Gästkrönika: Roys son, Patriks bror, Vår Kapten
Himmelriket fick in en krönika från forumsignaturen "Norra Läktaren Malmö" om hans relation till MFF i allmänhet och Daniel Andersson i synnerhet.
Så har dagen kommit man har fruktat. Daniel Andersson gör sin sista match som spelare för Malmö FF inför ett fullsatt nya Malmö stadion. Min personliga historia och vilken betydelse denna man har för mig sträcker sig bortom landets gränser långt ifrån allt som andas Malmö Fotbollsförening.
Själv föddes jag i Italien och kommer från en fotbollsgalen familj. Far är stenhård Intersupporter efter alla sina år i Milano och har fått med sig brorsan i sin fanatism. Vägen för mig var med andra ord rak och klar, Inter skulle bli laget i hjärtat.Under mina första år bosatte sig familjen i Malmö, nära Malmö Stadion. Tidigt fick jag upp ögonen för de ljusblåa som spelade på den dära stora stadion ett stenkast bort.
Vilka var de och varför hade pappa inte berättat något om dem? Varannan vecka såg man folksamlingarna iklädda matchtröjor och halsdukar på väg till match, förväntansfulla. Någon gång villejag vara en av dem men att få med sig pappa att gå på match var ingen idé. I sin hängivelse var det i princip olagligt att besöka ett annat lags arena om inte Inter var ett av lagen. För mig var intresset för fotboll alltid stort men något speciellt lag hade ännu inte anlänt till mitt hjärta. Ofta fick jag höra av släktingar att kärlek till fotbollslag ligger i generna och sträcker sig bortom all förklaring. I mitt fall sträcker sig kärleken till Malmö FF bortom all logik.
Men så kom dagen jag äntligen fick chansen att besöka Stadion och se MFF live. Sommaren 1997, närmare bestämt den 23:e juni 1997, under mitt tionde levnadsår spelade Malmö FF skånederby på mot Trelleborgs FF. Min fritidsskola erbjöd alla ungar att se matchen kostnadsfritt och med vuxet sällskap. Jag minns den totala lycka jag kände veckorna före match. Dagarna räknades ner på kalendern och givetvis införskaffades en souvenir, för detta skulle bli första och sista gången jag såg MFF på stadion.
Väl på matchdagen tog de sex ungarna och pedagog Jan (må han vila i frid) sina cyklar och begav sig mot Stadion. Genom Möllan förbi Pildammsparken och slutligen dök den upp, alltid lika majestätisk, Malmö stadion. Äntligen var jag en av de förväntansfulla med halsduk på väg till match. Väl inne minns jag att jag häpnades av storleken på stadion även om en hel del stolar var tomma.
Kom ihåg att jag vid detta tillfälle endast var 10 år gammal. Men hos mig gjorde ändå nr 10 Daniel Andersson ett intryck direkt. Själva matchen var en riktig en riktig pärs. Någon i bortalaget fick på en jätteträff och vips låg de ljusblåa under med 1-0. MFF lyckades kvittera innan paus och efter det kom både 2-1 och 3-1. Total lycka igen.
15 minuter kvar av denna match vid ställningen 3-2 kom ögonblicket då jag, 10 år gammal, blev MFFare. Frispark en bit ut. En variant där bollen rullas ut till killen i nr 10, Daniel Andersson, och resten är historia. Ni som har sett fotbollskväll vet vilket mål jag talar om. Målet som rullat på vinjetten i så många år. Skottet Daniel får på är stenhårt och borrar sig in i krysset. Jublet, stämningen och glädjen hos alla människor runt omkring mig på södra sittplats är något jag tar med mig i graven. Förbrödring är ett ord jag ofta dyker upp när man talar om supportrar som håller på samma lag och detta var verkligen så. Min första match vann MFF med 4-2 och hit ville jag så gärna återvända fler gånger och se nr 10 spela fotboll och gärna skjuta flera mål.
Väl hemma igen berättade jag med entusiasm om vad jag hade varit med om för pappa och brorsan. Idag säger pappa att den kvällen var då han insåg att någon Intersupporter kommer det aldrig att bli av mig. Jag hade funnit mitt lag, Malmö Fotbollsförening.
Det året besökte jag stadion vid ett tillfälle till, på min födelsedag. Det enda jag önskade mig var att pappa följde med mig på match, vilket han såklart gjorde. MFF slutade på tredjeplats i Allsvenskan det året och var klart för spel i UEFA cupen.
Snart såldes nr 10 Daniel Andersson till Bari i Italien där pappa hade stenhård koll. Han var dock inte ensam. Bari köpte ytterligare en spelare från MFF, en viss Yksel Osmanovski.
Så gick åren. Daniel Anderssons karriär följdes framför rutan och besöken blev mer alltmer frekventa på Stadion. År 2001, återkomstens år, fick jag äntligen årskort och jag började gå på varje hemmamatch. Före det hade MFF åkt ur Allsvenskan, kämpat sig tillbaka samt sålt en viss Zlatan Ibrahimovic för 85 miljoner kronor. 2002 var vi nära det efterlängtade guldet och 2003 gick det helt enkelt åt helvete. 2004 däremot satsades det i MFF och staden. Guldet skulle bara hem. En viss Patrik Andersson, Daniels bror värvades tillbaka.
Själv gick jag bara runt och bad till den allsmäktige att också Daniel skulle skriva på, först då skulle cirkeln vara sluten. Och visst blev mina böner hörda. Daniel Andersson skrev på för MFF mitt i säsongen efter att ha harvat runt i diverse småklubbar i Italien. Han skulle verkligen spela för MFF igen efter 6 års frånvaro. Som en symbolik i det hela så var comebacken mot just TFF på Malmö Stadion. Jag hade såklart kvar biljetten från hemmaderbyt 1997 och nu införskaffades biljett till samma stol som jag satt på 6 år tidigare.
Om jag minns rätt stod det 2-2 när nr 30 Daniel Andersson byttes in. Nu var han där igen på innerplan med en ljusblå tröja, svarta skor och krigandes mot TFF. Och som han spelade! Vår härförare på mitten, ängeln som droppade Malmös blåa färger i mina ögon.
Jon Jönsson gjorde viktiga 3-2 och superstar Niklas Skoog tryckte in 4-2. Total jävla lycka igen. Malmö låg etta i Allsvenskan och Daniel var hemma igen. Det året minns nog alla. Guldet bärgades efter 16 år och i snitt kom det över 20000 till stadion.
Sedan kom de mörka åren. Men den gemensamma positiva konstanten var och förblev Daniel Andersson. Med kaptensbilden ledde han oss igenom de där åren.
Kämpandes för klubben från Sundsvall i norr till Trelleborg i söder. Min kärlek och respekt bara växte för denne man. En sann gentleman både på och utanför plan. En ambassadör för Malmö FF ute i Europa. Inför EM 2008 var hans intåg i truppen oerhört kritiserat i övriga Sverige. Vi här nere visste dock vad han var kapabel till. Och som han spelade. I mina ögon en av Sveriges bästa spelare under det mästerskapet.
Här hemma fortsatte besvikelserna för klubben. Men aldrig klagades det från Daniels sida. Bara tro och hårt jobb kan vända på det hela. Inför 2010 blev generalen på mittfälten istället chefen i baklinjen. Och som han spelade. Orutin som mittback syntes överhuvudtaget inte. Lugn och klok ledde han oss igenom med varje match. Vi spelade champagnefotboll det året, året då klubben fyllde 100 år. Tifon varje match av fantastiska MT96. HIF kunde inte hänga med oss och 7 november 2010 lyfte kapten Daniel Andersson bucklan mot skyarna. Guldet var hemma igen och lyckan var total. Vid detta lag anade man att slutet på en enastående spelarkarriär kanske var över för kapten Daniel Andersson. Dock blev det något år till blev det innan han inför denna säsong blev assisterande tränare. Ligaseger nr 20 bärgades med Daniel som tränare och i dagarna kom beslutet man länge fruktat, Daniel lägger definitivt av som spelare. En enastående karriär är över. En sista gång ska han dock snöra på sig de svarta skorna för att hyllas av 24000 och speciellt av mig.
Min historia och kärlek till Malmö FF fanns där inte med födseln. Vägen från en tänkt framtida Inter supporter till blådåre var inte spikrak. Allt började den där magiska junikvällen 1997, mycket tack vare Daniel Andersson. Hans spelarkarriär har gått hand i hand med mitt intresse och engagemang för Malmö FF. Kärleken för klubben kommer att finnas där långt efter Daniel Anderssons uttåg men en profil fattigare.
På söndag kommer Daniel Andersson spela match nummer 460 för MFF med nr 460. Under hans sista match kommer jag själv att bära en specialtröja med nr 236 på ryggen. 23/6, den tjugotredje juni – dagen då jag såg MFF för första gången med Daniel på plan. På läktaren, i mitt knä, kommer en mycket speciell person at sitta. Min egen son, ett år gammal ska han se sin fösta match, Daniel Anderssons sista. Symboliken i det måste vara bestämt av ödet.
På senare år ställde jag slutligen frågan till pappa varför han hade så svårt att följa med mig på match under mina yngre år. Svaret jag fick var kort och gott:
-Jag har fortfarande inte och kommer aldrig att komma över Inters förlust mot Malmö FF i Europacupen 1989.
