Gästkrönika: Melankoli, nostalgi och framtiden
Alltid Blåvitt är alltid intresserade av att ta in externa supporterperspektiv i form av gästtexter. En bekant gästskribent är Pär Ödlund som återvänder med en text om att inte ge upp trots att säsongen är slut redan i maj.
Jag tror redan jag har skrivit om min resa till cupfinalen 2013 mitt i depressionen, skilsmässan och hopplösheten. Den är kulmen på mitt supporterskap, blåvitt har aldrig betytt eller gett så mycket som just då. Idag är det med helt andra känslor jag lämnar gamla efter att vi med andan i halsen petat in två sena mål på jumbon Sundsvall.
I år var året som var året, det var nu truppen skulle leverera och som den levererade, en stund. Sedan var det internbox, mental vägg och allmänt skit med det hela. Som vanligt, eller?
Blåvitt-halsduken har nästan börjat få grönsvarta gräsfläckar när det enda som levererat de senaste åren har varit historien. Vi har varit farligt nära att bli gaisare, bittra nostalgiker som hatar samtiden och lever på minnet av en svunnen tid. En ”match” för att hylla hjältarna från -82 stänger hoppet om säsongen och när slutsignalen ljuder är man både slut och likgiltig.
Sana-gate, musten som gick ur och misstron på allt kunde ha slängt in oss i en känslomässig hiss som kunnat ta oss hela vägen ner till de andra göteborgslagen djupt under den allsvenska ytan. Hade gamla varit så tom som i alla fall jag trodde den skulle vara mot patronerna är jag helt övertygad om att spelarna gett upp när bollen inte ville in och accepterat 0-0 följt av bottenstrid.
Men vi var inte 7-8 000.
För för att vara lika lökig som vår kära coach (bara att han kallar sig det), det är läktaren som levererat. En blåvitt-halsduk innebär fortfarande något mer än en obskyr subkultur för de närmast drabbade. Blåvitt är Göteborg, det är ett samtal på vagnen en klapp på axeln och en tro på att VI ÄR BLÅVITT, BÄST I SVERIGE!
Men nu tar vi semester och skiter i det här ett tag.
Pär Ödlund
