Gästkrönika: MFFs ledarskapsproblem är större än Milos
Malmö FF har förlorat mot Zalgiris från Litauen och är utslagna ur Champions League-kvalet. Nu kommer ropen på tränare Milos Milojevics avgång. Men är det så enkelt?
MFFs framgångar har alltid präglats av ett starkt ledarskap. Inom svensk idrott har MFF alltid haft ledare som andra tittat avundsjukt på medan de svurit över deras ibland arroganta överlägsenhet. Eric Persson, Hans Cavalli-Björkman, Bengt Madsen är historiskt bekanta ordföranden, men det finns fler sportchefer, tränare och spelare som bidragit till MFFs framgångar på ett sätt som är unika inom svensk idrott. Särskilt i nutid.
Under senare år har det byggts upp en kultur med starka informella ledare som bidragit till MFFs utveckling på ett sätt som bidragit till ett 10- och 20-tal med sju sm-guld, tre Champions League-gruppspel och två Europa League-slutspel. Det hela tog ytterligare fart när Markus Rosenberg kom hem. Med Åge som tränare fanns det pondus att få fler än Mackan att tro på det omöjliga, och laget fylldes med fler vinnarskallar på ett sätt som genererade enorma resultat.
Dessa karaktärer var lätta att identifiera där Mackan, Behrang Safari, Rasmus Bengtsson, Nicola Djurdjic, Guillermo Molins är några exempel på surgubbar som krävde maximalt av sig själv och sin omgivning. Flera starka underhuggare som var mindre högljudda men med motsvarande attityd på planen fyllde på. Tänk Tinnerholm, Lewicki, Dahlin, AC.
När Mackan slutade så hände något, och tidigt oroade jag mig för konsekvenserna. Jon Dahl Tomasson kom in som tränare och ville som alla sätta sin prägel. ”Problemet”, om man nu ska kalla det ett problem, är att han själv är en Mackan, med krav på sig själv att leda och skapa en miljö där han bestämmer. Denna egenskap är bland annat den som gör skillnad mellan en Tony Flygare och en Zlatan Ibrahimovic, för att ta ett mycket förenklat exempel. Tron på sig själv är så stark att han indirekt säger ”följ mig så kommer det gå bra, men om ni inte följer mig så får ni inte vara med”.
Min uppfattning är att JDT påbörjade en utrensning av informella ledare för att själv få större inflytande. Två guld och ett CL-gruppspel senare så har jag givetvis ingen kritik mot hans resultat. JDT tillträdde utan en Mackan i gruppen och därmed hade gruppdynamiken förändrats i grunden. Men JDT satte sen Rasmus Bengtsson i frysboxen, började bänka Behrang Safari samtidigt som Johan Dahlin var långtidsskadad. Arbetet blir lättare utan andra med samma anspråk på ledarrollen.
Inför säsongen 2021 anordnades MFF-samtal på Clubhouse där Pontus Jansson ofta deltog. Han ställde öppet frågan:
”Vem är kravställaren i dagens MFF? Vem är det som får alla i laget att skärpa sig och prestera som bäst när det behövs som mest?”
Samtalet som följde listade de olika spelarna som saknade de efterfrågade egenskaperna, och ingen kunde med bestämdhet komma på en spelare som vore lösningen på kravställandet.
Svaret låg nog snarare i tränaren, och resultaten under 2021 talar sitt tydliga språk. Spelet utvecklades och spelarna presterade tillräckligt bra för att bli ett av 32 lag i världens största klubblagsturnering.
Pressträffen i Glasgow är ett bra exempel på hans aura och att han gick vidare föreföll helt logiskt efter prestationerna och ledarskapet som han utstrålade.
Men när Jon Dahl Tomasson lämnade så fanns bara truppen kvar, det vill säga den som Pontus Jansson så förtjänstfullt menade saknade starka kravställare.
In kom istället Milos Milojevic och jag förstod inte vad just han skulle göra i MFF. Jag har aldrig gillat hur han uttalar sig om spelare och förhåller sig till sin omgivning. Han har i mina ögon aldrig signalerat ett starkt ledarskap. Hur ska det här gå, tänkte jag.
Samtidigt ville vår egen kapten Anders Christiansen lämna Malmö FF. Det fanns sen tidigare nekade bud från pengaligor i öknen och han var tydlig med sin besvikelse, även om kärleken till MFF var uttalat stor. Hur motiverad är man när man för kanske andra eller tredje gången får ett nej att bli ekonomiskt oberoende?
Häri ligger flera element av ledarskapsbrister.
För det första:
Den sportsliga ledningen undervärderade förändringarna i gruppdynamiken efter Mackans sorti och JDTs utrensning av starka karaktärer. Dessa spelare må ha varit besvärliga och krävande för en tränare, men nyttiga för gruppen i sin helhet. I truppbygget missades alltså en avgörande komponent.
För det andra:
Anders Christiansen går inte längre att känna igen på plan och har sen slutet av 2020 spelat ca 50 procent av alla allsvenska matcher. En skadebenägen kapten som har tankarna på annat är inte DEN kaptenen Malmö FF behöver. Att bli utvisad istället för att göra mål i en avgörande match är skillnaden mellan tillgång och belastning. Det är ett symtom på något större.
För det tredje:
MFF kan rekrytera två sorters tränare; antingen en talangfull eller en färdig. Problemet med en färdig tränare är att de kostar, och MFF kan därför inte konkurrera med andra ligor. Talang är billigare, men också med risken att det inte funkar. När man rekryterade Milos fanns en förhoppning att han skulle kunna ersätta Jon Dahl Tomasson, men man tittade på fotbollsförmågor och inte ledarskapet. Man hoppades på en Graham Potter, men fick en ny Magnus Pehrsson. Omklädningsrummet har nog successivt förlorats under vårens och sommarens gång.
Med dessa resonemang så vill jag belysa att problemen i dagens MFF är större än Milos. Den som rekryterade Milos var den sportsliga ledningen i form av nytillträdde Andreas Georgson och erfarne Daniel Andersson som precis innan anlitat nämnde Georgson. Ovanför dessa finns den starke och karismatiske Niclas Carlnén och där ovanför finns ofrivillige Ordförande Pålsson. Alla vill de Malmös bästa och har på olika sätt bidragit till många framgångar vid olika tillfällen, men här har de gått vilse. Alla har del i felbesluten.
Malmö underpresterar och det syns i den allsvenska tabellen, i kvalet till europaspel och inte minst på planen. Inget är bättre under 2022 än föregående år och jag är tyvärr inte förvånad. Ska Malmö återigen leda svensk fotboll så ska Malmö gå tillbaka till sitt framgångsrecept med starka ledare. Då ska man våga ha starka karaktärer i truppen, och man kan inte chansa på okarismatiska tränare. Denna komplexa materia kan inga miljoner lösa, utan måste komma från styrelse och ledningsgruppen på samma vis som föreningen gjort tidigare. En genomlysning är ett måste om vi ska rädda 2022 och ta tillvara på det MFF som tidigare starka ledare byggt upp genom åren. Agera snabbt och agera rätt. Svaret finns i vår historia.
