Gästkrönika: Seb Larsson och sportmanship
Gästkrönikören Stefan Zetterlund ger lite lördagstankar om Sebastian Larsson.
Det bär mig emot att rapportera om, men så gott som alltid kommer själva mötet mellan AIK och Malmö FF i skymundan på grund av en enskild person. Likadant i torsdags. Sebastian Larsson.
Vem minns inte mötet för tre år sedan. Malmö FF hade 1-0 långt in på övertid när AIK fick frispark på Friends. Med en mur på elva meter i stället för nio skickade Larsson in kvitteringen och blev skogstokig på köpet.
Ingen tanke på att slita av sig tröjan, springa bort mot hemmastå med lagkamraterna i hasorna, nej nej där och då var det viktigare att håna motståndarlaget med dess avbytarbänk.
Adrenalinstinn av endorfiner hävdade han att ”känslorna ibland tar över" som gör att man kan reagera på olika sätt.
Dagen efter var han mer öppen och ärlig med agerandet och hade ”inga problem” att konstatera att man inte ska ”agera dumt på planen". Det var så dags då.
Antingen har Sebastian Larsson väldigt dåligt minne eller så är han bara ignorant. För i veckan handlade det återigen inte om hans matchinsats utan om Sebastian Larssons agerande i en närkampssituation.
Med sträckt ben rammade han Anders Christiansens skenben med kvarten kvar och tecknade med händerna att han spelade på bollen. Efter sedvanlig palaver med domaren fick han lomma undan med gult kort för överfallet.
Med VAR hade det blivit knallrött och två eller tre matchers avstängning för brutalt spel.
Varför Sebastian Larsson kom undan så lättvindigt behövs ingen större tankeverksamhet att komma fram till. Det är ju Sebastian Larsson. Proffs internationellt i fjorton år, etthundratjugosju landskamper och en bärande del i nationselvan. Kom inte och säg att domaren Glenn Nyberg inte hade det i åtanke när det gula kortet visades upp.
Direkt efter matchen fick han på bästa sändningstid chansen att förklara sitt beteende framför hundratusentals tevetittare. Studion hade konstaterat att utvisningen var klar men enligt Larsson var det upp till dem att ”tycka så.”
Inte ens efter avslutad match och en pinne i bagaget fick någon något vettigt ur denne yrkesspelare. Kanske stålsatte han sig själv och ville visa tuffhet inför huvudstaden och egna supportrar men tuffhet är en sak, ynkedom och bortförklaringar en helt annan.
Den ende med råg i ryggen och hår på bröstet var den förfördelade i situationen, Anders Christiansen.
Man behöver inte säga så mycket, bilderna säger mer än tusen ord, de talar sitt tydliga språk, blev danskens slutomdöme efter matchen.
Något att ta efter eller vad säger du Sebastian Larsson? Fram till att någon form av gentlemannamässighet och sportmannaskap framträder är du bara något som skidreferenten, Jonas Karlsson, sade om Petter Northug en gång i tiden.
Där är han en gris…
