurgården och IFK Göteborg kvalificerat sig. Matchen lockade 21 819 åskådare, vilket 2013 fick ses som väl godkänt. Året därpå var det dock tillbaka till status quo. Elfsborg mot Helsingborg inför 3 423 besökare och neutral plan skrotas återigen.
Intresset för att resa i stora nummer till Stockholm för en cupfinal tycks inte finnas såvida klubben inte har en stor engagerad supporterskara, vilket endast en handfull klubbar utanför huvudstaden tycks ha sett till siffrorna. Felet ligger för den sakens skull inte hos supportrarna. Svenska cupen saknar den historiska tyngd som exempelvis tidigare nämnda motsvarigheter i England och Norge innefattar. Turneringen instiftades 1941 för att sedan ha ett uppehåll mellan 1954 och 1966.
Anledningen till att denna text skrivs just nu heter Eurovision Song Contest. Finalen kommer med största sannolikhet (Sorry Halmstad) spelas mellan Malmö FF och Djurgården eller AIK. Matchen ska ägda rum torsdag den 9 maj, under samma dagar (7–11 maj) som musiktävlingen äger rum i Malmö. Arrangemanget och dess logistik är enormt varpå Malmö stad ogärna ser tusentals och åter tusentals supportrar från Stockholm inta staden under pågående musikfestival.
En enkel lösning vore varm och kalla bollar, en annan vore att spela matchen på den stockholmsarena som inte är finallagets hemmaplan. Men det vore orättvist mot Malmö. Så jag förespråkar därför en ny svensk modell!
Spela matchen i Göteborg! Bägge klubbarnas supportrar har cirka 3 timmar enkel väg till matcharenan och de skulle inte ha några problem med att fylla Gamla Ullevi. Förbundet får sedan tillämpa samma modell även kommande år då det runt om i Sverige finns ett dussintal fullt dugliga arenor som kan bokas preliminärt för att sedan eventuellt användas utifrån finallagens geografiska läge.
IFK Göteborg – Hammarby? Spela i Norrköping!
Häcken – Mjällby? Spela i Växjö!
Elfsborg – Helsingborg? Spela i Halmstad!
Jag lovar att det skulle komma fler än 3 423 åskådare.
