Gästkrönika: Rosenberg revisited

Gästkrönika: Rosenberg revisited

Anton Swahn bjuder på en gästkrönika inför dagens allsvenska premiär.

Markus Rosenberg tittar in i kameran. I den högra handen håller han avspänt ett koppel med vilket fem hundar hålls i schack. Givetvis är de klädda i kepsar, halsdukar och tröjor tillhörandes fem allsvenska konkurrenter. I den vänstra håller han ett stadigt grepp om (är handfängslad med) den buckla som han så snöpligt missade året innan. "I SÄKERT FÖRVAR" säger rubriken. Med facit i hand kan vi bara skratta uppgivet, för året är 2005. De som kom med denna profetia var magasinet Fotbollguiden, och de tryckte den på omslaget till sin allsvenska "jätteguide". Det var det enda som jag läste det året jag skulle fylla elva.

Men såhär skulle det ju aldrig bli. Bara ett år tidigare hade dinosaurier ensamt dominerat min vardag, och jag hade inga intentioner på att ändra på det. Under rasterna i skolan kunde jag och min kompis Felix ibland oförstående se på hur de andra killarna i klassen jagade en boll över grusplanen. Vi fällde säkert en och annan, enligt oss själva,dräpande kommentar om idiotin i det hela. Om någon hade berättat för mig då att jag inte bara snart skulle springa runt där själv (halv lögn, jag älskade att stå i mål), utan även skryta inför lika oförstående ansikten om hur min mamma en gång i tiden hade undervisat en allsvensk spelare vid namn Yksel Osmanovski (inte lika gångbart namn hos kidsen då som, låt säg, fem år tidigare) i musik, hade jag slagit denne på käften. Eller försökt åtminstone. För det var inte bara så att jag var likgiltig inför fotboll och all övrig sport, ånej. Jag föraktade den. Mina föräldrar kunde till och med skrämma mig genom att slå på Lilla Sportspegeln.

Med den historiken i åtanke så kan man lugnt säga att fotbolls-EM:et den sommaren  förändrade mig på ett rätt så dramatiskt sätt. 5-0 mot Bulgarien var allt som behövdes. Men när turneringen sedan var över fylldes jag av en olustig tomhet. Vad nu? Tomheten upphörde dock snabbt när jag insåg att det fanns något som hette klubblag, och som spelade betydligt mer frekvent än landslaget. Mariestads bästa lag spelade i division 3, och jag började gå på en del matcher, men jag ville högre än så. Därför kollade jag nyfiket upp om det fanns något bra lag i staden jag bodde i fram tills jag var fem. Det fanns det. Ett lag vars hemmaarena låg ett stenkast från det dagis jag en gång gick på. Minsann. Således kastades jag alltså mitt in i brinnande guldstrid. Fast i ärlighetens namn så hade jag inte riktigt lärt mig supporterrutinerna än. Mitt enda bestående minne från den är hur jag fick sitta kvar själv i bilen och lyssna på radiosportens bevakning från guldfirandet medan resten av familjen var och handlade mat. Needless to say, till 2005 års säsong krävdes bättring.

Och det är alltså nu som den gör inträde i mitt liv - den allsvenska bilagan. Många har avverkats sedan dess, och en och annan har till delar rivits sönder efter ovälkommet nederlag (lex ÖSK borta 2012). Men det är ju något speciellt med den där första, och för mig var det som bekant fotbollguidens 18:e nummer. Min pappa kom hem med den från affären en dag, och jag behövde bara bläddra i några minuter för att inse att den här relationen skulle bli långvarig. Den innehöll exakt allt som jag ville veta om världen. Längd och vikt på alla spelare samt de populäraste fritidssysselsättningarna hos spelarna i BK Häcken. Vad mer kunde man begära?

Denna besatthet av trivial info kan möjligen verka osund (jag kommer dock alltid hävda motsatsen), men den hade en väldigt enkel förklaring: Avsaknad av de rätta tv-kanalerna. När jag i vanlig ordning satt klistrad framför Sportextra och väntade på Paul Zyras rapporter från Stadion var samspelet mellan mig och radion som relationen mellan en blind man och hans ledarhund. Eftersom jag inte kunde se något (bildligt talat), och eftersom mina kunskaper om själva spelet ännu var bristande, fanns det en hel del luckor i bilderna som min hjärna skapade av det jag hörde. Men med hjälp av bilagan kunde jag koppla rätt ansikte till rätt namn, och om Afonso Alves fick ett skottläge förstod jag att chansen för ett mål var större än om Hasse Mattisson hade fått det (givetvis undantaget 2-1 hemma mot Halmstad det året). Ju mer jag läste in mig, desto mer levande blev spelarna, och de fortsatte att sitta kvar i mitt medvetande även när radion var avstängd. "Vad gör Petur Marteinsson egentligen när han inte spelar i Hammarby?" var en av de frågorna som kunde dyka upp i skallen. Okej, detta kanske var på gränsen till osunt beteende, men jag anser att det kanske inte var själva frågans uppkomst som är det allra mest skrämmande, utan det faktum att jag så gärna ville få reda på svaret.

Om den där tidningen aldrig hade nått mina händer, vem vet vad som då hade hänt. Kanske hade jag tröttnat efter ett tag och börjat intressera mig för manga, snickeri, eller helt enkelt återgått till min Jurassic Park-obsession. Jag har inget som helst emot dinosaurier idag ska sägas, men tanken är ändå vidrig. Och det är ju klart -  Markus Halsti kommer alltid täcka mer yta än en Stegosaurus, och Filip Helander kommer alltid agera smartare på planen än den mest Steven Spielbergifierade Velociraptorn.
För en dryg vecka sedan var det så dags igen. Både Aftonbladets och Expressens bilagor, vars uppkomst i butikerna har utvecklats till att bli det allra trevligaste vårtecknet, inhandlades Givetvis så är det vår egen hemvändare Markus Rosenbergs nuna som pryder inte bara ett, utan BÅDA omslagen (det ena delar han med två andra, men alla vet ju att den coolaste alltid står i mitten). Direkt när jag kom hem så började jag riva i mina gamla tidningsboxar, och det tog inte lång tid innan jag hittade det jag letade efter. Där var han ju, minus nio år och plus fem hundar. Samma spelare som sänkte FCK i Royal League i ett av mina första TV-upplevda MFF-minnen, och samma spelare som var med i det lag som rodde hem The One And Only Efes Pilsen Cup-pokalen (länge min enda på riktigt upplevda segerstund, tack för att ni sände den Eurosport). Sedan dess har det blivit tårar framför radion efter Gefles 4-3-vändning 2006, regelbundna snedtändningar under ineffektivitetens 2009, men till slut också guldlycka gånger två.
När Mackan nu är åter i MFF, men även på bilagornas omslag, känns det som att en cirkel har slutits. Och precis som år 2005 så står vi inför ett stundande Champions League-kval, ett kval där vi inte kommer kunna möta FC Thun. Må ni bäva, Europa.

Men först ut är Falkenberg. Första laget i år att bli sänkta av Rosenberg.
 

Anton Swahnulf.nilsson@svenskafans.com2014-03-30 11:30:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF