Gästkrönika: Snedtänkt kontinuitet i Elfsborg
Jimmy Thelin har funnits i Elfsborg i sex år nu. Stefan Andreasson har funnits i Elfsborg jämt. Kontinuiteten har skapat ett topplag. Eller är det så enkelt?
Det finns rivaler och rivaler. Håller man som mig på Malmö FF får man numera försöka tänka litet bredare, i brist på realistiska lokalkonkurrenter.
Vissa lag älskar jag att hata. Dryga Djurgården, Hysteriska Hammarby och Alltid bråkiga AIK. Storstadslag med storlagskomplex. Alltid högröstade, alltid på sportsidorna för minsta lilla.
Andra hatar jag att älska. Även om de emellanåt snor åt sig av vårt guld. Kalmar, Norrköping. Oj vad jag höll på Häcken i fjolårets guldstrid.
Elfsborg hör också till dem jag motvilligt gillar. Utan lag i städer som Borås skulle Allsvenskan inte kännas svensk. Inte att den berörde oss alla som inte enbart följer nationella medier och bor i en större stad.
Historiskt har Elfsborg klickat många rutor i det egentligen de flesta vill se hos en fotbollsklubb. Trevlig, spelförande fotboll, ger stort förtroende till unga spelare, ofta med lokal förankring. Supportrar som gillar fotboll och inte stök.
Välskött är en klyscha som ligger nära till hands. Den gångna säsongen blev succéartad, även om målsnöret inte riktigt ville brista den sista hemmamatchen. Ändå väldigt starkt utifrån förutsättningar, det finns flera andra som med sina resurser borde kommit före.
Hur kan man förklara framgångarna på 20-talet med den imponerande tabellraden 2-6-4-2? I Discovery-sändning efter Discovery-sändning, i podcast efter podcast, har förklaringen varit att tränare Jimmy Thelin haft så starkt förtroende hos klubbchef Andreasson, som i sin tur har funnits i sin roll sedan urminnes tider.
Kontinuitet är nyckeln till framgång. Det är expertisens sanning om Borås. Men när ett gammalt år övergår i nytt kan det vara läge att fundera litet extra över det där med tidsperpsektiv - vad menas egentligen med kontinuitet?
Jag fattar ju att Thelin varit i klubben sedan 2018. Men är det samme Thelin som tränat laget alla sex år? Jimmy kom till klubben som en i allsvenskt sammanhang nyskapande tränare med mycket kortpassningsspel och stora inslag av man-man-markering.
I mina ögon uttryckte det kontinuitet i spelsätt, eftersom det gick att se som en vidareutveckling av den fotboll företrädare som Haglund, Grönhagen och Linderoth stått för. Men det gick inte särskilt bra. Förrän Thelin slutade vara Thelin. I Elfsborg har Thelin 2.0 blivit framgångsrik först när han bröt med det mesta av det som Elfsborg stått för (i och för sig litet likt Lennartssons guldlag, men med skillnaden att Jimmy förblivit populär).
Idag utmärks Elfsborg av att vara tajta, av att inte gärna ha bollen för att i stället vara dödliga när motståndaren tappar den. Inte för att det är något fel med att en tränare ändrar sin profil. Tvärtom går det att se som en styrka hos den personen. Men det rimmar illa med påståendet att det är kontinuiteten som ligger bakom lagets framgångar på sistone.
Kontinuitet kan vara olika saker.
Elfsborg tycks ha släppt på den om vi ser till sättet att spela boll. Pragmatiskt. Kortsiktigt har det varit lyckat. Ingen tvekan om den saken. På längre sikt tappar man dock något. Den sportchef som inte vet vilken typ av fotboll näste tränare vurmar för står inför problem. Den dyre och tekniskt briljante playmakern kan hamna på bänken om det plötsligt blir hög press som gäller. Och hur ska alla tränare på ungdomsnivå veta vilka egenskaper som är viktigast att utveckla i pojklagen?
Det förefaller klokt att ha en viss kontinuitet i strategier.
Ett område där Elfsborg verkar ha varit konsekventa och uppnått kontinuitet är hantering av ungdomar i truppen. I Borås får unga gott om tid att mogna in i truppen för att ta en startplats. Jesper Karlsson är det senast lysande exemplet. Som utomstående förvånades jag över hur trögt det verkade gå efter att ha varit så bra som 17-åring i Falkenberg. Men tålamodet verkar sitta i väggarna i Borås Arena lika tydligt som MAX frityrolja. När klubben är så konsekvent i detta klarar också otåliga tonåringar bättre att sitta still i båten och vänta på chansen. För den kommer. Som för med Jacob Ondrejka.
Kan bli litet avundsjuk här, i mitt Malmö ser man inte mycket av detta. Akademin är visserligen vassare, talangerna antagligen bättre på det stora hela. Varje år flyttas ett gäng upp från P19, några av dem får speltid under försäsongen. De flesta lånas sedan ut eftersom de inte klarar konkurrensen. Någon enstaka blir kvar hela säsongen och får med litet tur några inhopp och en start eller två. Även om några av de utlånade återvänder och gör det bra – Sebastian Nanasi är verkligen inget dåligt exempel – är det inte samma känsla som när man sett samma spelare värma upp utan att få komma in i en följd av matcher. För att till sist få chansen - och ta den.
Jag förstår att skillnaden delvis kommer sig av att Malmö har mer resurser, större krav på att ständigt vinna och en starkare trupp som gör det svårare för junisarna att konkurrera. Men det är inte alltid proffsigheten och segrarna som skapar den bästa känslan för klubben och laget.
Oavsett sportsliga resultat är kanske den största vitsen med kontinuitet att det etablerar - identitet.
I tider då så mycket förändras behöver vi något som gör att vi känner igen oss. Vi behöver profiler i ledningen som vi känner igen. Och om en högerback har en skakig inläggsfot är han ändå lätt att älska om han spelat för oss i tio år. Eller tillfredsställelsen att lura motståndaren att ge bort ännu ett kontringsmål, som vi sett säsong efter säsong.
Det här är vi.
Det är något vi som supportrar vill kunna känna, oberoende av vilket lag jag som individ fastnat för. Vi konstruerar vår identitet med olika byggstenar att vara stolta över. Malmöiter omfamnar vinnarkulturen, rivaliteten med det nästan utdöda IFK Malmö, med en speciell slags kaxighet, med att representera en landsända i stark kontrast och konkurrens med Stockholm. Äldre supportrar kanske också med arbetarkultur och den klassiske ordföranden Eric Perssons insatser för att rädda danska judar från nazisterna under den tyska ockupationen av Danmark.
Somliga använder helt andra material för sina unika byggnationer. Det är vi som sjunger mest, har det coolaste tiforna. Eller det osköna Vår firma misshandlar maffigast.
Måste erkänna att jag är okunnig om er identitet, vad som är IF Elfsborgs väsen.
Men det verkar vara en hel del som görs rätt. Att flera ledande personer funnits med länge verkar ha varit bra. Samtidigt för det med sig utmaningar för framtiden. Vad händer när de som varit dominerande i många år slutar? Vem minns och lär av misstag som begåtts? Vem bevarar traditioner och handlingsmönster som fungerat väl?
Vore kul om ni utmanar även 2024. Och byter underlag…
/ Stefan Sjöström,
@DrSjostrom
TV:Elfsborgs Per Frick om kommande säsongen och framtiden
