Gästkrönika: "Och jag kommer stå kvar där"
Jesper inkom med en gästkrönika om känslan av att för första gången se sitt lag spela match. Om att från tidig ålder vara motarbetad i valet av lag. Men att ändå hamna helt rätt.
Och jag kommer stå kvar där
Med en pappa som är AIK:are var det aldrig tänkt att jag skulle bli Bajare. Och tro mig - han gjorde det bästa han kunde, min far, för att så inte heller skulle bli fallet. Min mamma berättade för mig att när jag var två-tre år gammal kom min pappa hem med en Gnaget-tröja och tillhörande keps, men när han försökte sätta på mig dem skrek och grät jag tills han gav upp. Jag ville heller aldrig dricka ur de AIK-muggar han hade köpt till mig. Så en dag satt jag och min far och tittade på TV, när plötsligt en fotbollsmatch kom upp. Ett visst grön-vitt lag mötte något gäng jag idag inte kommer ihåg vilka de var, men jag minns så tydligt den euforiska, elektriska känslan i mig när ljudkulissen som skrålade från den tjocka skärmen sköljde över mig. Vad var det där? Det var Söderstadion. Det var Hammarby.
Jag fick efter mycket om och men - och till min fars förtret, till slut lov att se Hammarbys matcher på TV. Jag slukade allting Hammarby med hull och hår. Jag var 7 år gammal, och jag var totalt förälskad. I en fotbollsklubb. Det skulle dock ta 10 år innan jag för första gången klev in på Söderstadion - innan jag hittade några likasinnade själar att gå på matcher med. Innan jag till slut fick möjlighet att åka från Enköping till Stockholm för att gå på fotboll.
På Gullmarsplans tunnelbanestation rådde totalt kaos. Jag hade aldrig sett någonting liknande. Vad händer? Hammarby mötte Jönköping Södra - i Superettan, men ändå näst intill ramlade människor ur tunnelbanetåget på perrongen. Det var så många människor där att jag trodde vi aldrig skulle komma upp därifrån, men när vi äntligen hade tagit oss upp för rulltrapporna och ut genom dörrarna till busshållsplatsen såg jag henne - Söderstadions östra läktare. Där de enda ståplatsbiljetterna att köpa fanns kvar. Jag fick höra att klacksektionen, som vanligt, var helt slutsåld sedan länge.
När vi gått genom biljettkontrollen köpte vi varsin korv bakom läktaren och gick uppför trappan, och ut på läktaren. Jag får gåshud än idag, när jag tänker på hur fantastiskt det var att se Söderstadion breda ut sig för mina ögon, för första gången på riktigt. Trots att det var näst intill en timme kvar till avspark och allt som fanns att bevittna var strålarna från vattenspridarna var klacksektionen full, och stämningen påtaglig. Hade det inte varit för chocken hade jag nog gråtit.
Jag hade innan matchen även hunnit med att köpa min första Bajenhalsduk. Jag visste rutinen. När som helst nu skulle några ackord tagna på en akustisk gitarr eka över Söderstadion, och 7000 grönvita halsdukar skulle höjas mot skyn. Jag kunde redan alla ord till hymnen, skriven av Kenta, men kvällen innan hade jag tränat i säkert en timme för att inte göra bort mig, väl på plats. Mitt hjärta hoppade till när jag, säkert först av alla, hörde den första tonen komma ur högtalarna och jag var snabbt uppe med halsduken över huvudet. JUST IDAG ÄR JAG STARK… Jag tog i för allt jag var värd, och snart kom spelarna ut på planen. Jag var i sjunde himlen.
Matchen slutade 1-1. Bajen spelade uselt. Publiken var magisk. Allt var precis som det varit de senaste 5 åren. Men det spelade ingen roll. Jag hade varit där. Jag var en del av något större. Jag var Hammarby - precis som alla de 7003 andra personer som var där den 30 augusti 2010.
2011 köpte jag min första säsongsbiljett, och än idag lever, andas och tänker jag Hammarby 24 timmar om dygnet. Trots alla motgångar och misär. Trots alla hånfulla gliringar från vänner. Trots de tusentals kronor denna otroligt smärtsamma kärlek kostar mig varje år…
Och jag kommer stå kvar där. Sida vid sida med det vackraste på jorden - Hammarby.